Najiba Mansouri flydde ensam från Afghanistan: ”Jag grät efter min son varje natt”
Najiba Mansouri är född och uppvuxen i Afghanistan. Hon bodde där tillsammans med sin son Shoaib och sina föräldrar.
– Jag var lycklig med min familj, studerade idrottsvetenskap och arbetade som padagogisk koordinator, där jag anordnade flera aktiviteter för kvinnor och barn. Jag har alltid älskat att jobba med människor och brinner för att hjälpa andra att utvecklas, säger Najiba när vi ses på Sandvikens bibliotek.
Var och varannan person kommer förbi och säger hej. En äldre kvinna ser att vi gör en intervju. Hon säger: ”Najiba är hundra procent. Allt hon gör för oss kvinnor här i Sandviken är hundra procent. Hundra procent”. En annan går förbi och bekräftar till Najiba att hon kommer till eftermiddagens aktivitet.
Kemin mellan Najiba och dem hon möter går inte att ta miste på. Hon är omtyckt, vilket inte är svårt att förstå. Hon sprider en enorm värme med sitt stora leende och sin utåtriktade personlighet.
Najiba flydde till Sverige 2013
Till Sverige kom Najiba år 2013. På grund av krigssituationen gick det inte längre att vara kvar i hemlandet.
Ju oroligare situationen blev desto starkare växte sig tanken att fly, till vilket land spelade inte så stor roll
– Varje dag var full av oro. Ständigt var det nya självmordsattacker, raketer eller bomber. Att vi skulle fly var inget beslut som vi tog hastigt, det var något vi funderade på mest hela tiden. Ju oroligare situationen blev desto starkare växte sig tanken att fly, till vilket land spelade inte så stor roll. Vi behövde bara trygghet, berättar Najiba.
Det fanns en militärbas inte långt ifrån där hon och hennes familj bodde. I den fanns det en hel del vapen och ammunition. En gång mitt i natten hamnade en raket där och orsakade en jättestor explosion. Hon berättar hur bitar från explosionen hamnade i deras trädgårdar och hur husets glasrutor gick sönder av kraften.
– De flesta av de där bitarna var jättefarliga och kunde explodera om man tog i dem. När två barn i vårt område hade dött av bitar de hittat på sina tomter, bestämde jag mig för att ge mig av, säger Najiba som då var 29 år.
Najiba behövde fly före sin son. Hon kände att hon ville hitta en trygg plats för henne och sonen och fick därför lämna honom hos sina föräldrar. Beslutet var såklart otroligt tufft att ta och det skulle senare visa sig att, på grund av säkerhetsskäl men också papper och liknande som skulle fyllas i, skulle hennes barn inte ha möjlighet att komma efter sin mamma förrän ett och halvt år senare.
Najiba kom till en flyktingförläggning i Boden en kall februaridag.
– Det snöade dagarna i ända, var kallt och mörkt. Platsen kändes trygg och människorna jag mötte var både trevliga och hjälpsamma. Så här i efterhand ser jag den där tiden som väldigt lärorik eftersom jag fick bo tillsammans med människor från alla möjliga länder. Jag fick en inblick i olika sätt att klä sig, hur man äter och beter sig i olika länder. Det är väldigt fint och intressant med olika kulturer, menar Najiba.
Efter åtta månader kom hon till Sandviken där hon hamnade alldeles ensam i en lägenhet.
– Jag saknade den sociala biten. Men framför allt längtade jag efter min son och mina föräldrar. Sedan jag kom till Sverige sov jag aldrig utan mardrömmar om olika hemska saker han kunde utsättas för. Jag grät efter honom varje natt. Det var första gången någonsin som jag bodde själv. Jag var rädd, ensam och orolig. Det var väldigt svårt, säger Najiba.
Hon började läsa böcker som kunde hjälpa henne att hantera svåra situationer och, som hon själv säger, inte bli deprimerad.
– Jag studerade också på SFI, men övrig tid läste jag böcker om personlig utveckling. Jag insåg att jag behövde fokusera på det jag faktiskt kunde göra något åt och inte på det som inte gick att påverka, förklarar hon.
Najiba kände sig utanför och förstod att hon inte kunde lära känna någon om hon inte gav sig ut och socialiserade sig. Därför började hon delta i olika språkcaféer och bokcirklar på biblioteket.
– Jag lärde känna lite folk och en kvinna som jag träffade på ett möte var Lotta, som sedan skulle bli min vän.
Hon beskriver hur Lotta hjälpte henne med språket. Genom henne fick Najiba en hel del nya bekantskaper:
– Det gjorde att jag lärde mig svenska språket snabbare och kom in i det svenska samhället. Jag blev väl bemött och fick vänner för livet.
Vid ett tillfälle frågade Lotta vad Najiba hade för mål och drömmar. Najiba, som insåg att det fanns väldigt många som befann sig i hennes situation, hade börjat fundera på hur hon skulle kunna hjälpa andra kvinnor från andra länder, som liksom hon själv, satt hemma och kände sig ensamma och isolerade.
– Jag funderade på vad jag skulle kunna göra för dem, hur kan jag hjälpa både mig själv och andra? Tankarna ledde till att jag skrev ner ett projektförslag. Min dröm var att, precis som i Afghanistan, jobba med kvinnor och barn och hjälpa dem utvecklas och känna mer glädje i vardagen. När man flyttar till ett annat land det är svårare för kvinnor och barn att komma in i samhället. Jag ville ge kvinnorna gemenskap och personlig utveckling. Man utvecklas jättemycket när man får chansen att sätta egna mål och planera sina egna liv, säger hon.
