Efter flykten från Eritrea ville Yoresalem inte leva – då öppnade Inger och Per sitt hem
I skolan i Eritrea fick 15-åriga Yoresalem se sina klasskamrater försvinna en efter en. De var alla trötta på ett liv utan framtid i en hård diktatur där alla kunde tvingas till en militärtjänstgöring som kunde pågå flera år och där de hade små möjligheter till och utbildning och karriär.
Landet räknas som ett av världens fattigaste och eftersom många i aldrig lär sig läsa och skriva ser framtiden för en ekonomisk förändring mörk ut.
Hoppet bland kamraterna stod till Europa, som de hörde talas om.
– Det försvann någon från skolan varje vecka och jag ville också ge mig av till Europa, men min mamma förbjöd mig, säger Yoresalem Sahle som hade tre syskon, två äldre och en yngre.
Yoresalem lämnade Eritrea och gick till Etiopien
Hennes mamma driver än idag en mindre restaurang där Yoresalem jobbade som servitris då och då.
Själv hade hon drömmar om att bli pilot som barn, men insåg snart att den framtiden inte fanns i Eritrea.
En dag gjorde hon det som så många andra gjort före henne. Hon började gå mot Etiopiska gränsen. Sällskapet var inte det mest pålitliga och killen försökte ta betalt i sex.
– Jag lyckades tala honom tillrätta, något annat gick inte för jag kunde inte skrika. Det skulle kunna ställa till med värre problem om någon uppmärksammade oss, berättar Yoresalem.
Hon gick i två-tre timmar i kuperad terräng och fick nära gränsen passera en flod med strömt vatten. Under tiden de gick anslöt flera andra med samma mål.
– Det kändes bra när vi kom fram till lägret i Etiopien. Vi kände oss välkomna och fick mat, berättar Yoresalem.
Flyktingarna delades upp efter ålder och fick boende i tält och enkla skjul.
Yoresalem fick bo i olika läger
Snart fick Yoresalem också veta att hennes mamma sprungit efter henne hela vägen från byn. Hon var som väntat inte glad och såg till att Yoresalem följde med till en morbror som bodde i Etiopien.
– Mamma försökte hela tiden övertala mig att följa med henne tillbaka, men jag sa nej. Jag hade bestämt mig och jag återvände till lägret.
Yoresalem började jobba i lägrets kafé eftersom hon hade lite erfarenhet av detta och under tiden fick hon sällskap av sin kusin Rawa som också ville ta sig samma väg till Europa.
De bodde flera månader i olika läger innan de satte sig i en buss mot Sudan. Bussen gick bara en kortare bit av vägen, sen fick de hoppa av och gå. Allting var arrangerat av smugglare och gruppen de reste med bestod av runt 70 personer.
– Det fanns alldeles för lite mat och vi kände oss lurade eftersom vi inte visste om att vi skulle behöva gå själva. Vi drogs över en bred flod ovanpå jeepdunkar fästade i rep för det fanns ingen bro och i vattnet fanns krokodiler. Det berättade de inte förrän efteråt, säger Yoresalem.
Sedan fick de fortsätta vandra – hela tiden i tysthet för att inte bli upptäckta.
Fick kodnamn under flykten
Ibland började smugglaren springa och då gällde det att hänga med. Andra regler var att kvinnorna behövde se så alldagliga ut som möjligt för att inte dra till sig uppmärksamhet.
– Jag hade tistlar på mina kläder som gjorde ont, men det fick jag tåla.
Yoresalem hade som alla andra ett kodnamn som användes för att styra gruppen.
– De kallade mig Ormen.
Trots att hon varit noga med att klä ned sig fick hon problem med ett par av smugglarna när hon blev satt längst fram i bilen istället för på flaket hos de andra. Hon tänkte sig inte för när hon tackade ja till platsen.
– De började tafsa direkt och bjöd på dricka, men jag tackade nej för jag trodde de skulle droga mig. Som tur var upptäckte de att de kört vilse så de började koncentrera sig på vägen istället för på mig, berättar Yoresalem.
Smugglarna hade tagit allas mobiler. Yoresalem hade skilts från Rawa, men hon lyckades hitta trygghet genom att vid ett tillfälle springa fram till en kille och be honom säga att han var hennes pojkvän.
– Jag visste att de andra männen skulle lämna mig ifred då.
Killen gick med på att låtsas och sa tydligt att Yoresalem var hans flickvän. Snart började de närma sig huvudstaden Khartoum.
