Ann-Helén fick psykos och hjärntumör: ”Skrivlusten väcktes när jag mådde som sämst”

På kaféet, på den myllrande affärsgatan i Barcelona, i trappuppgången – Ann-Helén såg sin förövare överallt och visste att han var ute efter henne. Han hade kommit för att plåga ihjäl henne.

– Jag sprang och sprang och sprang längs gatorna i staden. Jag kunde inte duscha, inte äta, ingenting. Jag bara måste springa ifrån min ångest. Under en hel dag försökte jag springa ifrån mina demoner. Det måste ha sett heltokigt ut, men för mig var det som en skräckfilm och i mitt huvud fanns det till slut bara en lösning, jag måste ta mitt eget liv, innan han kom i kapp mig.

Ann-Helén Andersson, 42, skrattar åt minnet, även om det i stunden var smärtsamt verkligt. Hon berättar att hon försökte ta in på stans högsta hotell, men där fanns ingen balkong att hoppa från. Hon sökte upp knarkförsäljarna på stranden, men hade inte nog med pengar för en överdos. Till slut sprang hon till broräcket utanför Ikea i Barcelona. Därifrån skulle hon hoppa mot bilvägen långt därnere och göra slut på den smärtsamma skräcken.

– Men då närmade sig en äldre kvinna. Hon sökte min blick. Kvinnan hade fått syn på mig där jag satt på broräcket. Hon pratade med mig, lugnt och vänligt, samtidigt som hon larmade ambulans. Det var något med hennes vänlighet och omsorg som fick mig att stanna upp och tänka om. Jag behövde inte dö för att min expartner var elak mot mig.

Drabbad av paranoid psykos

Året var 2015 och Ann-Helén Anderssons tidigare partner befann sig överhuvudtaget inte i Spanien. Hon hade drabbats av en paranoid psykos och säger att så fort hon kom till sjukhuset och fick medicin landade hon tillbaka i verkligheten. Hon kom tillbaka från den overkliga bubbla hon befunnit sig i, och hon skämdes så förfärligt.

Ann-Helén hade bott och jobbat i Umeå som doktorand och universitetslektor i många år. I oktober 2013 flydde hon till Spanien efter att ha brutit sig loss från ett misshandelsförhållande och drabbats av en depression. Hon behövde byta miljö och i Spanien hade hon skaffat sig bostad och jobb på en reklambyrå, men nu hade verkligheten kommit i kapp henne och hon kraschade.

– När jag vaknade på sjukhuset stod mamma och pappa vid min sida. Min spanske vän som visste att jag mådde dåligt hade ringt dem och mina föräldrar tog första bästa flyg till Barcelona. Jag följde med mina föräldrar hem till Arvidsjaur för att läka. Mamma och pappa har betytt allt för mig när jag haft det tufft. De har tagit hand om mig och varit så snälla.

Ensam som barn

Ann-Helén växte upp mestadels i Arvidsjaur, men föddes i Boden och har bott i Luleå i omgångar.

– Jag var ett ganska ensamt barn. Jag gillade att teckna och var en bokmal som älskade att läsa. Så småningom flyttade jag till Umeå för att läsa litteraturvetenskap och blev senare biträdande lektor. Mitt jobb var också min passion. Jag skrev en avhandling om Kristina Lugns författarskap, hon fick själv läsa den. Senare fick jag uppdraget att skriva hennes presentation när Stadsteatern i Stockholm satte upp pjäsen ”Stulna juveler”, säger Ann-Helén.

Intresset för lyrik väcktes när hon gick första året på gymnasiet när hon fick i uppgift att analysera Kristina Lugns dikt om lilla Liselott.

samhälleEwa utsattes för övergrepp både som barn och vuxen: ”Har tagit 20 år att få ett bra liv”

– Jag blev helt tagen. Jag identifierade mig med flickan i dikten, det var som att jag fick en vän och blev mindre ensam. Jag gick direkt till biblioteket och lånade alla Kristina Lugns diktsamlingar. Det var min väg in i lyriken.

Hon drar handen genom den korta, tuffa frisyren och pekar på ett ärr.

– Det här ärret löper tvärs över hela huvudet, det är efter mina tre canceroperationer. Förut hade jag alltid långt hår.

Obotlig cancertumör i hjärnan

Ann-Helén Anderssons historia bär på många svåra livshändelser, men livsglädjen har inte fått någon bestående törn. Hon skrattar ofta och säger att motgångarna gjort att hon uppskattar livet som aldrig förr, hon njuter av de små tingen i vardagen.

Inuti hennes huvud finns en ovälkommen gäst. En cancertumör som är obotlig, men som förhoppningsvis går att hålla i schack i många år.

