Lindis jobbar för Läkare utan gränser: ”Maskerade män attackerade vårt läger”
– Det var bara en fråga om när jag skulle dö – och hur ont det skulle göra. Och om jag skulle bli våldtagen först, berättar Lindis.
December 2017. Lindis Hurum går omkring på gatorna i Oslo. Kanske letar hon efter julklappar, kanske försöker hon att inte tänka på hur hennes sista uppdrag slutade. För hon brottas med mardrömmar, flashbacks och hög puls.
En man kommer gående mot Lindis. Det dunkla decemberljuset faller på mannen och hon ser att han bär ett gevär. Plötsligt kastas hon tillbaka till den Centralafrikanska republiken. Hon ser de aggressiva männen, hör hur de slipar sina machetes. Och då – precis som den gången – faller hon till marken.
– När jag kom till sans igen där på trottoaren var jag kokhet. Det stod flera människor runt omkring mig och det visade sig att mannen jag såg inte alls bar ett gevär utan ett par skidor, berättar Lindis.
Men hur kommer det att hon föll ihop? Det visade sig att hon svimmande när hjärnan stängde av, som en skyddsmekanism, för att spela död.
Lindis Hurum hade i 16 år jobbat som nödhjälpskoordinator för Läkare utan gränser och rört sig mellan katastrofområden, epidemiutbrott och krigszoner. Nu kände hon att det var läge att ta paus. Hon behövde hjälp med att hantera sina trauman.
Lindis sökte ett nytt jobb inom organisationen och hösten 2021 blev hon generalsekreterare för Läkare utan gränser i Norge. Hon är den första på denna position som har en så omfattande erfarenhet från fältarbete.
Jobbade på tv
Lindis tar emot på kontoret i Oslo. Det är märkligt hur en fyrkant av glas, mitt i en kontorsbyggnad, kan kännas hemtrevlig. Sweet chili-te på skrivbordet, färggranna filtar i fåtöljerna, en retrolampa hänger i en krok från taket. Och på väggen sitter ett inramat broderi som hennes mormors mor broderade 1913. ”Ett mjukt svar dämpar vrede” står det på broderiet.
Hon gillar egentligen inte klichéer. Vill inte vara en vit hjälte i fält. Och hon vill inte låta sig fotograferas när hon tittar tankfullt ut över vattnet.
En gång i tiden arbetade hon som producent för tv-program som Vill du bli miljonär. Hon hade deadlines, bra lön och om hon inte hade rest till Afrika hade hon säkert fortsatt jobba i underhållningsbranschen. Resan till Senegal var ett samarbete mellan organisationen Plan och tv-bolaget. Resan förändrade Lindis och ledde till att hon bestämde sig för att söka jobb på Läkare utan gränser. Man måste inte vara läkare för att göra nytta inom hjälporganisationen.
– Jag har senare förstått att det finns en koppling mellan min uppväxt och livet jag har valt med Läkare utan gränser.
Lika mycket värda
Lindis växte upp i en kärnfamilj och i grannhuset bodde hennes morföräldrar. Under skolåren läste hon skoluppgifter och berättelser högt för sina föräldrar. Och hon besökte mormor och morfar så ofta hon kunde.
Hos morföräldrarna bodde även morbror Tom. Det var inte förrän hon hade blivit ganska stor som hon förstod att han var annorlunda.
– På den tiden var det vanligt att människor som hade fötts med Downs syndrom placerades på institution, men det vägrade min mormor att göra. Vi hade samma sysslor hemma och det gav mig en känsla av att vi var lika mycket värda.
Lindis var morfars flicka. Hon minns honom som en smal man med stora örsnibbar som hon brukade gosa med. Han luktade tobak och visslade hela tiden.
En dag, hon minns inte hur gammal hon var, sa morfar till henne: ”Kom så ska jag visa dig något.”
Han tog med sig barnbarnet till sovrummet där hon och de andra barnen inte brukade få vara. Med spänning följde hon med honom till nattduksbordet. Han var hemlighetsfull medan han drog ut en byrålåda och föste undan en tröja som han alltid brukade bära på sommaren.
Morfar tog upp en ask. Inuti den låg en medalj. Lindis förstod inte varför han inte bar medaljen varje dag.
”Varför fick du den”, undrade Lindis.
”För att jag sköt kanon under krigen”, sa han.
