Jopie Dronkers kom till Sverige som krigsbarn: "Jag växte upp i ett brinnande världskrig"
På perrongen stod nyfikna människor. Det var hösten 1945 och bland passagerarna som klev av tåget i det lilla samhället Jädraås i Gästrikland fanns tre holländska krigsbarn. Ett av barnen var sexåriga Jopie Dronkers från Rotterdam.
– Det var något nytt för Jädraåsborna, säger Jopie. En kvinna berättade senare för mig: ”vet du, vi gick ut och ställde oss för att titta när ni kom”. Finska krigsbarn var man vana vid, men inte holländska.
83-åriga Jopie gör en kort paus innan hon lägger till:
– Själv stod jag bara där och väntade på mamma…
I lägenheten i Sandviken tar Jopie fram ett fotografi föreställande henne själv, ett och ett halvt år gammal, med mamma Maria.
– Det här togs 1940, samma år som tyskarnas bomber föll över Rotterdam och mamma sprang med mig i famnen till skyddsrummet, berättar Jopie. Jag växte upp i ett brinnande världskrig…
Jopies pappa Johannes kallades till fronten för att aldrig komma hem igen, medan resten av familjen, som även bestod av Jopies tre äldre syskon, blev kvar i ett Rotterdam i spillror. Jopie minns hur hon, när hon blivit lite äldre, ena dagen kunde leka med de andra barnen i kvarteret för att nästa dag behöva fråga sin mamma vart lekkamraterna tagit vägen.
– Judebarn försvann, säger Jopie dröjande. Tyskarna kom på nätterna och tog dem. Man kunde höra stöveltrampen…
Hon tystnar åter ett ögonblick.
– Jag minns även hur hungriga vi var. Det sitter djupt. Ibland tog mamma med sig mig när hon letade mat. ”Gå in du, de brukar vara snälla mot barn”, sa hon en gång när vi gått till en restaurang som tyskarna tagit över. Gissa om jag var glad när jag kom ut igen med en tidning full av potatisskal...
Jopie ler svagt vid minnet.
– Mamma letade också efter rötter att äta. En kväll hade hon fått tag i två stora rovor som hon kokade. Från balkongen ropade hon till grannfrun ”dina barn är väl också hungriga”, och bjöd in dem. Man delade med sig.
Jopie sattes på ett godståg fullt med barn
När så andra världskriget var över kom en diakon som hette Dick Augustinus på besök. Sverige hade beslutat att bjuda in ett antal holländska krigsbarn, och Jopies mamma fick beskedet ”fru Dronkers får skicka ett barn”.
– Jag var egentligen för liten, det var min fyra år äldre syster Corrie som skulle åka, säger Jopie. Men hon ville inte, för hon förstod att hon inte skulle få komma hem på ett tag. Det gjorde inte jag...
Så kom det sig att Jopie en höstdag 1945 klev på ett godståg fullt med andra barn. Där fanns också två 12-åriga pojkar, Otto och Keis.
– ”Se efter henne, hon är så liten”, sa mamma till Otto och Keis, berättar Jopie. Och det gjorde de hela vägen.
Jopie lutar sig tillbaka i fåtöljen och fortsätter:
– Corrie berättade senare för mig att när tåget åkte sprang alla mammorna efter…
Ett av Jopies starkaste minnen i samband med resan till Sverige är från ett stopp i Tyskland.
– Magra, fattiga ungar stod och tiggde utanför tåget. Vi hade fått choklad som vi delade med dem...
Jopies ögon blänker till. Hon torkar några tårar.
– Jag glömmer heller aldrig hur vi alla grät på kvällarna efter våra mammor och syskon.
Vad är krigsbarn?
- Med krigsbarn menas barn som under de stora krigen under 1900-talets första hälft skickades till bland annat Sverige från drabbade länder. Till exempel evakuerades 70 000 barn från Finland till Sverige under andra världskriget. Tanken var att ge barnen en fristad, närande kost och sjukvård.
