Kayo om pappans våld: Vi fick stryk men visste inget annat
Det är en kylslagen vinterdag när Allers möter sångerskan och skådespelerskan Kayode ”Kayo” Shekoni, 60, i ett mysigt gårdshus på Skeppsholmen i Stockholm. Här huserar hennes bokförlag Word audio publishing. Kayo är deras nya stjärnskott med den uppriktiga självbiografin Innan natten är över, en något oväntad bok från en person som sällan öppnat upp om sitt privatliv i media.
Men i samband med att hon fyllde 59 hände något som förändrade allt. Tillsammans med två jämnåriga väninnor startade hon en grupp där de peppade varandra inför 60-årsdagen. Det pratades pensionssparande och alla tre rannsakade sig själva – vad ville de göra i livet som de ännu inte hade gjort?
Kayo insåg att hon alltid hade velat skriva ner sin historia och att hon inte hade all tid i världen ”innan hon fäller in klövarna”. Prestationsångesten låg där och hindrade, men en kompis sa ”skriv bara, strunta i vem det är till” och där någonstans bestämde hon sig.
Känner sig tryggare efter 60
Av en slump fick Kayo kontakt med en skrivcoach i Göteborg som i sin tur tipsade om bokförlaget vi nu sitter på.
Så när den fruktade födelsedagen väl kom, satt Kayo med ett rykande färskt bokkontrakt, och hon kunde lugnt konstatera att 60 inte var så farligt ändå.
– Det är fantastiskt. Man djupnar på ett sätt som är skönt. Jag känner mig tryggare i mig själv, tydligare med vad jag vill och vad jag inte vill. Mina val har blivit mer grundade och jag är inte längre rädd för att bli äldre.
Kayo utstrålar glädje och välmående. Hon tränar, äter bra och umgås bara med de hon vill umgås med.
– Jag väljer vad jag vill lägga min tid på och det är skithäftigt för det har jag inte alltid kostat på mig. Jag har alltid velat vara andra till lags och sett till att andra har det bra. Nu har jag kommit mer i kontakt med min självkärlek.
Mamman blev utskälld
Det har tagit tid att lära sig att älska sig själv, efter en barndom som kantades av kaos.
Kayos pappa Larry Shekoni var en 30-årig jazzmusiker från Nigeria som hade bott både i Paris och Köpenhamn när han mötte den tio år yngre Ulla Söderberg från Södermalm på danspalatset Nalen i Stockholm i början av 60-talet.
Larry hade inte tänkt stanna i Sverige, men fann sig väl till rätta i det nya landet och flyttade ihop med Ulla i en lägenhet i Huddinge. Hennes släkt såg inte med blida ögon på att hon träffat en afrikan. På den här tiden var det få svarta i Sverige och rasismen var väl utbredd.
– Det var komplicerat och de hade det inte lätt, säger Kayo.
Kayo föddes i april 1964. Två år senare kom brodern Dele till världen.
För Kayos mamma Ulla var det inte alltid lätt att ha fått barn med en svart man. Det hände att hon blev utskälld på gatan för att hon gick med en svart bebis i barnvagnen. Att hon inte blev påsläppt på bussen eller fick åka med i taxin, med hänvisning till att hon var ”smutsig”.
Men många var också nyfikna på den lite exotiska familjen. Larry och andra svarta män blev hembjudna till okända familjer som ville veta var han kom ifrån. Och Kayos dagisfröknar ville ta med henne hem för att visa upp för sina väninnor – som någon sorts söt exotisk docka.
– Det är ju helt sjukt när man tänker på det i dag, men de tänkte nog inte så. Det fanns en väldig nyfikenhet och tilltro som inte finns i samhället i dag, säger Kayo som tidigt förstod att hon var speciell på ett gulligt sätt.
Det här är Kayo:
Namn: Kayode ”Kayo” Shekoni.
Ålder: 60 år. Bor: I lägenhet i Hägersten i Stockholm.
Familj: Mamma Ulla, 83, lillebror Dele, 58, med familj.
Gör: Sångerska, skådespelare, körsångerska, dj, och programledare.
Aktuell: Med självbiografin Innan natten är över (Word audio publishing).
Pappan var väldigt våldsam
Kayo beskriver en väldigt otrygg barndom.
– Jag kände en väldig trygghet med min mamma, men min pappa var en väldigt komplicerad man som hade svårt att visa kärlek. Han var väldigt våldsam och mamma blev utsatt. Även vi barn fick stryk. Det var normalt för oss. Vi visste inget annat. Det var inte bra, men han hade det från sin uppfostran och visste inget annat, säger hon eftertänksamt.
Den våldsamma barndomen har påverkat Kayo på många sätt.
