Antisemitismen i Annas släkthistoria: ”Människor tvingas på flykt på samma platser då som nu”

Anna Grinzweig ­Jacobsson, 59, minns sin mormor Rebecka som otroligt kärleksfull med en stor varm famn.

– Hon tyckte om att laga mat och baka sötsaker. Hon var en trygg och stark person men med stor integritet. Det var tydligt att hon varit med om mycket, säger Anna och gör en kort paus innan hon lägger till:

– Vi kunde inte ses så ofta när jag var liten eftersom hon bodde i Sovjet och vi i Polen. Men varje sommar reste vi till mammas släkt i staden Lviv.

Annas mammas släkt härstammar från Ukraina, men själv levde Anna sina första år i Polen. Tillsammans med föräldrarna Lejzor och Cilia, som båda var läkare, växte Anna upp i en lägenhet i staden Wrocław. Men till följd av den antisemitiska kampanj som pågick i Polen mellan 1968 och 1970 – Polen skulle då göras ”Judenfrei” – tvingades cirka 13 000 judar lämna landet, däribland Annas familj.

– De polska myndigheterna beskrev judarna som illojala mot Polen, förklarar Anna. Judar motarbetades på alla sätt och vis. Många förlorade sina jobb och kom inte in på universiteten.

Najiba Mansouri

relationerNajiba Mansouri flydde ensam från Afghanistan: ”Jag grät efter min son varje natt”

När Anna hösten 1969, sex år gammal, fick veta att familjen skulle lämna Polen kände hon sig förkrossad.

– Jag hade precis börjat skolan. Jag trivdes och hade fått kompisar.

Till en början, när judar i Polen ansökte om utresa, var Israel det enda alternativet. Att fly till Israel kändes dock främmande för Annas föräldrar. Men sommaren 1969 öppnade Sverige gränsen och det beslutades att alla som ville fick komma. Av de omkring 3 000 polskjudiska flyktingar som anlände till Sverige placerades 200 läkare och studenter på Marstrand.

Där skulle det ordnas intensivkurs i svenska för just denna grupp. I Sverige rådde vid tidpunkten läkarbrist.

– Att komma till Marstrand på vintern var speciellt, konstaterar Anna. Alla hade bott i storstäder och var vana vid det livet, nu kom vi till en karg liten ö. Men för den yngre generationen var det nog lättare. Studenterna hade varandra och Marstrandsborna ordnade discon, ön levde upp.

samhälleNoors släkting var fånge i Saddam Husseins tortyrfängelse: ”Kvinnor våldtogs och blev gravida”

Blev ett svenskt barn

I flyktinggruppen på Marstrand fanns inte många barn. Den ­första tiden följde Anna med sina föräldrar till svensklektionerna.

– Men när våren kom fick jag börja i svensk skola. Jag minns att vi plockade vitsippor i en skogsdunge. Jag och en annan polskjudisk flicka hamnade i samma klass. Vi hängde inte med eftersom vi inte kunde svenska. Vi var i vår egen lilla bubbla, jag kommer ihåg den känslan – vi förstod inte alls vad som hände i rummet.

När så sommaren närmade sig flyttade Anna och hennes föräldrar vidare till Jönköping. Där startade deras nya liv på riktigt, som Anna själv uttrycker det.

– Jag blev som ett svenskt barn på de flesta sätt, men mina föräldrar var rätt ensamma. De var välintegrerade på det viset att de kunde språket och hade sina yrkesliv men de fick aldrig några nära svenska vänner.

I vuxen ålder beslutade sig Anna för att skriva ner sin familjehistoria, vilket resulterade i boken Flykten till Marstrand som släpptes 2020 och bland annat bygger på intervjuer Anna gjort med andra polskjudiska människor som likt Annas familj tillbringade sin första tid i ­Sverige på Marstrand.

– Jag förstod på min egen bekantskapskrets att de flesta vet väldigt lite om vad som hände i Polen under de här åren, man känner inte till den här antisemitiska kampanjen. Men det handlade inte bara om att jag ville berätta för omvärlden. Det var mycket jag var nyfiken på, till exempel hur det kändes att leva i Polen när den här började. Vad tänker man när världen runt en börjar falla samman? Någonstans tar man det stora beslutet att man måste emigrera. Jag vet inte exakt när eller hur mina föräldrar gjorde det, men jag vet att det var mycket för min skull – det fanns ingen framtid.