Hennes morfar stod på Oscarsborgs fästning 9 april 1940. Han bidrog till att sänka det tyska krigsskeppet Blücher och visade sig vara en krigshjälte. Kanske såddes ett frö i Lindis redan då. Men morfar pratade aldrig högt om att han var en hjälte. I stället sa han till Lindis att han inte tyckte att man borde få medalj för att döda. Han hade hört unga män skrika när de kastade sig överbord från det tyska fartyget. ”Det kunde ha varit jag”, sa han till barnbarnet.
Lindis tänker tillbaka på sin morfar som en som valde att se sig själv i andra. Med åren hade hon användning för morfaderns ödmjuka förhållningssätt. När hon på uppdrag i krisdrabbade länder har mött människor som lider har förståelse och respekt varit helt avgörande.
Attacken mot lägret
2017 igen. Det är midnatt i fältlägret för Läkare utan gränser i Centralamerikanska republiken. Ett land som ligger i mitten av Afrika och gränsar till bland annat Kongo och Sydsudan. Landet är ett av världens fattigaste och farligaste länder på grund av krig och inre konflikter mellan olika folkgrupper. Lindis har varit här på uppdrag flera gånger.
Hittills har Läkare utan gränser varit skonade från angrepp. Organisationen har löpande kontakt med företrädare på bägge sidor av konflikten, utan att ta parti, för att visa att den är en neutral organisation och behöver få hjälpa människor i nöd. Men en natt förändras allt.
Tio maskerade män bryter sig in i lägret. Med ett automatgevär mot huvudet förs Lindis in i rummet där kassaskåpet finns.
– När jag pratar om det nu får jag hjärtklappning men då var jag helt lugn, berättar hon.
Lindis öppnar kassaskåpet. Tänker att hon kommer att ge dem allt de vill ha för inget där är värt människoliv. Om hon bara gör som de säger och inte provocerar dem så kommer allt att gå bra. Det kommer att bli bra. Hon är tränad att hantera sådana här situationer och agerar på autopilot.
Men det går inte som hon hoppats.
Männen går inte därifrån. Starka händer tar tag i henne och kastar henne ner i marken. Hon hör hur de slipar sina machetes, de stora knivarna som också kallas ”den fattiga mannens svärd”. Lindis får dödsångest. Hon är helt säker på att hon ska dö.
– Det var bara en fråga om när jag skulle dö – och hur ont det skulle göra. Och om jag skulle bli våldtagen först.
Männen för henne ut till en av organisationens bilar och kör från gården. Hon minns inte särskilt mycket från bilturen. Men efter några kilometer stannar bilen plötsligt. Männen försvinner lika snabbt som de dök upp. Det tar en stund för Lindis och chauffören att förstå att männen har stuckit. De bestämmer sig för att ta chansen och köra tillbaka till lägret.
I efterhand har hon tänkt att männen ville använda henne som mänsklig sköld. Att hon kunnat bli deras förhandlingskort om de blivit stoppade på vägen.
Hon bestämmer sig för att teamet ska evakueras så snart det blir ljust. Attacken säger dem något om avtalet de haft med parterna, att det inte längre respekteras.
– Jag vet inte vilka männen var, men jag vet att de var ute efter pengarna och inte våra liv. Annars hade jag inte suttit här i dag. De hade en plan och en strategi att följa. Det är bara lite jobbigt för mig att leva med det i efterhand.
Även om Lindis har upplevt nödsituationer i detta land är hon också mån om att förmedla hur vackert det är.
– De som bor där, de är människor som du och jag. Som tycker om sitt land, som blir förälskade, som drömmer om en framtid för sina barn.
Drabbades av ptsd
Hon berättar att det i ett sådant jobb kan leda till att det absurda blir vardagligt. Men den senaste händelsen gjorde att hon drabbades av posttraumatisk stress. För hon var helt säker på att hon inte skulle överleva.
– Jag har förstått att sådant sätter spår i lillhjärnan, antingen du vill det eller ej, säger hon.
För Lindis blev det ett dubbelt trauma. Staden som de skulle lämna hade länge varit ett otryggt och laglöst ställe. Läkare utan gränser var den enda organisation som var där. Attacken ledde till att de måste lämna sjukhuset som de drev och patienterna som var beroende av dem för att överleva.
Hon och kollegorna var tvungna att berätta för patienterna att det om några timmar inte skulle finnas några läkare kvar. Och det fanns inga andra sjukhus att ta sig till. Flera av patienterna dog dagen som Läkare utan gränser lämnade platsen. Lindis kände några av dem.