– Oron inför kontrollerna var tredje månad är jobbig, har cancern muterat? Är det slut nu? Men där emellan lever jag livet. Annat var det när jag först fick diagnosen och googlade på sjukdomen. Då var jag säker på att jag skulle dö.

Efter reklamen: Se också: Jenny har en elakartad hjärntumör: "Jag ska klara det."

Ann-Heléns cancer upptäcktes sommaren 2018 av en slump. Hon åt tung psykofarmaka efter sin psykos och medicinerna gjorde så att hon gick upp explosionsartat. Hon ökade 40 kilo i vikt på bara ett halvår. När hon i den vevan var hos optikern för att skaffa nya glasögon reagerade optikern på att ögonbottnarna var svullna. Ann-Helén skickades till doktorn. Svullnaden berodde bara på viktökningen, men på röntgenplåtarna trädde en elak cancertumör fram i pannloben.

– Jag googlade och läste att 80 procent av de med hjärntumör dör inom fem år. Jag blev jätterädd. Efter att ha ringt runt till olika sjukhus fick jag till slut prata med en läkare som kunde lugna mig. Min tumör var inte aggressiv, jag skulle inte dö nästa vecka. Tumören, som sitter i frontalloben, kan ha varit orsaken till psykosen. Ingen vet om den utlöstes av den traumatiska relationen eller av tumören. Ann-Helén har opererats tre gånger. Den senaste gången var hon vaken!

– Det var makabert, som att vara med i en skräckfilm, men det var för att kirurgen skulle kunna skära bort mer av den ständigt växande tumören. I och med att jag var vaken kunde de ställa frågor till mig och se så att de inte skadade hjärnans funktioner. Det gick bättre än jag trodde. En psykolog höll mig i handen hela tiden.

Skrev på liv och död

Hon fick diagnosen 2018 och säger att hon började skriva på liv och död.

– Livet blir vackert när döden flåsar en i nacken. Lusten att skriva väcktes när jag mådde som sämst.

Ann-Helén har alltid skrivit berättelser och dikter. Redan som barn tyckte hon om att uttrycka sig i skrift, men hon har aldrig vågat lita på att det hon skapat varit tillräckligt bra.

– Jag har skickat in manus tidigare men tappat hoppet och tvivlat på mig själv efter att jag blivit refuserad av bokförlagen flera gånger. Men efter diagnosen försvann skamkänslorna helt. Livet varar inte för evigt. Jag fick en förnyad lust att skriva och skickade in mitt manus till olika bokförlag tills jag fick napp. Det var en helt fantastisk känsla när jag fick ett ”ja” till slut, ler Ann-Helén och plockar fram ett exemplar av boken ”Som nyanserna på min favorittavla” som kom ut i februari.

Ann-Helén skriver om svåra saker som självmord, dödsskräck, förlorad kärlek, cancerbesked, kvinnomisshandel och tvångsvård.

– Jag har varit med om dessa saker och upplevt känslorna, även om boken inte är helt igenom självbiografisk.

I boken finns också kärleksfulla hyllningar till vänner, vårdpersonalen och Kristina Lugn, en av hennes stora litterära förebilder.

relationerOlle, 7, fick en hjärntumör – då hjälpte ”Doktor Pokémon” honom att övervinna rädslan

En annan av hennes stora författarförebilder var Kristian Lundberg.

– När jag gick författarskola i Lund skrev jag till honom, jag berättade att jag beundrade hans författarskap. Han gav röst åt alla som inte passade in. Kristian svarade. När jag senare skrivit klart min bok frågade jag om han ville läsa mitt manus. Han kom med fin konstruktiv kritik och bad själv om att få skriva efterordet. Det var stort för mig. När han avled bara ett par månader efter att min bok gavs ut gjorde det så ont att jag knappt kunde sova. Han och Kristina Lugn var mina två litterära kärlekar.

Ann-Helén säger att hennes prosadikter är som små berättelser, de är ganska enkla till formen.

– Jag hoppas att de ska nå dem som känner sig utanför, som jag gjorde när jag växte upp. Kanske kan mina dikter hjälpa någon att känna sig mindre ensam.

En andra chans

Själv känner sig Ann-Helén inte alls lika ensam längre, även om hjärntröttheten gör att hon inte orkar lika mycket som förr. Men hon har många framtidsplaner. Just nu skriver hon en sagobok om havet, och hon vill gärna flytta till någon större stad igen. Ann-Helén längtar efter att vara med i skrivargrupper och kulturföreningar. Kanske flyttar hon tillbaka till Umeå – en stad hon återerövrat igen sedan demonerna försvunnit.

– Jag är så tacksam för att jag fått en andra chans och tänker inte grotta ner mig i självömkan. Jag ska leva livet och njuta av varenda dag, säger Ann-Helén och skrattar varmt.