Flykten förändrade Saras pappa – till det värre: ”Vi tassade på tå”
En ny fas har inletts i Sara Mofasser Johanssons liv, nämligen den som författare. För ingenjören från Göteborg är det en dröm som går i uppfyllelse.
– Jag har alltid varit intresserad av böcker, jag läste mycket som barn och skrev dagbok. I vuxen ålder har jag i ganska många år känt att det jag gått och burit på är värt att berätta, säger hon.
Nu romandebuterar 43-åringen med Väntar du på mig?, en fiktiv berättelse som till stor del är baserad på egna erfarenheter.
År 1986 är hennes dåvarande hemland Iran i krig med Irak. Sexåriga Saras storebror ska snart fylla 14 år och därmed kallas in till militären.
Dessutom styrs befolkningen med järnhand sedan en islamistisk republik införts under Ayatollah Khomeinis ledning efter den iranska revolutionen 1979. Förr eller senare hade det förmodligen blivit svårt för Saras pappa, då högt uppsatt chef på Centrala Riksbanken i Iran, att hålla tyst om sina åsikter om regimen och dess strikta sharialagar.
– Trots kriget har jag mest fina minnen från Iran. Vi hade det gott ställt och hade gärna stannat, berättar Sara.
Trots kriget har jag mest fina minnen från Iran.
Hennes föräldrar beslutade sig för att flytta till Sverige främst för att rädda sin äldste son.
Romanens inledande kapitel målar upp en varm barndomsskildring av Iran. Det är lek och ändlös kärlek, ett fint hus i ett lummigt område där plommonträden hänger över murarna och kaprifolerna sprider sin söta doft över husen. Det är mormors mjuka och trygga händer, morfar som arbetar och kommer hem med fulla matkassar och moster med sin gröna papegoja som har en farligt vass näbb.
Och mitt i allt detta – krig. För att slippa väckas av flyglarm och tvingas ner i skyddsrum om nätterna flyr familjen ut till ett öde hyreshus i öknen. Där sitter de på taket tillsammans med andra familjer och ser bomberna falla över den upplysta huvudstaden Teheran i fjärran.
Hårt kontrollerande
Saras pappa åker i förväg till Sverige tillsammans med sonen och Saras storasyster. Kvar i Iran ytterligare något år är Sara med sin mamma och lillebror. En scen i boken beskriver hur trion en dag försöker få tag på en taxi på gatan. När de inte får napp sneglar Sara bort mot några poliser från det islamiska revolutionsgardet som står i ett gathörn. Hon frågar sin mamma om de inte borde be dem om hjälp:
”De är inte här för att hjälpa oss”, säger hon och fnyser. Plötsligt ser hon så trött ut. Hennes ljusa ögon får en matt ton.
”Varför är de här då?” frågar jag.
Mamma tar ner armen och tittar på mig. ”De är här för att arrestera vanligt folk.”
”Vanligt folk?”
”Ja, om en kvinna har läppstift till exempel eller om håret sticker utanför huvudsjalen så blir hon arresterad.”
Det är svårt att inte reflektera över hur Saras liv hade sett ut om familjen hade blivit kvar i Iran. I över 40 år har landets befolkning levt under regimens förtryck, och inte minst kvinnors rättigheterhar varit kraftigt begränsade.
På kvinnodagen 1979 gick tusentals iranska kvinnor ut på gatorna efter att Ayatolla Khomeini infört slöjtvång i samband med sitt regimövertagande. Och i höstas utbröt en flera månader lång protestvåg när 22-åriga Mahsa Amini greps och misshandlades till döds av Irans moralpolis för att ha brutit mot lagen om att täcka hela sitt hår med hijab. Sedan september 2022 har hundratals människor mördats och tusentals fängslats.
Sara har släkt kvar i Iran som främst hennes mamma har kontakt med. Sara följer mostrar och kusiner på sociala medier, men den senaste tiden har de inte varit inloggade eftersom regimen stängt ner internet som ett svar på protesterna.
– Jag kan känna att jag vill vara en av dem, och har ibland dåligt samvete för att jag lever här i trygghet. De är oerhört modiga som vågar vara där, med livet som insats. Men jag gör vad jag kan för att stötta protesterna och har bland annat skrivit till riksdagen och utrikesministern och bett om att Sverige ska ta ställning. Jag tycker inte att medierna rapporterar tillräckligt mycket om det som händer i Iran, säger Sara.
