Louise: Min mans fängelsestraff skämde ut hela familjen
För första gången i mitt liv har jag varit på ett fängelse. Det var fruktansvärt att komma dit, mycket värre än jag trodde. Jag kände mig så utsatt och förnedrad. Jag tyckte att alla tittade på mig som på en brottsling. Kanske trodde de att jag hade med mig knark till den jag skulle besöka? Det var förödmjukande att behöva lämna ifrån sig sina kläder och handväska.
Men jag förstår naturligtvis att jag liksom alla andra besökare måste betraktas som en presumtiv knarklangare. Anstalten måste hållas ren från narkotika så långt det nu går.
Den förödmjukelse och ilska jag kände var inte för att fängelset följde sina rutiner, utan för att just jag måste vara där. Jag, en vanlig skötsam person, som aldrig gjort något brottsligt.
Orsaken till mitt besök var att min man Carl satt på anstalten. Det faktum att han var där var lika obegripligt som att jag behövde besöka honom i byggnaden.
Min Carl, vad hade han egentligen tänkt när han gjorde det obegripliga? Han hade stulit från sin arbetsplats. Det var inte fråga om några pennor och anteckningsblock, nej det var dyra byggvaror och det hade pågått under nästan ett år.
Det var totalt tre män som tillsammans begått brotten och tydligen eggat varandra att fortsätta. Varorna som de stulit hade de sedan sålt till en uppköpare, som i princip beställt alla produkter av dem.
Varför hade han gjort det, min Carl? Det kan jag fortfarande inte förstå. Vi hade det bra ekonomiskt med heltidsarbeten båda två. Barnen hade nyss flyttat hemifrån. Åtminstone jag tyckte att vi hade allt vi behövde och även kunde kosta på oss lite lyx ibland.
Ekonomin flöt på, men Carl tyckte tydligen att det var lättförtjänta pengar. Som tur var hade han inte gjort av med så mycket av pengarna så han kunde betala tillbaka det mesta redan vid gripandet så vi slapp stora skulder.
Min första reaktion när jag fick veta vad Carl hade gjort var att jag blev alldeles vansinnigt arg på honom. Han hade förstört allt för oss! Allt som vi hade byggt upp tillsammans under alla år hade han förstört!
Jag vägrade först att besöka honom på häktet, trots att han fått tillstånd att ta emot bevakat besök av mig. Det var nog tur att jag avstod så arg som jag var. Det hade inte blivit något trevligt besök.
Vår äldsta dotter besökte honom och hon bad mig att jag skulle ta mig samman och komma dit. Carl var så ångerfull och ledsen, berättade hon. Han bad oss alla om ursäkt och behövde familjens stöd.
Våra barn led med honom, det märkte jag. Men mig bevekade han inte. Jag var bara så arg. Klart att han skulle vara ledsen som han ställt till det för sig själv och för hela vår familj! Han hade verkligen sårat oss alla och skämt ut oss. Jag var ståndaktig. Och vansinnig.
Carl och jag hade varit tillsammans i många år och vi hade det väldigt bra tillsammans. Vi älskade varandra och hjälptes åt i vått och torrt, som det heter. Jag hade alltid betraktat honom som en hederlig och arbetsam man och så gjorde han så här. Han fick reda upp sin situation själv, tyckte jag. Jag tänkte inte engagera mig i hans skit, rent ut sagt.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Efter två månader i häktet dömdes Carl till 10 månaders fängelse. Det var ett långt straff med tanke på att det var första gången han dömdes, men stölderna hade pågått länge och det var till stora belopp.
Jag vägrade att vara med på rättegången. Varför skulle jag vara det? Det skulle bara ha känts förnedrande. Våra döttrar var med och de berättade för mig att Carl hade handlat utan att tänka på konsekvenserna. Han hade bara sett det som lättförtjänta pengar och trott att risken för att åka fast var i det närmaste obefintlig. Så himla dumt av honom.
Nu har jag alltså till slut ändå besökt honom i fängelset. Ilskan har ebbat ut och jag ville höra med hans egna ord hur han kunnat handla så dumt, han var ju en intelligent person. Nu efteråt kan jag tillstå att jag nog också längtade efter att träffa honom, men det skulle jag aldrig ha erkänt då.
Efter att alla besöksrutiner var avklarade fick jag vänta på honom i ett litet rum med en galonsoffa och en pappersrulle hängande på väggen. Jag förstod att det var tänkt att man kunde ha sex där på britsen. För mig kändes det bara äckligt och förödmjukande. Vem trodde de att jag var? Det var i övrigt ett helt kalt och ogästvänligt rum.
När Carl kom in i rummet överväldigades jag av känslor. Alla min kärlek till honom kom fram på en gång. Jag kastade mig om halsen på honom och kramade honom länge, länge. Det var ju min älskade Carl, min Carl som jag alltid älskat. Min Carl som jag varit tillsammans med i 21 år och hade två fina flickor med. Han var så mager och blek, såg tärd och så ledsen ut.
Vi satte oss och pratade länge. Carl berättade vad som hänt och om alla sina känslor kring brottet och gripandet. Han förnekade ingenting. Han tog på sig vad han hade gjort och bad mig om förlåtelse. Han var rädd att jag skulle lämna honom, sa han, för då skulle han mista allt som betydde något.
Jag berättade också om mina känslor efter det som skett, om all ilska, ångest och uppgivenhet. Och hur besviken jag var på honom.
Vi försonades ändå där och då, Carl och jag. Vi hörde ju ihop. Vi skulle kämpa tillsammans. Vi kunde inte kasta bort all kärlek och gemenskap vi hade. Det var ju vi, trots det som skett.
När besökstiden var slut kramades vi till avsked och lovade varandra att alltid höra ihop. När han blir fri kommer jag att stå där och ta emot honom med all min kärlek och omtanke.Det hemska och fruktansvärda fängelsebesöket blev till slut en fin stund att minnas, när vi försonades Carl och jag.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]