Läsarberättelse: Jag flydde från min sorg
Jag hade tänkt gå en lång promenad med min hund Tösen den dagen. Under alltför lång tid hade hon fått nöja sig med korta promenader, och ibland släppte jag bara ut henne i trädgården. Jag hade så dåligt samvete, men nu planerade jag att gottgöra henne lite. Vi skulle gå en rejäl tur i skogen.
Men så vaknade vi upp till hällregn. Kallt var det också. Jag bryggde kaffe och klappade Tösen medan jag missmodigt tittade ut genom fönstret.
Då kom de helt plötsligt. Tårarna. De bara rann nedför mina kinder.
Det hade gått nästan ett halvår sedan jag blev änka. På ett sätt kändes det som om det var igår, på ett annat som hundra år sedan.
Det hade hänt så ofattbart mycket under det halvåret. Det var som om jag tagit revansch för det sjukdomsförlopp som föregick Richards död. Livet var satt på standby i tre år, från det att han först fått diagnosen cancer, tills det att han gick bort.
Han var sjuk och behövde min hjälp. Vi hade alltid levt ett aktivt liv, men något gick sönder inom honom. Sjukdomen knäckte honom som människa, långt innan han sattes ur spel rent fysiskt. Han klarade inte av att se sig som patient. Det ödelade den bild han hade av sig själv som den starke mannen som fixade allt. Han började att kalla sig själv för en vekling, samtidigt som han drog sig undan från andra. Han isolerade sig själv och oss.
Gudskelov hade jag mitt arbete, annars tror jag inte att jag klarat det. Mitt jobb och mina gulliga kollegor blev min livlina under de åren, ända tills jag de sista hårda månaderna fram till Richards död var ledig för vård av närstående.
När Richard dog var det på sätt och vis som om jag släppts fri efter en lång fängelsevistelse. Det var även en lättnad, nästan som om jag andades ut.
Snabbt tillbaka på jobbet
Richard begravdes en fredag, och redan på måndagen var jag tillbaka på jobbet. Min chef hade annars sagt att det inte var några problem om jag ville vara ledig några veckor. Men jag svarade att jag behövde vara ute bland folk och komma igång igen.
Jag märkte förvisso att några av kollegorna tyckte att det var lite konstigt att jag var tillbaka så snabbt, men när jag berättade om de sista tuffa månaderna med min döende man, så kunde alla förstå varför jag gärna ville tillbaka till jobbet med en gång. Jag behövde sällskap och jag behövde vardag.
Jag kunde naturligtvis inte få tillbaka den vardag som jag tidigare haft med Richard. Han kom inte längre hem sent på eftermiddagen samtidigt med mig. Han var inte där för att gå ut med Tösen, och han satt inte längre på platsen mitt emot mig vid matbordet. Det fanns ingen att gå och småsnacka med om dagens begivenheter medan jag röjde upp i köket och satte på kvällskaffet, ingen att titta på tv med och ingen att säga godnatt till.
Det kändes konstigt, och jag gillade det inte. Det var som om ensamheten stod och lurade runt hörnet och när som helst kunde överfalla mig, om jag inte gjorde något för att undgå den.
Se också: Så stöttar du någon i sorg
Jag började gå på gymnastik om måndagarna och spelade bridge på tisdagarna. Där träffade jag två andra kvinnor i min ålder, som också levde ensamma, och vi startade en middagsklubb där vi sågs en gång i veckan över en bit mat, som vi turades om att fixa.
Man hör ofta talas om att vänkretsen kan ta ett steg tillbaka när folk inte längre är del av ett par, men det gällde inte våra vänner. Under de sista tre åren av Richards liv hade vi inte träffat så många, så jag blev glatt överraskad när jag upptäckte att de gärna ville ha in mig i sin krets igen. Alla stod med öppna armar, bjöd in och frågade om jag ville följa med på allt möjligt.
Snart var jag på inköpsresa i Tyskland med Anna och Hans, och på kortkväll hos Magnus och Karina. Så var det silverbröllopsfirande hos grannarna, kvartersfest i gatan och biokväll med kollegorna.
