Zinat Pirzadeh om mörkaste stunden i livet: Jag sov på sjukhusets toalett
– Men det är ingen bedrift att göra revolution på distans. När polisen kommer till våra demonstrationer är det för att skydda oss. I Iran kommer polisen för att skjuta oss, säger Zinat.
När Zinat Pirzadeh, 56, pratar om den iranska frihetskampen vet hon vad hon talar om. Hon har själv sett och upplevt det mesta.
– Mina böcker har aldrig varit lika aktuella som just nu. När jag gav ut den första boken Fjäril i koppel var det flera som ifrågasatte om det verkligen var så hemskt som jag skriver i boken. Jag tror att även de som tvivlade förstår att jag beskriver verkligheten nu när Pandoras ask öppnat sig, säger Zinat och syftar på den senaste tiden uppmärksammade händelser med massarresteringar, hänsynslöst våld och dödande i Iran.
Zinat miste själv en ung väninna i det hänsynslösa våldet. Hon togs tillfånga och mördades av moralpolisen.
– Hennes mamma ville hämta kroppen men hade inte råd att betala. I Iran måste man betala för varje skott som berövade den anhöriga livet. Vi startade en insamling för att hjälpa mamman att få hem sin dotter. När vi hämtat henne och tog av sockorna såg vi att min väninna skrivit ”jag har blivit våldtagen” på sina fotsulor. Man avrättar inte oskulder, därför våldtas de unga flickorna först, berättar Zinat med tårar i ögonen. 40 år senare gör det fortfarande lika ont att tänka tillbaka på händelsen. Och det värsta är att barbarin pågår ännu i dag.
Zinat Pirzadeh aktuell med boken Fjäril Fenix
Berättelsen i böckerna Fjäril i koppel, Vinterfjäril och Fjäril Fenix är baserad på Zinats egen. Precis som bokens Shirin flydde Zinat till Sverige med sin 2-årige son 1991. Precis som Shirin hade Zinat en mormor som lärde henne att tänka fritt. Precis som Shirin blev Zinat bortgift mot sin vilja redan som tonåring. Som 16-åring i Iran var hon djupt förälskad i en kille med de vackraste gröna ögon hon sett, men hon tvingades gifta sig med en betydligt äldre man.
– Mina släktingar hade sett hur jag åkte på en moped bakom killen jag var förtjust i. Eftersom mina föräldrar var rädda att det satte familjens heder på spel bestämde de sig för att gifta bort mig. De valde en äldre, förmögen man. Strax efter mitt bröllop flydde mina föräldrar till Sverige. Jag blev kvar med en våldsam man.
Zinat Pirzadeh
Ålder: 56.
Gör: Komiker, författare, människorättskämpe. Är också utbildad syokonsulent.
Familj: Barnen Armand, 35, Caspian, 17, och MahBanoo, 11.
Bor: I Stockholm och Arvidsjaur där Zinat har en liten skrivarlya.
Aktuell med: Som konferencier för Kungen 50 år på tronen. En folkfest och jubileumkonsert för H.M Konungens 50 år på tronen den 16 september i Stockholm.
Dessutom: Boken Fjäril Fenix som ges ut nästa år och föreställningen Efterlyst i Iran och efterfrågad i Sverige. Showen har premiär i oktober. Hon skriver också på en än så länge hemlig bok som ”kommer att göra väsen kring sig”.
Släktens kvinnor klädde henne till brud i en alldeles för stor klänning. Den skulle få Zinats spensliga kropp att se kvinnligare ut. Kvinnor skulle ha fylliga former.
– Jag hade knappt några bröst och jag var inte lydig, som flickor bör vara i hederskulturen. De ska vara tysta, blyga och slå ner blicken. De ska inte ta plats. När jag skrev dikter och tryckte tidningar med kritik mot regimen togs jag vid flera tillfällen tillfånga av moralpolisen. Men jag lät mig inte skrämmas. Jag växte upp med fem brorsor och blev en ganska tuff tjej. Jag har alltid haft svar på tal och det irriterade min omgivning. Jag fick mycket stryk och levde farligt. Men det är min svada som har livnärt mig när jag blev komiker, är det inte ödets ironi?
Trots att äktenskapet var allt annat än lyckligt fick paret sonen Armand tillsammans. Barnet var Zinats stora lycka och inom henne växte längtan bort allt starkare.
– Jag ville inte att min underbare son skulle växa upp med den kvinnosyn som fanns i min omgivning. När jag såg hur några pojkar kastade sten på en kattmamma och hennes ungar och katten tog de små och flydde högt upp på ett tak, där hennes plågoandar inte kunde nå dem, förstod jag vad jag måste göra. Det var som att den där kattmamman talade till mig. Där började flykten.
Zinat Pirzadeh om flykten från Iran och friheten
Zinat säger att hennes liv har varit som ett nystan fullt med knutar och det har tagit tid att lösa upp dem.
– Det är inte förrän nyligen jag har tagit mig igenom alla knutarna. Det tar tid och vi måste våga prata om allt fruktansvärt som flyktingar varit med om. I mitt arbete på skolorna möter jag exempelvis många små pojkar som varit barnsoldater och nu bor i Sverige. För dem är våldet normaliserat, de är vana att lösa konflikter med våld. De här barnen måste få hjälp med sitt mående i tid om vi ska kunna stoppa den växande våldsvågen.
Huvudpersonen Shirin i böckerna Fjäril i koppel och Vinterfjäril påminner mycket om Zinat och det mesta hon beskriver han hon själv upplevt.
