Julie fick en chock: Mormor och morfar var nazister

Vi ses på ett hotell i centrala Stockholm. Författaren Julie Lindahl kommer direkt från ett möte på Utrikesdepartementet där man diskuterade vikten av utbildning jämfört med värderingar man lär sig hemma utifrån ett föredrag i Raoul Wallenbergs minne om antisemitismen.

– Jag tror att man behöver båda två för att kunna hantera fördomar, vilket ju varje människa har. För mig var min utbildning extremt viktig för att ta steget att ifrågasätta min gamla familjs påståenden, menar Julie när vi slår oss ner med en kaffe i lobbyn.

Se också: 6 enkla hacks för att maxa julstämningen hemma

Efter reklamen: 6 enkla hacks för att maxa julstämningen hemma

Julie är uppvuxen med en mamma som inte kunde hantera sitt förflutna.

– Mamma kunde bli arg, men man förstod aldrig varför. Ibland kände man att hela hennes väsen var uppätet av indignation för något som hon var tvungen att bära. Som barn tar man på sig skulden, både jag och min syster trodde att mamma var arg på grund av något som vi hade gjort. På släktträffarna fanns också en spänning som gnagde.

Julie beskriver hur den här känslan av skam följde henne långt upp i livet. Sin mormor, som hon ofta besökte hemma i Tyskland, hade Julie en annan slags relation med.

– Min mormor var alltid väldigt snäll mot mig och vi delade intressen som natur och kultur. Jag tror att hon ofta försökte medla mellan mig och mamma.

Julie och hennes mormor hade många förtroliga samtal och till slut, när hon hörde sättet hennes mormor pratade om vissa människor, kunde Julie lägga ihop ett och ett. Hon började misstänka att hennes morföräldrar hade varit med på nazisternas sida i kriget i Polen, men hon visste inte vad de varit delaktiga i. Hon vågade inte heller konfrontera sin mormor som menade ”att tiga är guld”.

Åkte till Berlin

Något brast när Julies far dog. Det sista han sa till henne var: ”Ta hand om mina barnbarn.”

– Pappas bortgång och det faktum att min gamla familj föll ihop gjorde att våra relationer stryptes och vi kunde aldrig prata om det förflutna. Hans död utlöste en depression och jag låg bara till sängs. Jag kände att skammen skulle förstöra min familj också, mina barns liv. Jag förstod att jag bara måste undersöka vad mina morföräldrar hade gjort under kriget. För hur skulle jag kunna ta hand om min egen familj när jag inte var hel själv?

År 2010 tog sig Julie till det tyska riksarkivet, das Bundesarchiv, i Berlin. Där såg hon det svart på vitt. Hennes morfar hade tillhört SS. Han hade varit en del av en SS-styrka vid invasionen av Polen. Och var stationerad på olika platser i det ockuperade Polen genom hela kriget.

– I mina ögon gjorde sig mormor till ett offer, men senare fick jag reda på att hon varit mycket engagerad i raskriget genom olika organisationer som kvinnor deltog i.

Som 43-åring började Julie sin resa tillbaka i historien. Hon fick veta att hennes morfar och mormor bodde en tid i den annekterade västra delen av Polen under kriget, för att där bygga upp modellprovinsen Warthegau, tredje rikets kornbod.

Morfadern var medlem i nazistpartiet redan från 1931. Mormodern gick, som SS-fru, med i en kvinnoförening med målet att ariska kvinnor skulle föda många barn och uppfostra dem för raskampen.

– Morfar hade varit anställd på Jordbruksministeriet. Det lät harmlöst men i verkligheten bedrev de raskrig och morfar torterade polska jordbrukare som behandlades som slavarbetare.

Julie besökte fler arkiv i Tyskland och Polen. Läste vittnesmål som beskrev hennes morfar som en ”djävul”, som misshandlade och torterade folk till medvetslöshet. Som troligtvis också gjort sig skyldig till mord.

– Det finns ingen som kan läsa något sådant och inte bli förkrossad. Att träffa överlevande var en helande process, men vissa historier blev så svåra att lyssna till att jag blev illamående. Vad hade mina morföräldrar gjort? Jag kände till en början att jag var tvungen att åka runt och be alla min morfar misshandlat om förlåtelse. Jag kände sådan enorm skam men nu infann sig även känslor av skuld.

Julie berättar att hon träffade en man i Polen som varit barnarbetare på en av morfaderns gårdar och därmed slav i hans våld.

– Vid vårt möte la mannen handen på mig och så sa han: ”Det här var inte ditt fel, Julie”. Jag fick plötsligt perspektiv. Skammen minskade och förändrades till en känsla av ansvar.

Utnyttjade polska kvinnor

Julies mormor misshandlades och utnyttjades av hennes morfar, precis som han misshandlade och utnyttjade polska kvinnor under kriget. Men hon stödde också nazisternas världsåskådning och slutade aldrig med det. Vid ett sista möte med mormodern, som då var över 100 år, tog Julie mod till sig och berättade att hon visste att morfadern varit nazist.

– Jag tvekade in i det sista, men min man som pushade mig att prata med henne. Jag ville ju inte, likt mina morföräldrar, ljuga om vad jag visste. Jag kände mig självisk, tänk om det skulle leda till en hjärtattack för mormor?