Jag sa ja till allt som jag blev inbjuden till, och jag gladdes åt vartenda arrangemang, varenda fest och varje gemenskap. Ända tills den regniga dag då jag inte kom ut på långpromenad med Tösen, och jag istället började gråta.
Jag stod där vid fönstret i vardagsrummet och betraktade de tunga regnmolnen och den mörka himlen när sorgen plötsligt sköljde över mig. De första tårarna förvirrade mig. Var kom de ifrån? Vad var det nu? Jag som hade det så bra.
Bedövningen slutade verka
Saknaden efter Richard, förlusten av honom och sorgen över hans död bara vällde över mig. Det var som om jag i ett halvårs tid hade bedövat mig med människor och aktiviteter för att undgå smärtan. Men nu hade bedövningen slutat verka och jag kunde inte längre trycka undan smärtan eller fly från den. Min älskade man genom 27 år var död.
Vi hade inte kunnat få barn och ville inte adoptera, så det hade alltid bara varit han och jag. Vi hade haft det fint och varit varandras bästa vänner under alla dessa år. Nu var han borta för alltid, och insikten träffade mig som ett slag i magen. Det var som om det först nu gick upp för mig att han var borta. Jag tror inte att jag hade riktigt förstått det tidigare, och inte hade jag försökt heller. Jag hade flytt undan smärtan, för den var så outhärdlig, men nu orkade jag inte springa mer.
Plötsligt kände jag mig helt utmattad av alla mina ansträngningar att hålla sorgen på avstånd. Jag kastade mig i sängen, och kröp gråtande ihop under täcket. Hela det senaste halvårets undanträngda känslor vällde upp inom mig och jag låg länge och hulkade innan jag somnade av utmattning.
Så märkte jag något varmt och vått mot min kind. När jag slog upp ögonen stod Tösen där och såg på mig. Hon slickade mig i ansiktet igen. Jag la armarna om halsen på henne och grät.
När jag till slut klev ur sängen var jag helt urlakad, men samtidigt mycket lättare om hjärtat. Jag hade uppenbarligen inte förstått hur stort behov jag haft av att gråta ut, istället hade jag lagt så mycket kraft på att hålla tårarna borta.
De närmaste timmarna tassade jag tyst runt i huset och tillät mig känna sorg och saknad efter allt det som aldrig skulle bli som förr. Richard skulle aldrig mer sitta i sin älskade tv-fåtölj medan jag satt i soffan mitt emot. Jag öppnade hans sida av garderoben och lät händerna glida över hans skjortor, som jag fortfarande inte rensat ut. Så grät jag lite till och visste att jag måste se till att göra något åt saken.
Ute i badrummet samlade jag ihop hans rakgrejor och kastade dem. Min vemodiga runda genom huset fortsatte, och steg för steg tog jag avsked av det liv som jag levt tillsammans med Richard i 27 år.
Det regnade fortfarande när jag på eftermiddagen kopplade Tösen. Hon var lycklig över att komma ut, men jag märkte också hur gott det gjorde mig. Därför blev det en lång tur i skogen, och under promenaden började jag inse att jag måste hitta en balans i mitt liv.
Det var fint att ha mitt jobb, fritidsintressen och en massa härliga vänner, men det var precis lika viktigt att ge mig själv lite ro däremellan. Min sorgetid var långt ifrån över och det måste jag inse om jag inte skulle bränna ut mig totalt och klappa ihop. Jag behövde även lugn, tystnad och ensamhet. Jag måste lära mig att vara tillsammans med mig själv utan att få panik, för annars skulle jag aldrig läka såren i mig som Richards död lämnat efter sig.
Från den dagen för tre år sedan började jag att dra ner på aktiviteterna, och gradvis hittade jag balansen i livet igen. Det är lugna dagar och aktiva dagar. Dagar i sällskap med andra och dagar då jag bara är tillsammans med mig själv. Jag uppskattar både ock, och jag börjar känna mig hel igen. För jag flyr inte längre från min sorg.
/Eva