– Innan vi fick hjälp att ta oss in till staden var vi tvungna att betala en avgift. De som inte kunde det fick stanna kvar i lägret utanför.
Kvinnor riskerade våldtäkt i Libyen
Yoresalem betalade och kom in till Khartoum där hon stannade i sju månader i en lägenhet tillsammans med återfunna Rawa innan det var dags för nästa etapp till Libyen. IS härjningar i området gjorde det svårt att hitta rätt tillfälle att ge sig iväg.
När det blev dags för den resan var det viktigaste att alla tjejer fick en p-spruta eftersom risken att våldtas var överhängande. Men sprutan var så stark att Yoresalems kropp förändrades till att se nästan gravid ut – vilket faktiskt kunde vara en fördel i sammanhanget.
Det var en lika tuff väg som de andra rutterna. De skulle bland annat passera Sahara i öppna lastbilar. En riktig mardrömsresa i en enorm hetta.
– Smugglarna spädde vattnet med bensin för att vi skulle dricka mindre och maten vi tagit med oss tog de för att sälja.
I Libyen fick de än en gång stanna för att betala extra för den sista vägen in till Tripoli. Hela smugglingsverksamheten är noggrant uttänkt för att ta ut max av flyktingarna.
– Sedan placerades vi i en gammal fiskfabrik som inte längre användes. Där skulle vi vänta på vår tur att få en plats i en båt över medelhavet. Det var hemskt. Vi sov på golvet utan madrass, många var sjuka eller hade skabb.
– Det fanns gravida, flera med psykiska problem efter resan genom öknen och smugglarna brydde sig verkligen inte om vi skulle komma fram levande eller inte, bara de fick betalt, berättar Yoresalem.
Hon hade ont i ryggen och mådde väldigt dåligt. På nätterna var hon och de andra vakna i hopp om att de skulle väljas ut för att få åka med en båt.
– Båtarna gick bara i mörkret.
Yoresalem blev rädda av kustbevakningen
Efter ett par veckor blev det hennes och Rawas tur. Båten var stor och packades med mer än 200 flyktingar innan den lämnade hamnen runt ett-tiden på natten. Det skulle ta ungefär 12 timmar att nå italienska vatten, som var målet.
– Motorn stannade och folk fick panik. Jag tänkte bara på att överleva.
Italienska kustbevakningen skickade ut båtar som skulle ta de nödställda till land och började dela ut flytvästar, men paniken blev bara värre när alla rörde sig åt samma håll och detta gjorde båten instabil.
– Jag svimmade av och när jag vaknade var jag inlagd på sjukhus och fick dropp. Då blev jag jätteglad först, men sedan förstod jag att skilts från min kusin Rawa och det var ledsamt att inte veta vart hon tagit vägen. Senare fick jag veta hon hamnat i Holland.
Yoresalem hade inte hört något gott om Italien så hon ville ta sig därifrån. Men först fick hon tillbringa nästan en månad nära Rom där hon fick hjälp av frivilligorganisationer. Hon var tvungen att bli friskare innan hon fortsatte och fortfarande var det smugglare som höll i mycket av planeringen.
– Jag reste med andra som skulle åt samma håll. När vi kom fram till Tyskland blev det många kontroller, men sedan släpptes vi vidare. Att det blev Sverige berodde mest på att jag träffade på en kvinna i Rom vars son bodde där och vi två åkte tillsammans, förklarar Yoresalem.
Hon hade också en olycklig träff med en kille från hembyn, en man som försökte utnyttja henne, men än en gång lyckades hon ta sig ur situationen.
Istället reste hon vidare och nådde till slut Malmö, där hon blev mottagen och placerad på ett boende av Migrationsverket.
Försökte ta sitt liv efter tuff övergång
– Jag fick bo med tre andra tjejer ute på landet och vi lärde oss städa och tvätta.
Yoresalem fick sex månader på ett boende och ytterligare sex månader på ett annat. Det var en tuff övergång och hon behövde till slut hjälp för sina stressrelaterade problem. Hon lades in på ungdomspsyk efter att ha försökt ta livet av sig.
Som tur var hade hon fått en bra god man i Sverige som hjälpte henne och till slut fick hon en familjehemsplacering som skulle förändra allt.
Per och Inger Jensnäs hade arbetat för Röda Korset i Eritrea, deras barn var utflugna och de hade utrymme för någon att hjälpa. De båda hade också jobbat med ungdomar. Ändå insåg de snabbt att detta skulle bli en utmaning.
