När Maria ville skiljas: Han rövade bort våra barn till Libanon
Maria bor med sin fjortonårige son i ett litet hus med trädgård i ett mindre samhälle i Småland. Hon har egentligen tre barn, men de två yngsta har inte lämnat Libanon och sin farmors hem sedan de åkte dit för att hälsa på för snart tio år sedan.
För att förstå hur det hela började behöver vi gå tillbaka till Marias uppväxt. Maria Skenegård, 46, föddes i Libanon med ett annat namn. Som sjuåring flydde Maria med sin pappa och sina syskon till Sverige. Mamman lämnades kvar i krigets Libanon efter att pappan gift om sig med en ny kvinna.
Trots saknaden efter sin mamma minns ändå Maria sina första år i Sverige som lyckliga. Trygga och utan sirener om nätterna. Hon var sin pappas ögonsten som barn.
Men något händer den dagen Maria får sin första mens. Genast begränsas hennes tillvaro. Pappans blick hårdnar och blir alltmer vaksam.
– Jag som tidigare varit den bortskämda och söta lilla prinsessan. Min värld började sakta men säkert att raseras.
Maria levde i hederskultur och blev bortgift som barn
På sommarlovet mellan åttan och nian, när Maria är 14 år, gifts hon bort med en drygt tio år äldre man. Hon flyttar till hans lägenhet i Malmö. I boken Bestulen – åtta år utan mina barn beskriver Maria hur hon som ett nyfiket barn, det barn hon faktiskt var, deltog i festligheterna och flytten till den nya staden med en främling.
Efter ett par månader flyr hon därifrån. Tillbaka hos sin pappa och styvmamma stängs hon in. Hon är en skam för familjen.
Jag flydde från mitt eget bröllop
Bara ett par år senare är det dags igen. Familjen har hittat en ny man åt henne. Men Maria som precis fyllt 18 år, får oväntat hjälp av en präst, en av sina ”änglar” som hon kommer att kalla de vänliga själar som hjälpt henne längs vägen. Hon flyr bara dagar innan bröllopet ska äga rum.
På helt egna ben, ensam i en ny stad, ska hon nu bygga upp en tillvaro åt sig själv. Hon hittar ett boende. Hon börjar studera. Hon njuter av friheten. En dag står hennes bror utanför stugan hon hyr. Återigen tvingas hon fly och göra sig osynlig.
Namnet Maria valde hon åt sig själv som artonåring när hon var på flykt från sin pappa och sina bröder och började sitt nya liv. Ett liv i frihet.
Mot alla odds skapar hon en meningsfull vardag och kan till sin stora glädje återknyta kontakten med sin äldre syster. Så småningom börjar Maria längta efter någon att dela livet med någon. Någon som hon valt själv.
När Maria är 30 år gammal träffar hon den man som ska komma att bli hennes make och pappa till hennes tre barn. Den här gången får hon välja själv. Mannen kommer precis som Maria från Libanon, men ger ett världsvant intryck och han uppskattar Marias självständighet.
– Det var kärlek vid första ögonkastet, men när jag tänker tillbaka så handlade det snarare om att jag längtade efter familj, jag längtade väldigt mycket efter barn. Han kom vid rätt tidpunkt i mitt liv.
Mannen bodde och drev företag i Qatar och Maria såg ett spännande liv i ett nytt land framför sig. Hon har aldrig backat för äventyr så hon säljer sina tillhörigheter och lämnar Sverige.
Hennes dröm går i uppfyllelse, efter bröllopet upptäcker hon att hon är gravid. Då inträffar den första incidenten. Den som får henne att inse att maken är benägen att ta till våld. När Maria är åtta veckor in i graviditeten kommer slaget; en knytnäve rakt i magen.
– Jag hade startat ett litet företag i Qatar och han tyckte att jag var för trevlig mot mina anställda. Min ledarstil passade inte där, menade han.
Libanon har inte skrivit under Haagkonventionen
Maria som har studerat både jämställdhet och psykologi och som länge slagits för sina rättigheter befann sig plötsligt i en våldsam relation – och oförmögen att ta sig ur det.
– Jag visste vad jag ville av livet och hur man får, och framför allt inte får, behandla mig som kvinna. Jag hade vetskapen och den inre styrkan. Trots det blev jag ett offer, säger hon
Han bröt ner mig och slog mig
Efter incidenten följer en lugn period. Familjen växer, men våldet, det outtalade, finns där under ytan.
