Anneli: Han älskade spriten mer än mig
Sommaren när jag var 17 år, träffade jag killen som skulle bli mitt livs första kärlek. Vi träffades hos gemensamma vänner på min familjs sommarställe. Kalle var 20 år, hade egen bil och jobb. Han såg bra ut, med sitt lätt rödblonda hår och sin lite tuffa 50-talslook, samtidigt som han var mjuk och omtänksam, klurig och humoristisk.
Jag föll pladask, även om det tog lite tid att erkänna det för mig själv. Han hade definitivt ett gott öga till mig, för efter den kväll som vi träffades för första gången dök han alltid upp när jag var hos mina vänner. De måste ha varit i maskopi!
En dag regnade det när jag skulle hem. Då tog Kalle helt resolut min cykel och stoppade i bakluckan, och skjutsade hem mig. Sedan den dagen var det vi, Kalle och jag – trodde jag i alla fall.
Vi drogs till varandra, trivdes i varandras sällskap och hade roligt ihop. Han var så fin och försiktig med mig, det blev aldrig mer än några oskyldiga kyssar. Vi pratade aldrig om kärlek, det behövdes liksom inte.
Kalle tog med mig hem till sina föräldrar, och där blev jag i stort sett som ett barn i huset – alla var underbara. Han var såklart varmt välkommen hemma hos oss, fast mamma tyckte nog att jag var lite väl ung för att bli uppvaktad.
När sommaren var slut, och vi åkte tillbaka till stan, skrev jag brev till Kalle varenda vecka. På fredags- eller lördagskvällen brukade han ringa och tacka för brevet och vi brukade prata en stund.
Mitt hjärta gick i 200 knyck när jag hörde hans röst i telefonen, och mungiporna fixerades i översta läge för flera timmar framåt. Han var artig, och avslutade alltid med att jag skulle hälsa mina föräldrar. Jag var så lycklig!
Det blev sportlov, och jag tjatade mig till att få åka till stugan ensam, även om den egentligen inte var avsedd för vinterbruk. Jag ville så gärna vara med Kalle.
Han hämtade mig på tågstationen, skjutsade hem mig, bar in väskorna, och sedan bestämde vi att ses lite senare hos våra vänner. Men den Kalle som mötte mig där, var en helt annan än den jag lärt känna tidigare, eller åtminstone en helt annan än i mina drömmar.
Han var full som ett hus, dryg och grov i munnen, och ville dessutom provocera mig med det. Jag blev så chockad! I mitt föräldrahem förekom ingen alkohol, och jag hade aldrig tidigare sett någon jag kände full. Och just Kalle, att han skulle bli så rå!
Jag försökte svälja gråten som ville tränga sig på. Han var i alla fall min stora kärlek, och jag ville visa att jag stod vid hans sida oavsett hur han betedde sig.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Supit bort sitt liv
Men en sak tolererade jag inte, han tänkte ta bilen och köra när han var sådär full. Jag la helt enkelt beslag på nycklarna. Men det hjälpte inte, för han visste hur man tjuvkopplade. Jag frågade honom om jag kunde få köra.
Jag hade visserligen inte körkort än, men övningskörde, och jag var ju i alla fall nykter. Men nej, det fick jag inte. Då frågade jag om jag fick åka med, och det fick jag.
Bilfärden avslutades i hans garage med att han öppnade bildörren och spydde på golvet, och sedan somnade bakom ratten. Jag satt kvar tills han vaknade, för att se att han verkligen kom in i huset. Sedan gick jag dryga halvmilen tillbaka till vår stuga, i den kolmörka vinternatten, medan tårarna strömmade fritt.
Jag hade följt med Kalle i bilen med tanken att om han dör, då vill jag också dö. Vi dog inte, men det var någonting annat som dog. Glimten av kärlek i hans ögon. Jag såg den aldrig mer. Eller jo, den glimmade till ibland. Aldrig när han var nykter, och inte när han var full, men någonstans mitt emellan kunde det hända.
För den sakens skull hängde jag kvar i flera år, i hopp om att han skulle se mig igen. Det resulterade i att jag mådde dåligt, och till slut trodde jag att det inte gick att älska mig. Hur jag än slog knut på mig själv så hjälpte det ju inte! Han var bara kär i flaskan, och när jag inte kunde dela den kärleken med honom, var jag inget att ha.
Till slut mötte jag en annan man, som behandlade mig väl, och fick mig att tro på mig själv igen. Jag är lycklig och har fått ett gott liv, fyllt av kärlek. Jag och min man övertog stugan från mina föräldrar.
Vi möter Kalle ibland när vi är där. Det är tragiskt att se hur dessa trettio år har verkat i hans liv. Han har supit bort jobb på jobb, och körkort på körkort. Nu bryr han sig inte längre om att försöka på nytt.
Han super upp sin gamla mammas pension. När pengarna inte räcker, säljer han av grejer så länge det finns något att sälja. Huset förfaller. Alla intressen han tidigare hade är borta, överskuggade av det enda stora; spriten, och någon hjälp att ändra på det vill han uttryckligen inte ha. Så länge det är så, har varken samhället eller någon annan makt att gripa in. Vi bara väntar på att han ska supa bort bostaden också.
Tänk vilka vändningar livet kan ha. Med facit i hand är jag så hjärtinnerligt tacksam att det aldrig blev Kalle och jag, på allvar. Men det är djupt tragiskt att se en fin kille förstöra sitt liv såhär, och en stor maktlöshet att inget kunna göra annat än att möjligen försöka uppmuntra hans mamma ibland.
Någonstans i mitt hjärta kommer jag alltid att behålla bilden av den charmige 20-åring han en gång var, även om jag senare förstått att han inte ens då vågade prata med mig utan att ha tagit sig ett järn först.
/Anneli