I den andra boken har Shirin påbörjat flykten från Iran och i uppföljaren får läsaren följa henne och dottern längs den svåra och mödosamma vägen genom Iran och Turkiet innan mor och dotter till slut når Sverige.
– Från början sa jag att det skulle bli tre böcker, men redan nu har jag bestämt att det blir fyra. Det finns så mycket mer att berätta om hur livet i Sverige blev!
Zinat, som själv gjort den tuffa resan, berättar att hon överväldigades av det kärleksfulla mottagandet på flyktingförläggningen i Jörn i Västerbotten. Människor var välkomnande och varma. Hon och Armand fick bo i ett litet hus, där fanns en barnsäng till sonen och de fick mat och värme.
– Alla var snälla och det var som en saga – tills utvisningsbeslutet kom. Då rycktes mattan undan och vi blev av med allt. När utvisningsbeskedet hängde som ett svart moln över Zinat och hennes lille son fanns det människor som sträckte ut sin hand för att hjälpa och skydda dem. På samma sätt vill Zinat nu vara en skyddsängel.
– Jag har upplevt krig, revolution, flykt och utvisningshot men min värsta tid i livet upplevde jag efter utvisningsbeslutet. Jag vet hur det känns att vara dömd att resa tillbaka till sin egen undergång. Jag vet allt om hur rättsosäkra Migrationsverkets bedömningar kan vara. Ibland känns det som ett stort lotteri, där nitlotter och vinstlotter delas ut nästan slumpmässigt.
Zinat säger att det är därför hon själv är engagerad i att hjälpa flyktingar på olika sätt.
– När jag har kunnat har jag också gett flyktingar tak över huvudet och försökt få dem att glömma sina bekymmer för en stund. Det är mitt sätt att betala tillbaka lite av allt det jag själv har fått.
Kvinnor och barn far extra illa
Zinat Pirzadeh har mött män som utnyttjat henne
Zinat värnar speciellt om kvinnors rättigheter och önskar att det skulle finnas en lag som säger att fler kvinnliga flyktingar, speciellt från Afghanistan och mellanöstern, fick asyl i Sverige.
– Kvinnor och barn far extra illa, både i sina hemländer och under flykt från utvisningshot.
Zinat talar av egen erfarenhet.
– Jag har mött många änglar, men också många demoner. Jag har mött vidriga män som velat utnyttja min utsatthet. Jag har mött människor som gett sken av att de ville hjälpa mig, men i själva verket varit ute efter något annat. Jag har gömt mig och bott i flera källare med min son och vi har till och med sovit på sjukhusets toaletter i Skellefteå. Det var då, när jag var som mest under isen, som mina svenska föräldrar Inez och Gunnar kom in i mitt liv. Zinat berättar hur Inez började prata med henne på sjukhuset och hur hon och Gunnar omslöt henne och Armand med sin villkorslösa kärlek. Hon blev det barn som paret saknat.
– De var så oerhört snälla, kloka och goda kristna akademiker. De betydde allt för mig och jag sa upp alla mina uppdrag för att hålla pappa Gunnar i handen under hans sista tid i livet. Efter begravningen vintern 2017 när jag satt på flyget till Skellefteå bad en främmande kvinna att få sitta bredvid mig. Hon ville berätta att hon växte upp med en ensam mamma och blev retad som oäkting. Då hade Gunnar samlat skolans alla elever och sagt att de skulle få med honom att göra om de retade henne en gång till. Det var den som lämnade sitt barn som var en oäkting, och ingen annan!
Zinats ögon blir blanka när hon säger att sådan var han, hennes pappa Gunnar.
– Jag hoppas att alla flyktingar som får komma till Norrland förstår vilken tur de har som hamnar just här. Här finns många rejäla och varmhjärtade människor.
Zinat Pirzadeh om svenska förorter och kvinnosynen
Ett varmt hjärta har också Zinat, som gjort sig känd för att använda plattformen som komiker och författare i kampen för mänskliga rättigheter. Hon går i bräschen för frihetskampen i Iran, kämpar mot barnäktenskap och tvångsgifte och skämtar om både fundamentalism och rasism.
Trots att hon utsatts för hot har hon valt att fortsätta sin kamp, och varje stå uppföreställning bjuder inte bara på skratt, utan också allvar.
Jag har en mikrofon och känner ett ansvar för andra kvinnor att använda min röst
– Jag har en mikrofon och en scen och känner ett ansvar för att ge en röst åt alla kvinnor, både de som kämpar i Iran, de som är på flykt och kvinnorna i förorten – de som inte har en egen röst. I många förorter gäller fortfarande samma regler som i fundamentalistiska länder. Jag åker exempelvis aldrig till sådana platser i Sverige med kort kjol eller shorts. Jag flydde Iran för att slippa det inskränkta samhället, men när reglerna följt med hit – vart ska jag då fly? Till månen? Till Iran kan jag aldrig återvända, och det är som ett sår som aldrig läker, säger Zinat och berättar att höstens föreställning heter Efterlyst i Iran – efterfrågad i Sverige och är en ny sorts show, med mycket allvar, med poesi, musik och en kanske lite oväntad dans.
– Som ung tog jag under många år kurser i Bollywood-dans i hemlighet, när mamma och pappa trodde att jag pluggade engelska, skrattar Zinat och berättar att hon inte avslöjat sanningen för sin mamma förrän under senare år.
Zinats föräldrar förlikade sig till slut med att deras dotter alltid gått sin egen väg. Pappan finns inte längre i livet och Zinat tar hand om sin mamma som är närmare 90 år och blivit sjuklig.
– Vi har egentligen aldrig stått varandra nära. För mig är omsorgen ett sätt att få en försoning efter allt som varit, att få ett bra avslut.