Uppfyllde drömmen genom Sandvikens AIK Bandy
Lotta tipsade Najiba om Sandvikens AIK Bandy. Det var dit Najiba vände sig år 2015 för att förverkliga sin dröm och de lyssnade på hennes vision. När Najiba presenterade sin idé så innehöll den inga inslag av bandy, som man lätt kan tro, men SAIK Bandy bedriver även samhällsinsatser för till exempel barn och personer med funktionshinder och såg en möjlighet att bidra genom det breda samhällsengagemang som finns i föreningen.
Najiba blev anställd och under dessa år har hennes verksamhet vuxit enormt. Hon är den personen i organisationen som är mest kunnig på integrationsområdet. Hon förändrar livet för utlandsfödda kvinnor och ger dem en väg in i det svenska samhället.
– Det började med att jag satte igång olika idrotts- och träningstillfällen för kvinnorna och deras barn. De har testat på allt från volleyboll och simning till basket och hälsogymnastik, säger Najiba.
Men sportaktiviteterna är endast en del av verksamheten. En annan del handlar om personlig utveckling och föräldraskap i samarbete med SFI där man till exempel pratar hur man sätter mål och planer för sitt liv och hur man hittar balans mellan två kulturer som föräldrar. En tredje del handlar om kultur där man lär sig om Sverige. De gör studieresor och besöker nya orter i landet. Ju mer de lär sig om Sveriges kultur och historia, desto lättare blir det att förstå livet här.
– Inom det fjärde området ordnar vi olika kvinnoträffar där vi har högläsning, hantverk, matlagning och vi pratar till exempel om vad som händer när man dör i Sverige, allemansrätten och barnuppfostran — allt detta för att man ska kunna integrera, förklarar Najiba.
Hon berättar att träffarna ger kvinnorna bättre självkänsla och självförtroende, glädje och framtidstro.
– En kvinna var deprimerad och hade huvudvärk hela tiden. Hon satt bara hemma ensam, men hon har berättat för mig att de här aktiviteterna gett henne livsglädjen tillbaka. Hennes huvudvärk och ångest har släppt, utbrister Najiba och fortsätter berätta om en pojke som efter ett gympa-pass kom fram till henne och sa: ”Det här var den bästa dagen i mitt liv”:
– Det där är värt allt, mitt arbete ger resultat vilket är fantastiskt.
Najiba utsågs till Årets eldsjäl
Idag har verksamheten vuxit till över 6500 deltagare och de som kommer är kvinnor, män och barn mellan 7-63 år. På frågan vad det betydde för henne att ta emot priset för ”Årets eldsjäl” under Aftonbladets Svenska hjältar-gala, svarar hon:
– Det där priset var jättestort och innebär att andra kan förstå vad det är vi håller på med i Entré, hur viktigt det är för samhället och på så vis inspirera andra att göra liknande insatser. Men det största priset får jag i mötet med alla dessa kvinnor. Jag ser utveckling i språk och personlighet hos dem varje dag och blir otroligt bekräftad av det.
Det största priset får jag i mötet med alla dessa kvinnor. Jag ser utveckling i språk och personlighet hos dem varje dag och blir otroligt bekräftad av det
Det dröjde ett och halv år innan säkerhetsläget blev gott nog för att Najibas son skulle kunna komma till henne. Hon kände att hon då hade hunnit hitta och bygga en trygg och stabil plats för sin son att växa upp på.
– Perioden utan min son var den absolut svåraste i hela mitt liv. Det var som att mina händer var fastbundna. Min pappa tog honom till Pakistan dit jag åkte för att möta dem. Glädjen jag kände den dag jag fick ta honom med hem till Sverige går inte att beskriva. Vi kramades hela tiden, berättar Najiba.
Kvar i Afghanistan finns fortfarande Najibas föräldrar. Även om de hörs varje söndag är saknaden stor.
– Jag har aldrig varit tillbaka och hälsat på dem. Det finns ingen möjlighet då situationen där bara förvärras hela tiden. I nio års tid har vi bara hörts på Whats up och liknande. Jag saknar att krama dem, känna deras närhet och mammas doft.
Som mamma till sonen Shoaib, som idag hunnit bli 18 år, beskriver sig Najiba som vilken annan mamma som helst:
– Jag tänker på om han har ätit bra eller fått tillräckligt med sömn.
Najiba om sonen och deras relation
Hon tycker inte att hon har varit en perfekt mamma, men har hela tiden försökt göra sitt bästa. Och hennes son integrerade sig snabbt in i det svenska samhället och lärde sig prata svenska på ett halvår. Varken han eller Najiba har blivit utsatta för invandrarhat, men hon menar att man också kan välja vad man fokuserar på.
– Fokuserar man på det där, så ser man det. Jag fokuserar istället på all kärlek jag får ta emot. Jag känner mig inte främmande i Sverige, detta är mitt hem nu.
Du betyder mycket för andra – vad ger det dig?
– Glädje! Det är fantastiskt att se hur de som kommer till de olika aktiviteterna öppnar sig, att se de som från början var tysta och tveksamma nu hittat svenska språket och deltar aktivt i matlagning och dans. När kvinnorna gör saker tillsammans känner de sig fria. Att se lyckan i deras ögon gör mig varm i hjärtat. Jag har utvecklats som person. Detta är inte bara ett jobb för mig, det har blivit en livsstil.
Hur ser dina framtidsplaner ut?
– Jag planerar för att göra verksamheten ännu större. Snart ska jag lära upp några assistenter som kan börja ta över en del av mitt arbete. Jag räcker snart inte till för alla i den takt verksamheten växer.