- Vintern 1944-1945, i slutet av andra världskriget, drabbades Nederländerna av vad som kom att kallas Hongerwinter. Runt 10 000 avled med undernäring som huvudsaklig orsak. I desperation åt man allt från tulpanlökar till sockerbetor, och möbler och hus demolerades för att få bränsle till uppvärmning. I spåren av denna nöd skickades nederländska barn till bland annat Sverige som krigsbarn.
Väl framme i Sverige placerades Jopie först i Helsingborg i 14 dagar där det var meningen att krigsbarnen, som snaggades ifall de hade löss, skulle få vänja sig vid att äta sig mätta. Därefter fortsatte resan.
– Många steg av på vägen men jag hade Otto och Keis med mig hela tiden. Det är som en saga, men det är sant. Vi tre fick fortsätta ända till Jädraås. Jag minns hur Otto och Keis pratade med varandra, ”undrar vilka som kommer för att hämta oss”. Jag hade inte fattat. Jag tänkte ”nu kommer Corrie och mamma”. I stället kom två helt främmande människor. Jag kunde inte prata med dem – men de var världens finaste. Jag fick det jättebra!
Paret som blev Jopies fosterföräldrar bodde i byn Ulftorp i Ockelbo kommun.
– Jag kallade dem pappa Karl och mamma Viran, säger Jopie och ler en aning. Om mina föräldrar i Holland sa jag mamma och pappa.
Fosterföräldrarna ville ha tillbaka Jopie till Sverige
I åtta månader bodde Jopie i Sverige, därefter gick tåget tillbaka till Holland.
– När jag kom hem till Rotterdam låg jag och grät på kvällarna, minns Jopie. Det var fortfarande fattigt, skolorna hade inte kommit i gång. Min syster har berättat för mig att jag grät efter fläskstek, pappa Karl och mamma Viran. Jag längtade tillbaka till Sverige. Åtta månader är lång tid för ett barn…
Jag grät efter fläskstek och längtade tillbaka till Sverige
Efter en kort paus fortsätter Jopie:
– Men efter knappt ett år kom diakon Augustinus hem till oss igen. Han sa ”paret i Sverige vill ha Jopie tillbaka”. Mamma svarade ”två år får hon stanna, men ingen adoption – det är mitt barn”.
Den här gången fick Jopie flyga till Sverige. Efter viss dramatik – landningsstället fälldes inte ut och det var prat om nödlandning – befann hon sig på Bromma flygplats där mamma Viran och pappa Karl väntade.
– Jag stod där i trasiga skor och med en gammal trasig resväska, minns Jopie. Innan vi lämnade Stockholm fick jag en ny röd klänning med vita prickar – den finaste jag sett – och ett par lackskor.
Tillbaka i Ulftorp började Jopie i svensk skola. Åren gick snabbt och dagen kom då Jopies mamma väntade sig att hon skulle komma hem till Holland.
– Men efter att diakon Augustinus pratat med mamma gav hon med sig – ”okej, hon får gå ut skolan”. Jag lärde mig att åka skidor och spark, och när jag var 12-13 år vann jag två DM på skidor. Jag minns rubriken i tidningen, ”En tulpan tog gadden av gästrikeflickorna”. Jag var så stolt!
Jopie förklarar att hon under dessa år kände mycket ångest över att vilja stanna i Sverige.
– Det kändes som att jag lämnat mamma, att jag bytt mamma. Men jag tyckte om både mamma och mamma Viran. Det värsta i mitt liv, det är den ångesten… Ångesten att inte vara tillräcklig, att göra fel.
Fosterpappan dog plötsligt
Jopie hade dessutom knutit an starkt till pappa Karl; ”han var så snäll, aldrig arg”. Ett tydligt minne från Jopies första tid i Sverige är när hon sittandes i pappa Karls knä fick lov att välja en sak ur en katalog från Åhlén & Holm, och valde en daladocka.
