Salina Jamah flydde kriget och uppnådde sin dröm – att bli advokat
Hon tar emot mig på Kristianstad advokatbyrås kontor, klädd i svart kavaj, blus, mörka byxor och pumps. En riktig advokat-outfit.
– Det finns vissa klädkoder i det här yrket. Om man till exempel ska agera i rätten måste man bära kavaj, berättar Salina.
Hon bär kläderna med stolthet. I 15 år har hon haft ögonen på ett mål: Att kunna skriva advokat på sitt visitkort. Men med sin bakgrund som krigsflykting från Irak och en knapphändig skolgång innan hon kom till Sverige som 12-åring, visste hon att det skulle bli svårt att nå sina yrkesdrömmars mål.
ANNONS: Drömmer du om storvinsten? Ta chansen att bli en vinnare. Upptäck mer här (länk till Postkodlotteriet). Åldersgräns 18 år. Stödlinjen.se
För henne handlade det inte om att tjäna mycket pengar. Det handlade om att med sina livserfarenheter av förtryck i ett annat land och kultur, kunna hjälpa de människor som är utsatta. Men ingen trodde egentligen att hon skulle nå sin största dröm.
– Emellanåt trodde jag inte ens på det själv, säger hon.
Tvingades fly landet
Hon och tvillingsysternValentina föddes i Mosul i november 1992 och har i dag ytterligare fem syskon. Hennes pappa, Yasir, var elektronikingenjör och chef på ett större företag. Därmed hade familjen god inkomst och bodde i ett fint hus.
– Vi saknade aldrig något. När vi besökte släktingar som inte hade det lika bra kunde jag känna en orättvisa i att vi hade det betydligt bättre, säger Salina.
Något som hon reagerade ännu hårdare mot var lärarnas totalitära makt i skolan. Barnaga och att döma ut straff till elever tillhörde vardagen.
– Straffen kunde vara fem slag med linjalen i handflatan, att man fick stå med ansiktet mot väggen på ett ben under resten av lektionen, eller en hård lavett.
Pappa insåg att han var i fara och var tvungen att fly
När USA och Storbritannien angrep Irak för att störta diktatorn Saddam Hussein i mars 2003 skulle det göra folket fria. Men det blev inte bättre för alla.
– Vår familj tillhör en minoritetsgrupp som heter yazidier och var accepterad av Saddam Hussein. När han störtades fanns det grupper i Irak som var hotfulla och ville fördriva oss. Arbetskamrater på pappas företag vände plötsligt honom ryggen och företaget vägrade betala ut hans lön. Pappa insåg att han var i fara och var tvungen att fly.
Det flotta huset byttes ut mot ett betydligt mer spartanskt hus i en mindre by några mil därifrån. Där fick Salinas mamma, Ferjin, bo tillsammans med sina barn och leva på de pengar som deras pappa skickade en gång i månaden från familjens besparingar.
– Det var en jobbig omställning, säger Salina som fick börja i en ny skola.
– De pratade en annan dialekt i den här byn. En dag sa läraren något som jag inte förstod. Jag vände mig till min tvillingsyster och frågade om hon hade hört vad han hade sagt. Då blev läraren ursinnig och med öppen handflata slog han mig på kinden så hårt att huvudet vred sig. Märket efter handen satt kvar på kinden.
Salina lämnade skolan – och skulle inte komma till-baka igen.
– Min mamma försökte övertala mig att gå dit, men jag vägrade på grund av den behandling vi barn utsattes för.
Samtidigt blev landet allt mer osäkert då lokala grupper tog över makten. Och yazidier blev ännu mer avskydda. Salinas pappa hade lyckats fly till Sverige och Hässleholm. Han uppmanade sin familj att fly Irak, för tiden var knapp om de ville ta sig ut ur landet.
– Vi flydde först till Syrien. Där bodde vi på olika ställen under en period innan pappa fått klartecken från Migrationsverket att vi fick komma till Sverige.
Pluggade stenhårt
Våren 2004 landade Salina med sin familj i Sverige.
– Vi kom i en tid när allt var grönt och vackert, alla människor var ljusa i hyn. Jag blev också förvånad när jag såg kvinnor som cyklade, det förekom nästan inte alls i Irak. Jag blev också förundrad över att man som kvinna fick klä sig som man ville och tilläts gå omkring i bikini på badstranden.
I den svenska skolan var lärarna vänliga och trevliga. Här fanns ingen aga eller översitteri. Nu var det roligt att gå i skolan. Men eftersom hon hade vägrat att gå till skolan i Irak innebar det att hon hamnat efter i ämnen som exempelvis engelska och matematik.
– Det tog mig ungefär ett år att lära mig det svenska språket. Sedan var det nya ämnen, exempelvis samhällskunskap, som var svårt. Men där och då bestämde jag mig för att i framtiden skaffa mig ett yrke där jag kunde göra skillnad, och det var som advokat.
Hennes pappa fick inget ingenjörsjobb, såvida han inte utbildade sig från början en gång till.
– Han beslutade sig då att strunta i sin egen karriär eftersom det skulle bli svårt att försörja familjen på studielån. I stället ville mina föräldrar ge oss barn möjligheten till en bra framtid genom utbildning. Pappa tog bussförarkort och började köra buss och min mamma tog arbete inom restaurangbranschen för att vi skulle kunna försörja oss.
