Annika: Jag blev kär i en fånge
Jag jobbade på en anstalt i södra Sverige sedan flera år tillbaka när jag blev intresserad av en intagen. Ja, mer än intresserad. Jag hade verkligen känslor för honom. Han liknade inte någon av de andra intagna – han var mjuk och trevlig, samtidigt som han hade en lite kaxig attityd. Det tilltalade mig.
Jag visste så klart att en relation mellan personal och en intagen var strikt förbjudet. Det hade förekommit förut i andra fall och då hade den intagna flyttats omedelbart till en annan anstalt. Men vi lyckades hålla det hemligt, Stefan och jag.
Jag tror åtminstone att ingen anade något, eller kanske var det så att de såg mellan fingrarna av den enkla anledningen att Stefan skulle mucka inom kort.
Vid tillfället för muck var jag överlycklig. Stefan skulle få bo hos mig. Han hade ingen annanstans att ta vägen. Det var så klart bra för honom att slippa vara hemlös eller bo på kommunens tillfälliga boende.
När han hade flyttat in var jag så nöjd med situationen. Stefan var ju den jag ville ha och han visade ständigt att han var kär i mig. Vi skulle få det toppenbra, det var jag övertygad om.
Jag kommer aldrig att få veta om Stefan verkligen var kär i mig, eller om han bara hade hittat en utväg att få det bra vid muck. Det känns tungt att tänka så, men efter en tid blev det alltmer uppenbart att han litade på mig – att jag alltid ställde upp och stöttade honom.
För mig var det självklart att hjälpa den jag älskade, jag mådde bra av det. Som person har jag alltid brytt mig mer om andra än mig själv. Och ja, det kanske inte alltid egentligen varit bra för någon parter.
Om inte jag ställt upp på alla sätt så hade kanske Stefan fått det bättre, det vet jag inte. Han borde ha sökt arbete mer aktivt, men jag gav ju honom pengar när han behövde det. Han hade gratis boende och mat.
Blev allt mer lat
I början hjälpte han till med matlagning, städning och allt annat hushållsarbete, men med tiden blev det mindre och mindre. Stefan upptäckte att jag fixade allt bara jag fick ha honom hos mig. Så vansinnigt dumt.
Det var bara jag som ansträngde mig och var nöjd så länge han kramade mig och sa att han älskade mig.
Jag stretade på med heltidsarbete och alla hushållsgöromål. Stefan spelade dataspel och tog det lugnt. När jag kom hem efter arbetet var han utvilad och ville bara att vi skulle mysa och kela. Men jag behövde ju också laga mat och göra allt annat som hör till för att livet ska fungera.
Stefan uttryckte ibland att han tyckte att jag var alltför tråkig och borde bara kunnat ge mig hän och älska honom i stället för att fixa med allt annat. Men vem skulle då göra det? Någon måste ju ändå till sist diska.
Länge, alltför länge var jag ändå nöjd med situationen. Jag fick ju kärlek och uppskattning och det räckte. Kärleken övervinner allt. Så var det nästan i ett år.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Det otänkbara hände
När min syster kom på besök till oss fick hon mig att tänka över min situation. Hon tyckte med all rätt att Stefan utnyttjade mig och var hänsynslös och inte alls kärleksfull.
– När man verkligen tycker om någon så hjälps man åt, sa hon:
– Du gör allt för honom, vad ger han dig? Bara ömma ord och kramar räcker inte, du måste kräva mer. Du ger honom mat, logi och pengar till cigaretter och bussbiljett – Stefan utnyttjar dig! Du är nöjd med att du tror att han tycker om dig. Men om han verkligen tyckte om dig skulle han söka arbete och försörja sig själv. Hans liv är bara bekvämt utan krav. Du hjälper inte honom i längden. Han måste ta ansvar för sitt liv.
Jag hörde vad hon sa, men tyckte ändå att hon var orättvis. Stefan hade haft ett jobbigt liv med missbruk och kriminalitet. Nu mådde han bra, det var det allra viktigaste.
Vi var på gränsen till osams när hon åkte hem igen. Jag tyckte att hon var en riktig besserwisser. Hon visste inte vad sann kärlek är. Jag trodde till och med att hon var avundsjuk på mig för att Stefan som var så snygg älskade mig och gav mig kärlek.
Trots allt min syster vräkt ut sig fanns tvivlet där. Jag försökte prata med Stefan, men det var lönlöst och jag var rädd att han skulle lämna mig om jag hade alltför stora krav på honom.
Efter att vi för första gången bråkat om att det var dags för honom att söka jobb, gav han sig av. Han var jättearg när han tog min bil och åkte iväg. Han tog min bil trots att han inte hade körkort. Jag blev förstås jätterädd. Rädd för att polisen skulle gripa honom.
Jag hade orsak att bli rädd, mycket räddare än jag kunde ana när jag såg bilen försvinna i alltför hög fart. Men jag blev arg också, och insåg att han var som ett stort barn, att han inte kunde ta ansvar för sig själv och för vår kärlek.
Tänk om det händer något tänkte jag. Skulle jag ringa polisen? Men då skulle han ju gripas och för evigt hata mig som ställt till det för honom. Han var ju villkorligt frigiven. Jag gjorde ingenting, utan hoppades bara att han skulle komma tillbaka igen. Jag lovade mig själv att aldrig mer tjata på honom om jobb.
Det tog inte lång tid, kanske en timme innan polisen dök upp hemma hos mig. Direkt förstod jag att något hänt, annars skulle inte polisen komma. Deras ansiktsuttryck avslöjade också att det var något hemskt de skulle meddela.
Innan de hann säga något skrek jag rakt ut. Jag förstod att Stefan mist livet, och så var det också. Han hade mist herraväldet över bilen och kört ner i en brant. Döden hade varit ögonblicklig. Det var den enda tröst de kunde ge mig.
Det är nu tre år sedan det hände och livet har gått vidare. Jag har gått i terapi för att förstå att det inte var mitt fel det som hände. Jag hade gjort tillräckligt för Stefan.
Oavsett om han älskade mig för det bekväma liv han levde när vi var ett par eller om han verkligen hade djupa känslor för mig kommer jag aldrig att få veta. Men jag vet att jag älskade honom och saknar honom. Smärtan och sorgen avtar med tiden och jag lär mig att leva utan honom.
/Annika