Min man sitter i fängelse

Anna, 46, är välutbildad, har ett bra arbete och bor tillsammans med sina tre barn i en stor villa. På ytan verkar allt som hos vilken vanlig familj som helst, men för fyra år sedan skakades livets grundvalar i grunden. Då hamnade Annas man Kalle i fängelse.

– Jag vill börja med att berätta att Kalle och jag älskar varandra förbehållslöst, säger Anna. Inget kan rubba vår kärlek.

Fram till den där vårdagen för fyra år sedan hade de levt ett helt vanligt familjeliv. Men så ringde polisen på dörren och anhöll Kalle för ett brott som ligger högt på straffskalan. Det kom som en enorm chock för Anna och barnen.

– De bara kom och tog med sig Kalle och vi var fullkomligt förtvivlade, vi förstod ingenting. Jag greps av panik och trodde att de hade tagit fel person. Det hade de inte.

Anna fick inte komma till häktet, men hon fick prata med Kalles advokat. Det visade sig att Kalle hade misshandlat en man mycket grovt.

– Jag förstod absolut ingenting. Han har aldrig visat sig våldsam på något vis, utan är en genomsnäll man som jag litar fullkomligt på, säger hon.

Kalle satt häktad i flera månader och när det var dags för rättegång satt Anna med i rättssalen.

– Jag kommer aldrig att glömma då han fick sin dom på fyra års fängelse. Jag föll ihop på golvet.

Läs också: Min man levde dubbelliv

Känsla av maktlöshet

Hon beskriver hur hon kände sig totalt bakbunden och maktlös – hon som var så van vid att kunna ordna upp det mesta. Det här var något helt annat.

Barnen, 6, 13 och 15 år, undrade förstås varför pappa inte kom hem och var han fanns.

– Jag kände att jag måste vara totalt ärlig mot dem, så jag berättade allt, även om jag inte gick in på detaljerna. I början var barnen väldigt ledsna och hade tusen frågor. Nu har han varit ifrån oss i över tre år och det verkar som om de inte tänker på sin pappa hela tiden. De har tack och lov blivit sina vanliga, levnadsglada jag.

Anna och Kalle har försökt avdramatisera situationen så mycket det går. Han pratar ofta med sin familj i telefon, skriver brev och tar stort ansvar för barnen, fastän han inte är närvarande.

Hon och hennes man är måna om att barnen inte ska få någon stämpel på sig för att deras pappa sitter i fängelse. Till bekanta har Anna sagt att Kalle är utomlands på ett långtidsprojekt, som gör att han kommer att vara borta länge.

Fördomarna mot de som har anhöriga i fängelse kan vara stora, det har Anna fått erfara.

– Det är som om människor tror att vår situation ska smitta av sig om de skulle umgås med mig och barnen, suckar hon.

Hon har aldrig tidigare varit i kontakt med vare sig domstolar, kriminalitet eller fängelser.

– Detta är en helt ny värld för mig. Minst var fjortonde dag åker jag den hemska vägen till fängelset och besöker honom. Efteråt känns det som att sörja en levande död. Jag har en man och barnen en far, men ändå inte.

Hon säger att hon lämnar sin självrespekt på parkeringsplatsen för att orka med visiteringen. Ibland görs det stickprov. Då måste hon klä av sig naken och lägga sina kläder i en hög så att en narkotikahund kan nosa efter knark.

– Det är bara att vara tyst, annars kan det hända att besöket blir inställt. Det gäller att hålla personalen på gott humör.

Läs också: Karin: Min man bedrog mig under tio års tid

Barnen på besök

När barnen är med är personalen oftast trevligare. Då blir de tilldelade ett besöksrum med säng och toa. Det är inte helt lätt för barnen att vara inlåsta på besöksrummet i flera timmar, men de brukar leka, spela spel och mysa tillsammans. Som en vanlig familj.

– Om det bara är Kalle och jag brukar vi somna i varandras armar. Kalle slipper att vara internen och jag familjeförsörjaren för en stund. När det är fem minuter kvar knackar vakterna på dörren och jag börjar alltid gråta. Det är lika jobbigt varje gång att lämna honom.