– När jag bestämde mig för att vi skulle åka så valde jag mitt och mina kollegors liv framför andras liv. Och jag tycker att det var rätt beslut, men det är fortfarande svårt att leva med beslutet.
Efter attacken och den hastiga evakueringen 2017 återvände hon hem till Oslo. Staden som hon kallar ”Legoland” på grund av de uppvärmda trottoarerna och överflödet – motsatsen till det hon kom ifrån.
När hon kom till sans igen efter att ha fallit ihop på trottoaren i Oslo den där decemberdagen förstod hon direkt att attacken hade satt spår på ett sätt som hon inte hade kontroll över. I efterhand har hon fått god och kunnig psykologhjälp för att få kontroll över den posttraumatiska stressen. Som chef lägger hon därför stor vikt vid att man ska snacka om det man upplever på fältet.
Lindis är inte odelat positiv till att berätta om upplevelserna från uppdragen. Hon säger att hon genom att berätta om fattigdom, svält och attacker med machetes underbygger berättelsen om att människor i afrikanska länder är galna och onda. Hon menar att de är lika galna och onda som vi.
– Jag har läst och tänkt mycket på ondska och kommit fram till att skillnaden mellan ond och god inte går mellan dem och oss. Den går tvärs igenom alla människor.
Skänker hopp
Lindis åkte till Liberia när ebolaepidemin bröt ut 2014. Hon beskriver det som det värsta uppdraget hon har varit på. Läkare utan gränser var nästan den enda organisationen som var villiga att göra humanitär insats där. Människor dog som flugor och det fanns inget botemedel.
– Efterhand slutade flygen gå, ambassaden stängde och alla evakuerades. Det verkade som om planen var att stänga ner landet och öppna igen när epidemin var över. Med andra ord, när det flesta var döda. Så kändes det. Mörkt, mörkt, mörkt.
När epidemin var utom kontroll förstod hon att de inte kunde ta risken att vara kvar eftersom de inte kunde rädda liv. Lindis ledde ett team på fem personer och de bestämde sig för att avveckla verksamheten och ta ett steg tillbaka. Men i sista ögonblicket tänkte hon om och hela teamet stannade i Liberia. De ville visa befolkningen att de inte var helt utelämnade till sig själva.
Teamet kunde inte göra något annat än att isolera de sjuka och ge dem vätska tills de dog. Men det fanns inte plats för alla sjuka och många döda blev liggande på trottoarerna utanför isoleringstälten.
Men mitt i den hopplösa situationen skedde något annat.
– De som bodde i närheten av centret kom och hängde ballonger på stängslet. På ballongerna stod det ”Tack”, ”Hopp”, ”Gud välsigne er”. Och så sjöng de tacksånger och applåderade. Då grät vi alla. Och jag kände att vi gör så mycket mer än räddar liv. Vi ger människor hopp genom att vara där.
Lindis har i tidigare artiklar berättat att hon inte var rädd för något, bortsett från att dö ensam. Hur känner hon nu?
– Jag har sett ganska många dö ensamma så det är jag rädd för. Jag har flera gånger varit den sista någon ser innan de dör. Ingen vill att den sista man ser ska vara en främling.
– Lyckligtvis har jag många nära vänner, en storebror och en livskamrat så om jag ska kila vidare framöver så tror jag inte det blir så för mig.
Du har sett många dö, är det något som följer med dig?
– Visst finns det med mig, men jag tänker inte särskilt ofta på det. Bara när jag blir påmind – och när det händer igen. Jag var med när min pappa dog och det är av förklarliga skäl det dödsfall som berört mig mest.
Pappan avled i parkinson 2017.
– Det är en förfärlig sjukdom. Det var en utdragen sorg och vi visste att det bara fanns ett slut. Han hade väntat så länge att det blev en dubbelhet i det. Man vill inte att han skulle försvinna för alltid, men samtidigt vill man inte att han ska ha ont mer.
Men hon är glad för att hon fanns där och att pappan visste att hon var där. Under pappans sista tid i livet var hon hemma mycket. Hon skrev en bok om fyra av uppdragen för Läkare utan gränser. Återigen läste hon sina berättelser högt för sin pappa. Han lyssnade, kunde inte läsa själv längre, men gav henne positiv feedback. Precis som när hon var barn.