– Jag är ganska säker på att jag har blivit en diplomatisk person som känner av stämningar och vill att allt ska vara lugnt och bra. Jag tycker inte om att bråka och konflikter är jätteläskiga, så jag är den som har lämnat relationer i stället för att rensa luften och reda ut problemen.
Jag behöver inte en partner för att känna mig fulländad
Kayo har gått mycket i terapi och bearbetat det hon varit med om, men innan dess var det ofta rörigt på kärleksfronten. Att hon nu varit singel i sex år är ett högst aktivt val.
– Jag tror att jag är satt på jorden den här vändan för att jag älskar mitt liv så himla mycket, det blir på något sätt mitt första val. Ska det in en man i mitt liv, då ska han tillföra något. Kommer han så kul, men kommer han inte så är det roligt också. Jag behöver inte en partner för att känna mig fulländad.
Föräldrarna separerade
Lika säker och nöjd hon är med att leva singel, lika säker och nöjd är hon över att inte ha några barn.
– Min barnfrihet är ett superaktivt val och handlar om mitt behov av frihet. Det var skitjobbigt i början när jag träffade killar som ville ha barn, för jag frågade mig om det var något fel på mig. Men jag har egentligen alltid varit säker på det. Och då måste man lyssna på den rösten.
Kayos föräldrar separerade när hon var sex år gammal, vilket hon tyckte var skönt. Nu slapp hon oroa sig över pappans humör. Om han var snäll, eller om det skulle bli bråk. Dessutom fick hon ett eget rum i den nya större lägenheten i Solna dit hon flyttade med sin mamma och lillebror. Mamma Ulla mådde dessutom mycket bättre och levde upp på ett helt nytt sätt.
– Jag måste ge min mamma en enorm eloge över att hon vågade bryta sig ur något som var svårt och komplicerat, säger Kayo.
Kayo började i Franska skolan i Stockholm, eftersom föräldrarna var oroliga för rasism och utanförskap i en vanlig skola. Den var dyr och Ulla, som var sekreterare fick ha flera jobb för att ha råd. Sin pappa träffade Kayo och lillebrodern bara sporadiskt, innan han året senare flyttade till London.
Pappan kidnappade hennes bror
Knappt hade lugnet lagt sig innan nästa kris kom. Julen när Kayo var nio år åkte den då sjuårige lillebrodern med deras pappa till hans hemland Nigeria för att träffa släkten. Men det Kayo och Ulla inte visste var att han i själva verket blev kidnappad av pappan som satte honom i en sträng internatskola, helt ensam i det okända landet.
– Det är en horribel historia, säger Kayo med blanka ögon.
Lillebrodern fick visserligen en bra utbildning, men fick samtidigt så mycket stryk att han var djupt traumatiserad under många år. Att han till slut lyckades fly mitt i natten och hemflugen med hjälp av danska ambassaden, är stoff till vilken Hollywoodthriller som helst.
Jag sörjde kanske att man inte riktigt fick ha en pappa
Kayo var 16 år när han hennes lillebror återvände. Det kändes konstigt att behöva lära känna ett syskon på nytt. Under sju års tid hade hon och hennes mamma levt med sorg och ständig oro. Nu skulle de hitta tillbaka till varandra på nytt.
I dag är brodern Dele musikproducent och jobbar också som fastighetsskötare på en skola. Han har fru och två barn och har kämpat sig igenom sitt stora trauma, men går fortfarande i terapi, berättar Kayo som står honom nära.
Pappan dog i ensamhet
Kayos mamma Ulla blir 84 år i februari och bor nära sina båda barn i Hägersten, sydväst om Stockholm.
Kayos pappa Larry lever inte längre. Han genomgick en bukspottsoperation, 2008 och insisterade på att få åka hem dagen efter. Där blev han sämre och avled i sin ensamhet, berättar Kayo.
– Pappa dog under väldigt tragiska omständigheter. Han låg och ruttnade i två veckor innan grannarna larmade om lukt och det upptäcktes.
Sörjde du din pappa?
– Jag sörjde kanske att man inte riktigt fick ha en pappa. Men jag sörjde inte det vi hade haft, för det var ju inte bra.
Vad önskar du dig just nu?
– Jag önskar att jag får fortsätta att skriva. Det är jätteroligt. Och så önskar jag att jag och min familj får vara friska.
Kayo vet vad det innebär att inte vara frisk. Hon har haft cancer två gånger. Först fick hon livmoderhalscancer 2013 och sedan cancer i lymfkörtlar i bäckenet och i höften. Hon strålades och fick cellgifter.
– Det var några dagar när läkarna inte visste om det skulle gå att göra något åt. Då var man nere i det svarta hålet. I dag är jag friskförklarad, men cancern gav mig perspektiv. Jag är väldigt tacksam för livet. Varje dag är en gåva.