Men Anna är noga med att inte visa sina tårar för personalen – allt som händer registreras i en rapport. Hon förklarar:

– De tror per automatik att jag gråter för att Kalle har varit dum mot mig. Inte därför att jag tycker att det är så svårt att skiljas från honom. Det är en sådan kärlekslös miljö, suckar hon och låter blicken vandra.

Hon är väldigt kritisk till ordet ”vård” i kriminalvården. Enligt hennes erfarenhet är det en maktfullkomlig myndighet där både intagna och personal är skrämda till tystnad, och att det bygger på att konstant misstänkliggöra alla. Hon tycker att det handlar om ren förvaring.

– Kalle har inte fått någon som helst vård. Till det verkar saknas både kompetens och vilja. De underlättar inte heller för oss anhöriga att få vara det stöd för de intagna som vi så gärna vill. Ofta ses det i stället som något negativt som ska ifrågasättas.

Anna säger att maktmissbruket kan ta sig många slags uttryck, beroende på hur den enskilda personalen tycker och tänker.¨

– Om Kalle exempelvis har tre bilder på barnen på sin vägg, så får han bara ha två. Ibland får han inte ha sina egna kalsonger eller hur många böcker han vill. De vårdar inte honom – i stället tillverkar de kränkta, tickande bomber, säger Anna.

Läkande synsätt

Den verkliga hjälpen och stödet får Kalle av fängelseprästen, som med sitt läkande synsätt förmår skilja på vad en människa är och på vad han har gjort. Det känns bra att han finns där som en positiv motvikt.

Men nu är det slut med de vanliga besöken för Anna och barnen. Kalle har utan anledning och motivering nyligen fått flytta till en annan anstalt.

– Där får vi bara ha bevakade besök, och detta trots att alla besök under de här drygt tre åren har varit utan anmärkning och han alltid skött sig klanderfritt.

För att må så bra som möjligt har Anna inrättat sitt liv i rutiner så gott det går. Det är jobbigt att vara ensam med tre barn och att samtidigt jobba heltid, och för att klara det måste hon ha fasta rutiner för allt.

– Jag är rädd för att falla ihop om jag slappnar av, och därför går jag alltid på helspänn, säger hon.

Annas sorg är inte som efter en skilsmässa eller dödsfall. Det här är en annan sorts sorg.

– Den kan komma över mig när som helst och slå sönder mitt hjärta. Saknaden är det mest påtagliga i mitt liv. Jag längtar efter att få dela vardagen med Kalle, de små vanliga sakerna.

Håller fasaden uppe

Livssituationen just nu kräver många gånger att hon ljuger, och det frestar på att hålla uppe en fasad. På jobbet är det otänkbart att berätta som det är, säger Anna.

– Folks förtroende för mig skulle falla totalt. Det verkar som om man själv vore kriminell om man har en man som sitter inne.

En del vänner är medvetna om situationen. Det fanns de som tyckte att Anna skulle lämna Kalle, men dem umgås hon inte med längre. De få som finns kvar dömer henne inte, och de stöttar henne och barnen så mycket de kan.

– Men jag känner mig väldigt ensam ändå, säger Anna.

Hon tänker mycket på sin make, som ibland drabbas av en svår ångest. En ångest som Anna undrar om den någonsin kommer att läka.

– På sätt och vis är han dubbelt inlåst, både i sin ånger för vad han gjort och i fängelset.

Kalle släpps ut sommaren 2016 och då tar de vid där de var i sina liv, då, innan allt det här hände. De får börja med att försöka återanpassa sig till en vardag tillsammans igen, och Kalle till självklara saker som att köra bil, göra bankärenden, att köra till mataffären.

Fram till dess får de nöja sig med de övervakade besöken och telefonsamtal två timmar om dagen.

– Vi vill bara leva ett normalt liv. Som jag längtar.

Text: Kicki Biärsjö

Läs också: Gith: Jag var blind för vad min man egentligen ville