Läsarberättelse: Efter min mans död vågade jag inget längre
Ända sedan barndomen har jag varit fruktansvärt blyg, och som vuxen kom jag även att lida av depressioner. Lyckligtvis hade jag min man, som också var introvert till sin natur.
Eftersom vi aldrig lyckades få barn var det alltid bara vi två. Naturen kom att spela stor roll i vårt äktenskap, och vi visste inget bättre än att vandra över vidsträckta marker, längs ett brusande hav eller i höga granskogar. När vi hittade en stubbe i skogen att slå oss ner på, så satte vi oss där och åt vår matsäck och njöt av lugnet. När vi kom hem bryggde vi en kanna te och la oss i var sitt hörn av soffan med en god bok.
En massa frisk luft och motion hjälpte också till att hålla mina depressioner i schack.
Men när min man dog, 68 år gammal, efter ett uppslitande sjukdomsförlopp – då stod jag helt ensam i världen. Förutom att jag saknade honom något fruktansvärt måste jag nu också ge upp promenaderna i naturen.
Även om jag längtade efter den friska luften, de gröna skogarna, havet och vågorna som slog mot stenarna på stranden, så vågade jag inte vistas ensam någonstans. De få gånger jag försökte vällde ångesten över mig, speciellt rädslan för att bli överfallen eller till och med något ännu värre. Jag försökte övertyga mig själv om att det var en irrationell rädsla, men fick ändå vända om och gå hem igen.
Pensionärsförening som arrangerade vandringar
En dag snubblade jag över en annons i lokaltidningen. En pensionärsförening arrangerade guidade vandringar, där alla var välkomna. Även om jag inte var så förtjust i idén att promenera ihop med en flock främmande människor så kändes det som min enda chans att komma ut i naturen igen.
Jag hörde av mig till föreningen och fick ett svarsmejl med datum för det kommande halvårets arrangemang. Länge nöjde jag mig med att drömma om den dag då jag vågade anmäla mig till en tur.
Men till slut kom jag över tröskeln och gjorde det.
När jag anlände till tågstationen där vi skulle mötas stod ett helt gäng pensionärer redan där, iförda ryggsäckar och vandringskängor. Jag hälsade bara helt kort på ledaren innan vi började gå.
Undrade vad de tyckte om mig
De första fem kilometrarna kunde jag inte koncentrera mig på något annat än de andras uppfattning om mig. Kanske tyckte de att jag var märklig som gick för mig själv?
Men då vi kommit djupt in i skogen koncentrerade jag mig bara på naturens ljud, tog in fågelkvitter och trädens sus.
Se också: Vanliga symptom vid panikångest – så lindrar du
När vi sedan tog lunchpaus i en glänta satte jag mig på en stubbe lite för mig själv, och det var det faktiskt fler som gjorde. Men jag fick inte sitta där ensam, för när två kvinnor artigt frågade om de fick slå sig ned intill mig, så kunde jag inte med annat än att nicka.
Det var faktiskt riktigt trevligt att prata med dem, men när det var dags att vandra vidare igen så avverkade jag de sista fem kilometrarna i mina egna tankar och mitt eget tempo. Det var inte heller någon som tittade snett. Alla gjorde så som det passade dem.
Utmattad men tillfreds – kunde njuta av naturen igen
När jag kom hem var jag helt utmattad. Men samtidigt kände jag mig mer tillfreds än på länge när jag kröp upp i soffan med en kopp te och en bra roman. Jag hade hittat en lösning på hur jag skulle kunna röra mig tryggt i naturen igen.
Därefter har det blivit hundratals kilometer med vandringskängorna på. I takt med att jag jobbat upp mina benmuskler har även mina sociala färdigheter växt.
Idag njuter jag av den kravlösa gemenskapen där vi tillsammans kan beundra knoppar som slagit ut, eller synen av ett rådjur som sträcker ut över snötäckta marker. Jag kan också röra mig i naturen i mina egna tankar när jag mest känner för det, utan att oroa mig för vad andra tänker.
/Barbro