Maken argumenterade att Julie skulle göra det för sin egen skull, inte för mormodern.

– Annars skulle jag tiga och ljuga som andra i min familj. Jag hoppades på att mormor och jag skulle uppnå en känsla av ånger och att vi skulle hitta kraft i att göra det tillsammans, men hon orkade inte. Jag önskade att hon kunde ta ansvar för sina handlingar, men jag förstod att jag inte skulle kunna förändra hennes åsikter.

Mormodern bekräftade att familjen tillhört SS, men påstod att de bara försökt skapa en bättre värld. Hon försvarade högljutt morfadern: ”Han dödade ingen! Han slog dem bara”. Hon berättade också stolt att hon varit medlem i det nazistiska välfärdsorganet NSV, som bland annat delade ut tillhörigheter från människor som skickats till gaskamrarna. Detta blev deras sista möte innan mormodern dog.

– I ett samtal i telefon anklagade mormor mig och sa att jag hade fört in en genetisk osäkerhet i familjen genom att gifta mig med en man som hade handikappade syskon.

Den sex år långa resan genom Tyskland, Polen, Paraguay och Brasilien förändrade Julie. Hon fann en morbror, som påstods vara död, och hittade nya släktingar i Paraguay.

– Ett av mina starkaste minnen är när jag för första gången fick träffa min morbror och mina kusiner. Jag såg direkt att vi var släkt. Utan att tala samma språk kunde vi förstå varandra. Vi hade alla lidit av skammen. Våra föräldrar hade inte förmått att ta hand om sitt förflutna och deras frustration kastades på oss barn. Det fanns en enorm igenkänning och vi möttes i detta.

Nödvändigt att fortsätta söka

Julie menar att man inte kan skylla sitt mående på generationer bakåt. Som vuxen har man ett ansvar för sitt liv och sina känslor. Men självklart berodde många av de känslor hon bar på, som barn och ända fram till resans slut, på vad som hänt i tidigare generationer.

– Min omgivning undrade under de här sex åren om jag verkligen skulle fortsätta mitt resande och sökande, men för mig var det nödvändigt. Hade jag stannat upp tror jag att jag hade haft kvar en känsla av vrede för vad mina morföräldrar hade gått med på och att min familj hade tigit. Det hade påverkat mina två barn och min man.

Julie tillägger att hennes man hela tiden stöttat henne.

– Jag har den snällaste man som man kan tänka sig. Våra tvillingar var elva år när jag påbörjade min resa. Jag mådde då så dåligt att jag inte hade något val än att ge mig iväg. Jag vet inte vilken slags mamma jag hade blivit utan den här resan, men jag vet åtminstone att jag har gjort allt jag kan för att ta reda på mina egna skamkänslor som kanske skulle ha påverkat mina barn.

Julie som bor i Sverige sedan 1997 reser nu runt i världen och föreläser om sin bok Pendeln. Hon brinner för att ta ansvar för det tidigare generationer mörkat. Även om det fortfarande kan vara tufft mår Julie bättre än på mycket länge. Resan gick även ut på att förstå varför hennes mamma var som hon var. Julie inser att hennes mamma haft det tufft.

– Jag känner sympati för min mamma då det måste varit tungt för henne att bära denna hemlighet.

Hatet måste brytas

I Pendeln försöker Julie visa att människor kan begå onda handlingar, men att ingen människa är född ond. Vi måste inse det för att historien om andra världskriget och förintelsen ska kännas relevant i dag och hon ser det som sin uppgift att förstå hur det kunde bli som det blev. För historien upprepar sig. Krig och våld fortsätter, folk flyr, vilket sätter igång kedjereaktioner som kan vara farliga.

– Om jag ser till mina morföräldrar handlar det från början om skam från första världskriget, som formade dem som tonåringar och unga vuxna. Det ledde till indignation som i sin tur ledde till hat. Människor som känner skam kan bli upprörda och känna vrede över saker och om inte dessa känslor bearbetas kommer hatet. Det är precis samma dynamik som vi ser i västvärlden i dag. Det blir en ond cirkel när samhället inte kan stötta familjer som har kommit från krig att bearbeta sina egna skamkänslor som också har möjligheten att förvandlas på samma sätt.

Julie tror att det finns en väg ut, men då måste skam och indignation brytas och i stället för hat skapas då ansvar.

– Jag har ingen aning om vem jag hade varit i dag utan min personliga resa, men förmodligen hade jag varit en väldigt arg person. Hat tar tid och kraft att bryta, men satsar vi tillsammans kan vi se resultat. Det är just det här som min resa handlar om.

Vem är Julie Lindahl?

Namn: Julie Lindahl.

Ålder: 52 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Man och tvillingar, 20 år.

Gör: Författare, demokratiaktivist och utbildare.

Aktuell: Med boken Pendeln (Norstedts). Grundare av organisationen New Voices – Stories for Society, med barn och barnbarn till överlevande och förövare som vill höja medvetenheten om nazismens brott för en ny generation. Arbetar för skolor och med ett onlineprogram som ger utbildning i demokrati och historia.

Av Frida Funemyr

Foto: Frida Funemyr