Har dåligt samvete för att jag lever här i trygghet.
I vintras startade hon också en insamling, Svensk-iranier för Musikhjälpen, och samlade in pengar för en tryggare barndom på flykt.
Skiftande humör
I sin roman växlar Sara mellan 1980-talets Teheran, 1990-talets Mölndal och Göteborg i nutid. I det nya landet ska familjen Mofasser komma att slippa krig och förtryck, men livet blir ändå inte som de har tänkt sig. När bokens huvudkaraktär, som också heter Sara, återförenas med resten av familjen på Arlanda viskar hennes storasyster att hon längtat efter Sara, mamman och lillebrodern. Att deras pappa inte varit sig själv sedan de kom till Sverige. Han har varit arg och ledsen.
– I Iran var pappa charmig och väldigt snäll. Han var som vilken pappa som helst som gärna lekte med sina barn. Bland alla som kände honom var han väldigt respekterad och omtyckt, berättar Sara.
Men i Sverige är det som om ett mörkt moln drar över honom. Han blir håglös, inåtvänd och i perioder väldigt ilsken. Att byta chefsjobbet på banken i Teheran mot ett fabriksgolv i Mölndal är en av förändringarna som leder till att familjefadern blir psykiskt instabil. De häftiga humörsvängningarna går ut över hela familjen.
”Jag brukade ha snygg kostym och blanka skor på mig. Varje dag.” Han tittar ner på sin egen kropp. ”Se på mig nu! Jobba på den där smutsiga fabriken hela jävla dagen. För inga pengar alls. Har inte ens råd med en ordentlig bil.” … ”Jag lämnade allt. För er”, säger han anklagande. ”Det är ditt fel att jag är en jävla arbetare.”
Sara och hennes syskon blir ofta måltavlor för urladdningarna. Medan de går i skolan, lär sig svenska och snabbt blir en del av det nya samhället, tappar deras far kontrollen över sitt liv. Och det är barnen som får skulden.
– Han hade en otrolig press på sig, vilket man ju kan förstå. Han hade kämpat sig upp från sin uppväxt på den iranska landsbygden till ett chefsjobb och lyckades göra något bra med sitt liv. Nu måste han bygga upp allt på nytt och försörja sina fyra barn i ett nytt land. Flytten blev ett hårt slag för honom, säger Sara.
Hemma i lägenheten är det pappans humör som avgör hur stämningen för dagen blir, och ingen vet vad som kan utlösa nästa utbrott.
”Sara, kom här!” säger han med sin mörka röst.
Jag stelnar till och tar ett par osäkra steg in i köket.
”Vet du vad det här är?” säger han och viftar med pappret. Jag svarar inte. Det är som om han utstrålar tung, förlamande dimma. ”Det är månadens elräkning. Vet du vad det kostar med el?”
Han väntar inte på något svar. ”3 823 kronor.” Han håller upp räkningen så att jag ska se. ”3 823 kronor måste jag betala för att du och din syster torkar håret med hårtork. Och tvättar era kläder varenda dag. 3 823 kronor för att ni ska ha det bra.”
Han lägger pappret på bordet igen. Jag borrar in naglarna i handflatan. Känner att jag darrar i kroppen.
”Ni bara lever ert lyckliga lilla liv utan att tänka på någon annan. Ni har allt ni behöver.” Han håller en tumme mot sig själv. ”Tack vare mig.”
Har ingen kontakt
De bittra utspelen och anklagelserna om familjens otacksamhet skapar en rädsla hos Sara som biter sig fast under dygnets alla timmar.
– Vi tassade på tå kring pappa allihopa. I dag vet jag att man måste prata med sina barn om man har blivit arg på dem, be dem om ursäkt. Men om det bara får rinna ut i sanden, som det gjorde hos oss, så byggs det upp en rädsla inom barnet om att det kan ske närsomhelst.
Det är samma oberäknelighet som med alkoholiserade föräldrar.
– Det är samma oberäknelighet som med alkoholiserade föräldrar – så fort alkoholen kommer in i bilden är det omöjligt att veta vad som ska hända. Även om pappa många gånger var lugn och inte gjorde något så var jag konstant rädd, på grund av vetskapen om att det alltid fanns en liten risk att ett problem kunde uppstå.
I Saras familj låtsas alla som om det inte finns något problem.
