Transkribering

• 00:00Att vara nära nån som tar sitt sista andetag är självklart nånting som förändrar livet, liksom.
• 00:15Jag var på väg att sluta tävla och skaffa familj och göra andra saker.
• 00:24Men när den första beskeden kom så var det lite som en blick från en klar himmel att vänta nu.
• 00:31Vad händer nu? Vad är det som händer?
• 00:34Den där första svängen innan, alltså först inför operationen, då var det ju verkligen så här.
• 00:40Vad är det vi kan göra? Hur ska vi hantera de här sakerna?
• 00:46Vi skulle ju försöka leva på så mycket som vi kunde.
• 00:50Men det var ju inte så.
• 00:53Det var ju inte så.
• 00:56Det var ju inte så.
• 00:58Hur ska vi hantera de här sakerna?
• 01:02Vi skulle försöka leva på så mycket som möjligt, som vanligt.
• 01:07Så då var det nog väldigt mycket av att det här projektet, nu ska vi bli friska.
• 01:14När den kom tillbaka så var det ju liksom 40 procents chans att överleva.
• 01:20Och det blev ju helt plötsligt helt annorlunda. Man får en typ av odds.
• 01:25Och också se på Peter, hur stor skillnad det var för honom att gå in i den cellljusförhandlingen.
• 01:32Där började det mycket mer kämpande.
• 01:35Jag höll ifrån mig väldigt mycket. Jättemycket.
• 01:40När de här sista beskeden kom, att nu är det inte lång tid kvar.
• 01:47Då hade jag inte alls kommit fram.
• 01:50Jag hade inte alls kommit fram.
• 01:53Jag hade inte alls kommit fram.
• 01:56Jag hade inte alls kommit fram.
• 01:58När de här beskeden kom, att nu är det inte lång tid kvar.
• 02:03Då hade jag inte alls kommit fram. Så långt.
• 02:16Det jag hade föreställt mig är att jag bara skulle vråla av smärta när Peter dog.
• 02:24Men det gjorde jag verkligen inte.
• 02:26Det blev så väldigt...
• 02:29En tomhet och en sådär...
• 02:32Nu är det här.
• 02:36Då kom den där första förståelsen av att nu behöver jag säga några saker.
• 02:44När vi var borta och reste där var jag ofta väldigt arg.
• 02:52För att det kändes som att mitt liv var förstört.
• 03:00Det svåra är att de flesta som går livet vidare nu...
• 03:05Och jag hade inte...
• 03:08Jag hade inte en aning om vart jag skulle ta vägen.
• 03:19Jag började skriva väldigt mycket för min egen skull för att reda ut alla de här tankarna jag hade.
• 03:24Apropå att jag lopade väldigt mycket och tyckte att jag skulle kunna ha förstått det här.
• 03:29Eller att jag skulle gjort mer av det. Jag kunde ju ha gått till läkaren tidigare.
• 03:32I sorg kan det komma så mycket skuld och skam över vad man har gjort.
• 03:35Kanske bara för att man inte vill att det som har hänt skulle ha hänt.
• 03:46Att sova för att skratta och må bra igen och att det fanns saker jag ändå tyckte om.
• 03:55Det var jag själv väldigt förvånad över hur svårt det var.
• 03:59Eftersom jag ofta har varit en väldigt positiv person.
• 04:02Hur kan jag må bra om min man har dött?
• 04:09Om jag skulle ge någon ett råd så skulle det vara att våga stanna kvar i det svåra.
• 04:13För jag tror att vägen igenom är ändå inte bara att tiden går utan lite vad vi gör med den tiden.
• 04:20Vågar jag möta de här sakerna? Vågar jag...
• 04:23...ta tag i de saker som faktiskt har förändrats i mitt liv?
• 04:37Att jag skulle kunna må bra idag som jag gör det fanns inte på kartan i det akuta skedet.
• 04:43Överhuvudtaget.
• 04:46Och att vara både för mig själv och för min familj.
• 04:51Och att kunna se tillbaka på den här tiden.
• 04:56Dels vara tacksam för de målen jag faktiskt fick med Peter.
• 05:00Det fanns inte på kartan. Då skulle jag bara blivit arg om någon sa att jag vill ha mer.
• 05:04Att nu se det. Att jag har fått leva efter den tiden.
• 05:09Och haft nu snart sex år av att bygga upp ett annat liv som jag är väldigt nöjd med.
• 05:16Och att få vara mamma idag är fantastiskt.