Maria beskriver hur dessa personer, våldsutövarna, med en fingerspetskänsla och skicklighet hjärntvättar sina partners.
Hon hyllas som den mest fantastiska kvinna ena stunden för att i nästa ha göra allt fel, det kan vara allt ifrån att ha fel kläder på sig till att servera maten på fel sätt.
– Till slut börjar man tro på det där, felen blir verkliga, förklarar Maria. Det spelar ingen roll hur utbildad eller självständig man är. Man bryts ner.
Paret har hunnit få tre barn och misshandeln eskalerar. Maria fruktar för både sitt eget och sina barns liv. Hon inser till slut att hon måste lämna mannen och gör en plan. Under ett besök i sommarstugan i Sverige, när mannen är kvar i hemlandet meddelar hon att hon vill skiljas. Han blir rasande och några dagar senare står han utanför hennes dörr.
En period av hot och misshandel följer. Mannen döms och avtjänar ett fängelsestraff i Sverige. Maria får tillfällig vårdnad om barnen och mannen återvänder till Qatar.
När han ringer och ber Maria och barnen åka för att träffa honom och hans föräldrar i Libanon har hoten blivit alltmer allvarliga. Han föreslår två veckors semester tillsammans, han vill gärna träffa barnen som han då inte sett på nästan ett år.
– Det är många som har svårt att förstå hur jag kunde åka. Men jag hade inget val just då. Eller jag valde mellan att göra det som han bad mig eller att riskera att bli dödad, att göra mina barn moderlösa. Jag trodde att det skulle göra situationen bättre om jag samarbetade, förklarar hon.
Samma sekund hon sätter sin fot på Beiruts flygplats förstår hon sitt ödesdigra misstag. På flygplatsen väntar ex-mannen och hans pappa. Hon inser att barnen är förlorade.
– Det var som en bomb smällde ner och tog allt ifrån mig. Jag blev helt tom. Det var slut. Jag hade inte längre något att leva för.
Mannen efterlysts för grov egenmäktighet med barn, men varken polisen eller UD kan göra något. Libanon har inte skrivit under Haagkonventionen och har därför ingen skyldighet att följa övriga länders överenskommelser.
Ändå kravlar sig Maria upp ur den förlamande ångesten och desperationen. För barnens skull kan hon inte ge upp. Nu börjar en kamp som i dag, nio år senare, fortfarande pågår.
De två yngsta, en flicka och pojke, är kvar Libanon. Att få hem Adam, den äldste sonen, var en enorm seger som gjort stor skillnad i Marias liv. Äntligen får hon vara mamma i vardagen igen.
Dotterns heder måste skyddas från dåliga svenskar
Hon är hoppfull men inte naiv, utan har tvingats inse att dottern kanske aldrig kommer att kunna lämna landet.
– Med flickor är det en annan sak. Det är tyvärr nästan ingen möjlighet att han släpper henne. De tycker inte att vi är bra människor i Sverige och att dotterns heder till varje pris måste skyddas.
Haagkonventionen
Haagkonvention om de civilrättsliga aspekterna rörande bortförande av barn skapades på initiativ av Polen på Haagkonferensen den 25 oktober 1980 och trädde i kraft hos konventionsstaterna den 1 december 1983. Den har med åren antagits av fler och fler länder i världen, men Libanon är inte ett av dessa.
I somras fick hon möjlighet att träffa dem alla tre under ett par dagar på pappans premisser. Barnen har fått en bild uppmålad som är långt ifrån verkligheten. Under sitt korta besök ville hon ge dem en chans att bilda en egen uppfattning om henne.
– Mina barn lever i sin bubbla. Och de vet inget annat än livet de har. I deras värld är det ett bra liv. Men jag vet att de kan få ett bättre liv här i Sverige.
Kampen fortsätter för att få tillbaka barnen till Sverige
Marias outtröttliga kamp fortsätter. Men åren av saknad, sorg, konflikter och hot kostar på.
– Jag är inte starkare än någon annan. Jag är ingen mirakelmänniska som jag skriver i boken. Men jag tror att alla människor bär på en inre styrka. Jag har bara tvingats ta fram min för att kunna fortsätta stå på benen.
Hoppet fyller en viktig funktion för Maria. Även i de mörkaste stunder har hon inte gett upp hoppet att en dag få ha alla sina tre barn hos sig.
– Jag fortsätter att kämpa, jag är inte en som ger upp.●