Som 19-åring blev Arkan bortgift mot sin vilja
Mardrömmen för Arkan Asaad började den sommar då han 19 år gammal övertalades att följa med ner till sitt gamla hemland Kurdistan, i norra Irak.
Han hade just återvänt hem till Sverige efter att ha arbetat med problembarn under ett år i USA.
Arkan slog först ifrån sig, vistelsen i USA hade öppnat hans ögon för en ljus framtid där allt var möjligt.
Men pappan lockade med att de kunde köpa var sin bil och köra den till Irak där de skulle sälja den.
– Jag antog utmaningen, köpte en bil och körde 5 000 mil på åtta dagar, säger Arkan.
Släkten välkomnades honom med respekt och han blev upptagen i en varm gemenskap.
– Nu var jag man och de värdesatte min manlighet. Jag förfördes av deras gemenskap och blev kär i mitt gamla hemland.
Enorm press från släkten
Men efter två veckor gick det upp för honom att hans pappa och släkten hade planerat för ett bröllop mellan honom och en ung kusin.
– Hon var som min syster och det kändes ofattbart. Att jag skulle gifta mig på det sättet var emot mina principer. Jag vägrade. ”Aldrig i livet, ni kan inte tvinga mig”, sa jag.
Nu började en stor övertalningskampanj. Till en början utsattes Arkan för utfrysning och en enorm press av hela släkten.
De sa att han var oduglig, ett kräk som skulle driva sina föräldrar in i döden om han inte gav med sig.
– Jag fick enorma skuldkänslor. Pappa fick en hjärtattack därnere och man påstod att det var mitt fel. Efter två månader gav jag med mig.
Arkan minns inget av själva bröllopsceremonin, han var i chock.
– Allt var fruktansvärt. Min kusin var sminkad som en geisha i rosa klänning. De kränkte mig, tog ifrån mig min stolthet och mitt hjärta. Efteråt sprang jag därifrån och bara grät.
Arkan var fångad i en mardröm bland alla släktingar.
Mitt liv var en handelsvara
I Sverige var han en framåt och stark kille och flerfaldig svensk mästare i kampsorten taekwondo. Han hade svenska värderingar om att själv en dag få välja vem han skulle gifta sig med.
– För släkten var jag bara en släkting på väg tillbaka till Europa, bort från det fattiga liv de levde och ännu en som skulle försörja familjen.
– Det handlade varken om kärlek eller framtidslycka utan om pengar. Mitt liv var en handelsvara och de sålde mig billigt.
De flesta förknippar tvångsäktenskap med unga kvinnor. Men även unga män tvingas in i giftermål.
Arkan var tre år när han kom till Eskilstuna med sin familj på flykt undan kriget mellan Iran och Irak.
– Jag växte upp med en pappa som bara var lycklig en månad om året, då vi var i Kurdistan. Men vi barn såg mest öken och fattigdom och längtade hem till Sverige.
Arkan och hans syskon fick en sträng och stundtals våldsam uppväxt. Men Arkan hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat drömma om att han skulle bli utsatt för ett hedersförtryck och tvångsgiftermål.
– Jag kände mig svensk och drömde om att få gifta mig av kärlek, säger Arkan.
Två dagar efter giftermålet åkte Arkan hem till Sverige där han förväntades följa släktens noggranna plan om hur hans unga hustru skulle få uppehållstillstånd i Sverige.
– Det kändes som om livet var över, men jag försökte vara den goda sonen för att alla skulle må bra, säger Arkan.
Under flera år levde han ett dubbelliv och försökte förhala processen med Migrationsverket.
Hans hustru befann sig i Syrien, ett för henne främmande land och väntade på ett uppehållstillstånd. För att försörja sin fru tog Arkan jobb på ett poståkeri.
– Jag minns hur hårt det kändes att se bekymmerslösa ungdomar med snygga kläder och veta att jag aldrig mer skulle få uppleva den världen. Mitt liv var nerspolat i toaletten, säger Arkan.
Vändpunkten kom när han för första gången i sitt unga liv blev kär.
– Då kom raseriet över vad jag blivit utsatt för. När jag fick uppleva riktig kärlek ville jag leva med min flickvän som jag älskade, säger Arkan.
Sa sanningen till Migrationsverket
En dag blev han kallad till Migrationsverket och där valde han att säga sanningen.
– De frågade mig om jag älskade min fru. Då bröt jag ihop och berättade allt, säger Arkan.
Katastrofen var ett faktum. Migrationsverket skrev i sitt avslag att det var ett skenäktenskap. Alla som betydde något vände sig emot Arkan.
Även hans flickvän lämnade honom.
– I hederskultur pratar man ofta om de fysiska hoten, men det värsta är att bli utfryst från all kärlek och närhet från familjen, säger Arkan.
Han försökte ta sitt liv, men överlevde och vaknade upp ensam på ett sjukhus. Under hela sin sjukhusvistelse fick han inte ett enda besök.
Vägen till friheten för Arkan var att ta ett banklån på 150 000 kronor och skicka till hustruns släkt.
Läs också: Sarita var en oönskad dotter: Min pappa bytte bort mig mot en pojke
Pengarna, tillsammans med ett löfte om att aldrig återvända till Kurdistan, gjorde att de kunde upplösa äktenskapet.
– Jag var fri, men utstött.
Tre år senare ringde telefonen, det var Arkans pappa. Han sa ”Min son, kom till mig så äter vi tillsammans”. I dag, 13 år efter bröllopet i Kurdistan, har Arkan en bra relation med sina föräldrar.
– Att kämpa och stå för sin frihet hade sitt pris. Det kostade mig dyrbara år av mitt liv och jag tar inget för givet, säger Arkan.
Lever sin dröm som författare
I dag är Arkan 33 år och bor med sin flickvän, sångerskan Arghavan Agida i Nacka.
Han försörjer sig som författare och debutboken ”Stjärnlösa nätter” går nu som teaterpjäs för fulla hus på Boulevardteatern i Stockholm.
Arkans andra roman, ”Blod rödare än rött”, handlar om hans pappa och arbetet med boken har fört dem närmare varandra.
Efter många år av förlust och sorg var pappan den som tog initiativet och Arkan blev upptagen i familjegemenskapen igen, vilket var förlösande.
– Det finns inget bättre i världen än ”att bara få vara” och framför allt, vara sig själv.
Arkan har, med tanke på sin bakgrund startat organisationen ”Right 2 choose”.
– Jag har föreläst över 700 gånger och träffat över 600 000 ungdomar. Det är fantastiskt, säger Arkan.
– I dag mår jag fantastiskt bra. Jag lever min dröm och arbetar med det jag älskar. Det räcker längre än jag någonsin hade hoppats.
Läs mer om Child 10 Award och Right 2 Choose
Text: Margaretha Eldh
Foto: Ulf Berglund