– Hur ska detta gå, tänkte vi flera gånger, säger Inger och Per nickar.
Yoresalem var tystlåten, pratade inte mycket svenska och mådde inte bra psykiskt.
Först kom hon bara på besök i några dagar och det som bröt isen var när hon kände igen traditionella korgar och annat som Per och Inger tagit med sig från Eritrea.
Yoresalem kom till ett kärleksfullt hem
I maj 2017 flyttade Yoresalem hem till sin nya familj på riktigt. Hon hade med sig en keyboard och lite annat som hon samlat på sig. Hon fick ett eget rum i huset efter samråd med familjens två vuxna döttrar.
– Vi kände att vi var tvungna att fråga, men våra barn tyckte att det var självklart och våra barnbarn tyckte direkt jättemycket om Yoresalem, säger Inger.
I början användes mycket kroppsspråk, men språket blev allt bättre. En kram gjorde mycket gott, men Per-Arne och Inger fick också lägga ner ett stort arbete med att lära Yoresalem saker som att man byter om till sovkläder innan man går och lägger sig och inte provar smink direkt på ansiktet även om det står att det är provexemplar på produkten. Vardagliga kunskapsluckor som bara de kunde hjälpa till med – det fanns ingen skola skulle lära henne detta. Yoresalem blev inte bara en inneboende – hon blev del av familjen som följde med semestrar och som fick lära sig allt som de egna döttrar fick lära när de växte upp. Allt för en bättre framtid.
2017 åkte de allihop till Utrecht i Holland för att Yoresalem skulle få träffa sin kusin Rawa. Det var ett glatt återseende. Men allt var inte enkelt.
– I början kände nog Yoresalem att hon inte riktigt kunde lita på oss och hon sa ofta att vi ju fick betalt för att hon bodde där, berättar Per.
– Vi förklarade att alla pengar gick till att göra det bra för henne och att det sattes in på ett speciellt konto för det.
Studerar för framtiden
Numera finns ett fullständigt förtroende. Yoresalem har fått en fantastisk start i livet t ack vare Per och Ingers ihärdiga arbete. Det har varit öppna dörrar, Yoresalem har varit med på långsemester i Thailand och hon har lyckats få jobb på hotell.
– Nu läser jag in ämnen på folkhögskola. Jag var verkligen tveksam till det först, men nu vet jag att Per och Inger hade rätt. Det är verkligen jätteroligt.
2019, innan pandemin stängde allt, åkte hon också ensam ner till Etiopien för att träffa sin mamma och syster. Hon kunde inte åka direkt till Eritrea för då hade hon inte kunnat lämna landet igen.
– Det kändes konstigt att vara där för jag märkte mer hur mycket jag förändrats. Jag kände mig mer svensk där och saknade att prata svenska.
Framtiden vet hon inget om, men drömmen är att studera i England och även jobba där under en period.
– Men jag skulle också vilja återvända till Eritrea om det bara gick att bo där.
Detta är Yoresalem Sahle, Per och Inger Jensnäs
Åldrar: 22 år, 76 år och 75 år
Bor: Åsa och Skärhamn
Gillar: Körsång och musik är ett intresse som alla delar. Intresset för landet Eritrea.
Framtiden för Yoresalem: Utbildning står högst på listan, vill gärna för att lära sig engelska i London.
Fakta om Eritrea
* Eritrea är ett av världens fattigaste länder. Decennier av krig har ödelagt landets ekonomi och stora delar av befolkningen lever under ytterst svåra förhållanden. Jordbrukets produktion är otillräcklig för att täcka behovet av mat ens, även under goda år. Återkommande torka ger ständig risk för svält.
* Befolkningens storlek i Eritrea är oklar, FN räknade 2019 att den var runt 5,3 miljoner.
* Landet har ett mycket stort utflöde av flyktingar i världen. Runt en miljon eritreaner uppskattas vara bosatta i andra länder, över hälften av dem flyktingar enligt UNHCR.
* För eritreanska barn ska skolgång vara obligatorisk och avgiftsfri i sju år . Men 20 procent är inte ens inskrivna i skolan. Analfabetismen är utbredd, drygt var fjärde eritrean över 15 år kan inte läsa och skriva. Fattigdom är en orsak till detta.
Fakta: Utrikespolitiska institutet ui.se