Ryska och ukrainska kvinnor hjälper krigsflyktingar: ”Alla vill bara att kriget ska ta slut”
– Jag kan inte hitta rätt ord för att beskriva det som pågår, säger ryska Anastasia som har bott i Sverige i sju år.
Utanför Migrationsverkets lokaler i de sydöstra delarna av Malmö står flera bord uppställda. Ovanpå dem finns frukt, småkakor och muffins uppdukade. I termosar finns varm choklad och tevatten. Någon har skurit upp citron i mindre bitar, perfekta att ha i teet. Här finns också hygienprodukter, målarböcker, förpackningar med välling. Längs en vägg finns lådor med kläder, skor, väskor och leksaker.
En liten flicka har precis fått ett par byxor från en av lådorna. På sin rygg bär hon en ryggsäck med Pippi Långstrump. Hon kramar om byxorna och verkar glad över sina nya saker. Förmodligen blev det mesta av hennes egna tillhörigheter kvar hemma i Ukraina när hon och hennes familj flydde därifrån.
Anastasia, en av volontärerna som hjälper de flyktingar som kommer till Malmö, växte själv upp i krig.
– Jag bodde i Tjetjenien som barn och där var det ju också krig. Så jag kan verkligen förstå hur de här barnen känner sig. Och som mamma kan jag också relatera. Det här är människor som har ett bra liv, men som har tvingats fly från allt som är normalt för dem. Efter en dag här brukar jag gråta när jag kommer hem, säger hon.
Lyckades få delar av sin familj till Sverige
Anastasia är ryska, men har många ukrainska vänner. En av dem är Mariia Osipova som har bott i Sverige i tio år. Tillsammans är de två av grundarna till ett nätverk av frivilliga som varje dag samlas utanför Migrationsverket för att dela ut förnödenheter till krigsflyktingar, hjälpa till med översättningar och förklara hur det svenska samhället fungerar.
Mariia minns hur hon reagerade när hon vaknade till nyheten att Ryssland hade invaderat Ukraina.
– Min syster i Kiev ringde till mig på morgonen och berättade att hon hade sett bomberna falla. Jag gick genast in på nyheterna för att följa allt som hände. Den första dagen var jag ändå som vanligt, men dagen efter fick jag någon form av panikattack. Mitt blodtryck sjönk och jag fick åka in till sjukhuset. Jag blev kvar i tre dagar, jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag hade ju hela min familj kvar i Ukraina.
Nu har hon lyckats få sin mamma, syster, syskonbarn och morföräldrar till Sverige. Hennes pappa är fortfarande kvar i hemlandet.
– Han är i en stad där det är ganska lugnt just nu, många flyktingar från andra delar av landet kommer dit för att få skydd.
Nätverk av ukrainska och ryska mammor
Mariia kände omgående att hon ville göra allt hon kunde för att hjälpa sitt land och sitt folk. Hon tog kontakt med sina väninnor, en grupp ukrainska och ryska mammor som lärde känna varandra under sin föräldraledighet för flera år sedan. Tillsammans började de kontakta en rad olika organisationer för att höra hur de kunde engagera sig, men blev förvånade över och besvikna på responsen de fick.
– Jag ville till exempel bli volontär hos Röda korset. De sa att man var tvungen att ansöka, men de kunde inte svara på hur lång tid det skulle ta. Jag förstår att de har sina procedurer, men hjälpen behövs ju nu på en gång. Vi pratar både ryska och ukrainska, vi kan och vill verkligen hjälpa till, säger Mariia.
I stället började hon och de andra kvinnorna att ringa runt bland vänner och bekanta, de startade en Facebookgrupp och allt eftersom ordet spred sig växte gruppen. I dag har Facebookgruppen över 2 000 medlemmar och varje dag de senaste veckorna har volontärer dykt upp för att skänka och dela ut förnödenheter eller hjälpa till på andra sätt.
– Folk har skänkt barnmat, blöjor, hygienprodukter, snacks, kläder och allt möjligt. Just nu ber vi folk att inte hämta kläder, för vi har svårt att förvara dem någonstans – vi städar upp efter oss varje dag och tar bort alla grejer, säger Mariia.