Siffrorna 50649 är tatuerade på insidan av Lindas handled. De finns där för att hedra hennes mormor.

relationerLindas mormor överlevde förintelsen: ”Hon fick lasta döda människor på flak”

Förföljdes på bröllopet

Av Annas äldre släktingar finns i dag bara en moster kvar, 100-åriga Roza som bor i Florida. I samtal med henne fick Anna idén till ytterligare en bok, men i den går Anna ännu längre tillbaka i tid – till sina morföräldrars första år som gifta. Boken Bröllopspogromen – en ukrainsk-judisk familjeberättelse inleds med mormor Rebeckas och morfar Isaaks bröllopsdag.

– Det var 1920 och inbördeskriget i Ukraina rasade, berättar Anna. Ukraina kämpade för sin självständighet, men tvingades senare bli en del av Sovjetunionen. Samtidigt bröt det ut förföljelse av judar, så kallade pogromer. Mormors och morfars vigsel i synagogan kunde genomföras utan att något hände men bröllopsfirandet i hemmet blev attackerat. Familjen och gästerna blev tvungna att fly mitt under middagen, då en mobb gav sig på huset med olika tillhyggen. De sprang för sina liv genom den lilla byn och räddningen blev att en präst släppte in dem i kyrkan och på så sätt skyddade bröllopssällskapet från anfallet.

Anna förklarar att tanken till en början var att, för sin egen och sina barns skull, få ner så mycket som möjligt på pränt av det Roza berättade när Anna vid ett tillfälle reste till USA på besök.

– Men det blev mycket större och intressantare än jag trott. Det var slående så mycket hon hade att berätta. Och det finns många paralleller till det som sker i Ukraina i dag. Människor dör och tvingas på flykt på samma platser då som nu.

Båda överlevde mot alla odds nazisternas judeutrotningar under andra världskriget.

samhälleDina och Jovan: ”Nazisterna dödade våra släktingar”

Träffades på sjukhus

Berättelsen om Rebecka och Isaak fortsätter fram till efter andra världskriget. De fick tre döttrar, varav Annas mamma var yngst.

– Jag trodde att det mest intressanta skulle vara att höra om hur de klarade sig undan Förintelsen men Roza berättade historier från långt innan, om hur de behövt fly gång på gång – på grund av Stalin, på grund av tyskarna. Det var fascinerande. Jag och Roza har alltid haft nära kontakt, men vi hade aldrig tidigare pratat om det förflutna på det här sättet.

Anna tar fram några svartvita fotografier föreställande hennes mamma med systrar samt hennes morföräldrar.

– Morfar dog tyvärr innan jag föddes. Han var föräldralös men skaffade sig ändå en utbildning som kamrer. Mormor var hemmafru.

Anna tar upp ytterligare ett foto.

– Här är de på semester i Kaukasus. Det är sista bilden jag har av dem tillsammans, den är från 1948.

Anna berättar vidare att det, efter att hon och hennes föräldrar kom till Sverige 1969, dröjde ända till de fick svenskt medborgarskap 1975, innan de kunde besöka släkten i Sovjet igen.

– Min mormor dog just 1975, innan vi hann resa dit. Men hon fick tillstånd att hälsa på oss en gång i Jönköping. Då var jag tio år och hon stannade i en månad.

Med ett svagt leende lägger Anna till:

– Min dotter heter Rebecka efter henne.

När den mörka familjehemligheten avslöjades kände hon en oförklarlig skam.

relationerJulie fick en chock: Mormor och morfar var nazister

I nästa andetag konstaterar Anna att det varit både roligt och lärorikt att arbeta med densenaste boken.

– Jag har gjort mycket efterforskningar och läst om alla de här historiska skeenden som familjen upplevde. Jag har lärt mig mycket om Sovjetunionenshistoria.

Hon funderar lite innan hon fortsätter:

– Alla de här flykterna, ofta orsakade av antisemitism, går som en röd tråd i släkten. Att mamma och pappa bosatte sig i Polen från första början, de träffades när de båda arbetade på sjukhuset i Lviv, var på grund av att antisemitismen då ansågs mindre i Polen och pappa hade polskt medborgarskap. Att de tio år senare blir utslängda från Polen just på grund av antisemitism är lite ironiskt.