– Jag önskar att det hade funnits någon som kunde ha hjälpt oss – någon lärare eller en kompis föräldrar… Men tyvärr var det ingen som såg problemen eftersom mamma och pappa gärna drog sig undan. De varken ville eller kunde be om hjälp. Hade vi fått hjälp hade det kanske blivit annorlunda, säger Sara.
Som barn anpassar sig Sara till situationen och vill inte erkänna för sig själv eller någon annan att det finns problem i familjen. I tonåren förstår hon att det inte är meningen att det ska vara som det är hemma, men hon håller det ändå för sig själv. Som vuxen blir hon arg och rädd.
– Det var mest en rädsla för pappa, han blev liksom symbolen för allt jobbigt. Det var ju också tråkigt för vår relation…
I dag har Sara ingen kontakt med sin pappa men vill inte lägga skulden för sin jobbiga uppväxt på någon.
– Jag tror att båda mina föräldrar gjorde sitt allra bästa, ändå blev det så här. Det är en sorg att tvingas fly från sitt hem och samtidigt behöva ta sig in i ett nytt samhälle, in i systemet, kulturen… det är nog svårare för vuxna, säger Sara.
Det är en sorg att tvingas fly från sitt hem och samtidigt behöva ta sig in i ett nytt samhälle.
Blev obotligt sjuk
Parallellt med berättelsen om familjens flytt till Sverige löper Saras liv i nutid. Året är 2018 och hon är sjukskriven, för vad vet hon inte riktigt, kanske är det utbrändhet. Hon går till olika läkare för att få svar på varför hon är trött, varför det värker och strålar ut i armar och ben och varför hon tappar känselni ansiktet.
– Det tog lång tid innan man kom fram till att det var multipel skleros. Det var väldigt tungt att få beskedet, och är fortfarande, berättar Sara, som fick diagnosen samtidigt som hon skrev Väntar du på mig?.
Trots bromsmediciner arbetar Sara nu heltid, men symptomen finns fortfarande där.
– Det är jättejobbigt. Jag är mentalt sliten, har ofta som en febersmärta i kroppen och har svårt att koncentrera mig. Men jag upplever att sjukvården inte vill sjukskriva mig eftersom symptomen inte går att ”bevisa”. Jag är självklart glad att jag till exempel inte fått svårt att gå på grund av sjukdomen, men att symptomen är osynliga ställer till det, berättar Sara.
Under samtalen med den terapeut som romanens Sara går till tar hon upp både den oförklarliga smärtan och uppväxten med pappan, men håller hela tiden tillbaka känslorna. Verklighetens Sara har också gått flera år i terapi, för att till slut sluta låtsas som om allt är bra.
– Ju mer man pratar om sådana här saker och visar att det är okej, desto större chans att det kan bli bättre i framtiden. Om vi blir mer öppna för att prata om problem som barn kan ha så kanske barnen blir mer benägna att berätta för andra vuxna hur de har det hemma, förklarar hon.
Att skriva om sina erfarenheter var också terapeutiskt för Sara Mofasser Johansson, som när boken var klar nervöst lämnade över den till sin mamma och sina syskon.
– Alla har ju sin version av historien och jag visste inte om de skulle bli arga eller glada. Men de tog emot boken väldigt fint. Det blev ett sätt för oss att samtala kring det som hänt, vilket vi sällan gjorde tidigare, berättar hon.
Trots att pappans dåliga mående satte skräck i hela familjen är Sara glad att han fattade beslutet att ta med sig familjen och flytta till Sverige.
Han har ju räddat oss från över 40 år av förtryck
– Han har ju räddat oss från över 40 år av förtryck – hittills. Det är såklart väldigt olyckligt att han blev sjuk och att det påverkade oss, men det är inte hans fel. Det är en konsekvens av den här resan som många i världen tvingas göra, som till exempel Ukrainas befolkning gör nu. Att tvingas lämna sitt land lämnar ett så pass stort sår efter sig att det sätter spår i alla. Det är många familjer som går sönder.
Det här är Sara
- Namn: Sara Mofasser Johansson.
- Ålder: 43 år.
- Bor: I Göteborg.
- Familj: Man och två söner, 9 och 13 år.
- Gör: Författare och ingenjör inom vindkraftsindustrin.
- Aktuell med: Romanen Väntar du på mig? (Ordfront förlag).