Har hjälpt tusentals människor hittills
Hur många personer de har hjälpt under de gångna veckorna är omöjligt att svara på, men Mariia tror att det handlar om tusentals. Både hon och Anastasia har tagit ett uppehåll i jobb och studier för att kunna hjälpa till så mycket som möjligt.
En som har anmält sig som frivillig är Lundabon Anders Malthe. Han kan visserligen inte språket, men ställer gärna upp och skjutsar och hjälper till på de sätt han kan. Den här dagen hjälper han en kvinna som behöver få tag på zinktabletter att hitta till närmaste apotek.
– Jag är arbetslös och går i förtidspension i maj. Jag känner jättestarkt för Ukraina och tänkte att jag lika gärna kunde anmäla mig som volontär. Hittills har jag kört hit mat från en restaurang, handlat en ny resväska åt en kvinna vars tillhörigheter låg utspridda på marken efter att hennes gamla gått sönder, fixat tvättmedel och mat och annat som behövs.
Kan inte diskutera kriget med släktingar
Både Anastasia och Mariia är, precis som så många andra, förfärade över det som nu pågår i Ukraina. De är vänner sedan många år och umgås flitigt. Att deras respektive hemländer nu ligger i krig med varandra känns overkligt.
– Det är helt galet. Jag kan inte hitta rätt ord för att beskriva det som pågår. I Ryssland har vi elva miljoner människor med släkt i Ukraina – varför bråkar vi? säger Anastasia.
– I vår grupp gör vi allting tillsammans och det har aldrig varit något problem mellan oss. Alla vill bara att kriget ska ta slut, säger Mariia.
Anastasia berättar att det är en omöjlighet för henne att diskutera kriget med familjen som finns kvar i hemlandet.
– Jag kommer från Moskva och där är det total totalitarism. Jag kan prata om det som pågår eftersom jag är här, men det går inte att prata med dem. Jag vill inte att polisen ska knacka på dörren hos min familj för att vi har diskuterat detta eller för att jag har skrivit något om det på Facebook. Alla är rädda.
Påverkas av attityderna i samhället
Av den anledningen vill hon inte heller ha med sitt efternamn i artikeln, eller fotograferas utan munskydd. Den ryska invasionen har redan fått konsekvenser för henne och andra ryska medborgare i Sverige.
– Min son är åtta år och han kom hem en dag och sa att alla hatar ryssar. Även om de inte pratar om kriget på skoltid hade han hört om det. Min son förstår att han är rysk och kan inte begripa att det är Ryssland som har startat kriget. Han var ledsen de första dagarna och behövde några extra kramar. Det gjorde ont i mitt hjärta. Nu säger han: ”Mamma, jag förstår att det inte är vi som gör det här, det är Putin”.
Det är ett ständigt flöde av människor som kommer förbi volontärernas bord för att ta en kopp te, hitta kläder eller bara prata. Men det är få som vill berätta om vad de gått igen.
– De flesta vill inte prata om det, det är för känsligt och vi är försiktiga med att fråga också, säger Maria.
Hoppas på samarbete med organisationer
Varken hon eller Anastasia har några planer på att sluta komma till Migrationsverkets lokaler. Så länge det kommer ukrainska krigsflyktingar till Malmö tänker de fortsätta sitt arbete.
– Vi hoppas att vi har styrkan att fortsätta ända tills det här tar slut. Men vi skulle gärna samarbeta med andra organisationer. Än så länge har vi inte haft regn, men det kommer säkert och då är det svårt att stå utomhus. Vi skulle gärna vilja hitta en lokal inomhus, kanske kunna ha ett café och arrangera olika evenemang. Det vore också bra om de som kommer hit kunde få psykologisk hjälp, säger Mariia.
Att hjälpa till på det här sättet lindrar något Mariias förtvivlan över att se sitt hemland falla sönder.
– Det är mitt hemland och mitt folk, det första jag tänkte var att jag måste hjälpa till. Om jag inte hade haft barn hade jag åkt till Ukraina för att hjälpa till. Jag hade inte tagit till vapen, men jag kanske kunde ta hand om skadade eller något annat.