– Mamma Viran var inte dum, men hon var uppfostrad hårt, säger Jopie.
Hur det än var så kom till slut dagen då Jopie, 14 år gammal, blev tvungen att återvända till Holland.
– Då kunde jag inte mitt modersmål längre så diakon Augustinus ordnade så att jag fick komma till Svenska Sjömanskyrkan där jag blev piga åt prästens barn. Men jag ville till Sverige.
När så prästen som Jopie arbetat för skulle återvända till Sverige kom diakon Augustinus igen och pratade med Jopies mamma. Återigen bar det av till Ulftorp och därefter blev Jopie kvar i Sverige. Men hon hade inte hunnit vara tillbaka någon längre tid innan pappa Karl kom in i köket, hängde av sig hatten och föll bakåt och slog huvudet i cementplattan framför spisen.
– Det var fruktansvärt. Jag sprang barfota till farmors hus där mina farbröder fanns och skrek ”pappa Karl har ramlat!”. Han hade fått en hjärtinfarkt. Det var slut. Pappa Karl hade bara tre månader kvar till pensionen när han dog. Det var så sorgligt... Jag minns en gång då han tittade på mig och sa ”tänk när du kommer hem med små barnbarn”. Det var hans dröm. Men mamma Viran blev en riktig mormor!
Jopies pappa kom aldrig tillbaka – dog i arbetsläger
När Jopie var i 18-årsåldern träffade hon sin blivande man Göran på en fest.
– Vi byggde ett eget hem. Göran jobbade dag och natt, och 14 dagar efter att huset stod klart bar jag in vår nyfödde son Jerry. Fem år senare kom Veronica. Mamma reste hit när jag gifte mig, så jag hade båda mina mammor bredvid mig!
Jopie ler vid minnet, lutar sig fram en aning och säger sedan:
– Som vuxen frågade jag mamma vad hon tänkte när vi satt i skyddsrummet och Rotterdam pulveriserades. Hon undrade, som alla andra mammor, om något hem skulle finnas att återvända till. Men vårt hus stod faktiskt kvar!
På väggen i Jopies vardagsrum hänger en tavla målad av pappan, som innan han kallades till fronten arbetade som konstnär och reklamtecknare.
Tack vare maken Görans kusin, som ägnat sig mycket åt släktforskning, fick Jopie äntligen veta vad som hänt hennes far: Johannes Dronkers dog 1944 och ligger begravd i Grossberen i Tyskland.
– Jag var 81 år när jag till slut fick veta vad som hänt pappa, säger Jopie. Det kändes både sorgligt och skönt att få veta var han fanns. Det sorgligaste var vetskapen att han befunnit sig i ett av nazisternas arbetsläger.
Jopie funderar lite innan hon fortsätter:
– Jag ska inte prata politik, men det som händer här nu har tagit hårt på mig. Ett barn glömmer aldrig – och nazisterna förlåter jag inte. Förr föreläste jag mycket i skolor, för jag är rädd att det kommer tillbaka, att det ska hända igen. Jag förstår inte att människor inte förstår…
Den senaste tiden har Jopie varit ute och berättat om sin barndom, men denna gång på grund av att hon skrivit en bok: ”Krigsbarnet Jopies historia”.
– Många har sagt till mig ”du borde skriva en bok”. Men det var först nu, på äldre dar, som tid fanns. Och boken känns extra viktig idag, med tanke på alla barn i Ukraina.
På omslaget till boken syns en bild på Jopie tillsammans med de två pojkarna Otto och Keis som hon hade sällskap med under sin första resa till Sverige.
– Jag träffade Keis en gång som vuxen när han var här för att hälsa på sin familj. Otto kom till Ulftorp och lekte som barn, men jag vet inte vad som hände honom sedan.
Det här är Jopie
- Namn: Jopie Dronkers, 83 år.
- Född: Rotterdam, Holland.
- Bor: Sandviken.
- Aktuell med: Boken Krigsbarnet Jopies historia (Bokförlaget K&R).