Det var bara att plugga, plugga och plugga. Det fanns inte tid för något annat
Salina gick in stenhårt för skolarbetet och lyckades – trots sin bakgrund – få bra betyg på högstadiet. Hon kom enkelt in på gymnasiets samhällsvetenskapliga program. Där var dock kraven högre.
– Det var bara att plugga, plugga och plugga. Det fanns inte tid för något annat, vilket innebar att jag inte skaffade mig så mycket socialt umgänge.
Tiden efter studenten blev en lång väntan på beskedet om hon kommit in på juristlinjen.
– Jag kunde inte ens sova under den tiden.
Så kom beskedet – hon hade inte kommit in. Hennes värld rasade.
– Jag grät i en hel vecka och skuldbelade mig själv. Om jag pluggat lite mer, om jag ansträngt mig lite till, då kanske det hade räckt för att få de 20,6 poäng som krävdes, jag hade 20,4. Det var som ett slag i ansiktet.
Det hade till exempel räckt med ett högre betyg i gymnastik. Betyget föll på att hon inte kunde simma.
– Jag hade ändå gått i simskola för att bli bättre. Det som ställde till det var min bakgrund. Jag hade inte fått lära mig simma som barn i Irak och var därför rädd för vatten.
Slutade inte kämpa
Hon gav dock inte upp utan började en juridikförberedande utbildning på universitetet i Lund och sökte på nytt in till juristlinjen.
– Det var åter någon poäng som fattades och där var jag nära på att ge upp. Mina poäng skulle räcka till socionomutbildningen och det var ett yrke där jag till exempel skulle kunna arbeta med att hjälpa utsatta kvinnor. Jag övervägde att söka dit.
Men hon ville ge juristutbildningen en sista chans. Hon kom in som 30:e reserv.
– Det gav mig dock inget hopp, skulle 30 personer tacka nej så att jag kom in?Både antagna och reserver var kallade till uppropet i Stockholm.
– Jag var så inställd på att inte komma in att jag inte ville vara där och ta emot beskedet. Jag bad i stället Valentina åka i mitt ställe. Det räckte att det fanns en på plats som representerade den sökande.
Jag bara föll ihop och grät glädjetårar
Det otroliga hände – Salina kom in. Hon hade svårt att ta in beskedet när Valentina ringde och berättade.
– Jag bara föll ihop och grät glädjetårar. Ja, jag grät hela den dagen och var så lycklig – jag trodde inte det var sant.
Samtidigt innebar det hon skulle behöva flytta från Hässleholm till storstaden Stockholm, långt bort från sin familj. Hon märkte snabbt att de flesta av kurskamraterna kom från finare kretsar och att det inte var någon utlandsfödd med brytning bland dem. Salina kände sig som en utböling. Och utbildningen var svår.
– Jag hade framförallt kämpigt med det juridiska språket. Det var konstiga ord som jag inte hade hört tidigare och som jag fick slå upp i lexikon för att förstå. Sedan hade jag min språkliga brytning som gjorde att jag inte pratade lika perfekt svenska som mina svenskfödda kurskamrater. Det fick jag också höra kommentarer kring. Ibland var jag accepterad, ibland inte.
De höga kraven och att hela tiden bli ifrågasatt, till och med trakasserad, var nära att knäcka Salina.
– Jag var ledsen och övervägde att hoppa av utbildningen.Men så fick hon se sina provresultat och betyg – de var utmärkta!
Hon var bland de bättre på juristlinjen. Då vände det.
– De andra kunde tycka och tänka vad de ville om mig. Resultaten stärkte mig och jag kunde bygga upp mig själv.
Bästa dagen i livet
Efter fyra och ett halvt år tog hon sin juristexamen och det återstod bara ett steg innan hon kunde bli advokat. Hon behövde arbeta tre år på en advokatbyrå för att skaffa erfarenhet, samt göra vissa prov och bli godkänd av två advokater när hon gjorde sin examination.
– Jag gjorde examinationen i september 2022 och jag skulle få besked om jag var godkänd den 20 oktober klockan tre på eftermiddagen. Jag hade bestämt mig för att ta ledigt de sista timmarna av jobbdagen eftersom jag ville vara själv när jag fick beskedet. Jag visste ju hur ledsen jag skulle bli om jag inte blev godkänd.
Jag vill jobba för att slippa se kvinnor lida
Men strax innan hon skulle gå kom en kollega in till henne. Kollegan hade varit inne på svenska advokatsamfundets hemsida och läst – Salina Jamah fanns med. Hon blev överraskad – och obeskrivligt glad.
– Det är den bästa dagen i mitt liv, den var helt magisk, strålar hon och fortsätter:
– Efter allt jag upplevt i mitt liv, med bland annat hedersmord och att vi flickor inte fick leva våra egna livi Irak, brinner jag nu för mänskliga rättigheter. Jag vill jobba för att slippa se kvinnor lida.
Hon har nått sitt mål – att kunna göra skillnad.
Fakta. Salina Jamah.
- Ålder: 30.
- Bor: I hus hos mina föräldrar i Hässleholm.
- Familj: Pappa Yasir, 59, mamma Ferjin, 53, systrarna Kristina, 33, Karolina, 32, tvillingsystern Valentina, 30, bröderna Istivan, 28, Ivan, 22, och Andian, 20.
- Gör: Biträdande advokat på Kristianstad advokatbyrå.
- Fritid: Tränar, lyssnar på poddar om rättegångar och ser dokumentärer om brott.
- Advokatförebild: Johan Eriksson, ”han är både skicklig och tuff”.
- Framtidsdrömmar: Att kunna starta egen advokatbyrå.