Linus och Grete körde ukrainska flyktingar till Sverige – "Kände direkt att vi ville göra något"
Grete och Linus Bernhardsson tvekade aldrig när de insåg att de kunde hjälpa till. Nu är fem ukrainska flyktingar på väg till tryggheten i Sverige. Detta är deras berättelse.
Den senaste veckan har varit kantad av oro för många människor i Europa.
Men ingenstans är oron så stor som i Ukraina.
Bomber faller över städer och hundratusentals människor är på flykt. Siffran ökar för varje dag som kriget pågår. Något slut verkar i nuläget inte vara i sikte.
I Kalmar bor Linus och Grete Bernhardsson. De blev lika förfasade som alla andra när nyheten om krigsutbrottet kom på torsdagsmorgonen den 24 feburari.
I deras fall är kriget närmre än för de flesta andra i Sverige.
Gretes pappa är nämligen gift med en ukrainsk kvinna, Nelia. De bor i norra Norge, långt ifrån bomberna. Men Nelia har familj i staden Charkiv i nordöstra Ukraina. Bland annat en dotter och en syster och deras respektive barn. De fick ta skydd i en tunnel under krigets första dag.
– Vi kände direkt att vi ville göra något, säger Grete.
Hon pratade ihop sig med sin man, Linus. Men de pratade inte särskilt länge. De bestämde sig för att agera.
– Linus tog en tröja under armen och ett täcke. Sedan hyrde han en bil och fixade ett provisoriskt pass en halvtimme innan polisstationen stängde, säger Grete som stannade i Sverige och startade en insamling.
Linus körde på fredagsförmiddagen efter att han hade fått besked om att deras ukrainska släktingar hade lyckats ta sig ut ur Charkiv. Planen var att de skulle försöka ta sig till den polska gränsen. Där skulle Linus möta upp dem för vidare färd mot Sverige.
Inte enkelt
Men det visade sig vara långt ifrån enkelt. Linus visste inte hur det gick med flykten genom Ukraina när han rullade ombord på färjan i Karlskrona till Gdynia.
– De ville inte ha på telefonerna på grund av rädslan för att bli avlyssnade, säger Grete.
Med andra ord var osäkerheten stor. Linus kunde bara hoppas att det gick som alla önskade på de svårframkomliga vägarna i Ukraina. Dessutom fanns ett stort frågetecken som just då verkade olösligt.
Inget talade för att Gretes styvmors dotters man, som körde bilen i Ukraina, skulle få följa med över gränsen. Alla män mellan 18 och 60 år måste nämligen stanna i landet.
– Vi var helt beredda på att han bara ska köra alla till gränsen och sen behöva vända tillbaka, säger Grete.
Hemma i Sverige gick Gretes insamling över förväntan. Hon fick massvis med kläder, hygienartiklar och även pengar för att täcka utgifterna för båten, bilhyra och bensin. Grete och Linus har själva sex barn och inte de största marginalerna i tillvaron.
– I värsta fall hade vi bara fått vänta med hyran en månad. Det är bara jordiska saker. Men folk har verkligen ställt upp. Vi ser ut att gå plus minus noll. Folk har varit fantastiska.
Så hur har allting gått? Vi får tag på Linus på tisdagsmorgonen. Linjen är stundtals svajig men en sak framgår med all tydlighet: Han har ett glädjande besked. Han sitter i bilen på väg mot Sverige igen. Alla fem från Ukraina är med, även mannen. Familjen splittrades aldrig. Även deras två hundar finns i bilen.
– De har precis kommit över gränsen. Vi är på väg till Gdynia för att ta båten över till Sverige klockan nio ikväll, säger Linus.
Gråt och tårar när ni sågs?
– Klart det var känslosamt, men har man som dem kört i fyra dygn och sovit i minusgrader för att spara bränsle... då är man mer trött än känslomässig.
Låt oss sammanfatta
De befinner sig alltså i en bil som rullar från sydöstra Polen mot en färja som kommer ta dem till Sverige. På onsdagsmorgonen kommer de att rulla in i Kalmar. Linus beskriver de senaste dygnen som slitsamma, men understryker att det inte har varit något jämfört med lidandet som han har sett.
– Folk kommer gåendes och haltandes över gränsen. Sett massor med barn som gråter och knappt har dåligt med kläder på sig.
Han lämnar över telefonen till Lara som sitter i baksätet. Bredvid henne har hon sin dotter Maria, tio år. De är utmattade men väldigt glada.
– Jag känner mig tacksam för att vara i säkerhet. Men barnen har svårt att förstå vad som händer.
Kom Rysslands anfall som en chock?
– Nej, vi hade fått information under en lång tid om att något kunde hända, men vi hade hoppats på en annan utveckling. Nu ser vi ett fullskaligt krig. Detta är mycket värre än 2014. Går inte alls att jämföra.
Hon berättar att allt känns osäkert nu. Nu handlar det om att ens förstå vad som hänt de senaste dagarna. Att kunna åka tillbaka till Ukraina inom den närmsta tiden ser hon som en omöjlighet.
– Jag tror inte kriget tar slut inom kort.
Först ska hon och familjen stannar några dagar i Kalmar. Sedan blir det förmodligen vidare färd mot sin syster i norra Norge.
I Kalmar har Grete bäddat till alla fem som kommer på onsdagsmorgonen. Det finns även rena kläder.
– Jag har gjort en liten "affär" som barnen kan gå in i och välja. Det som inte kommer till användning kommer vi att skänka vidare.
Grete och Linus är noga med att säga att denna artikel inte ska handla om att de har gjort något särskilt. "Den får inte vinklas på oss", säger de båda. Paret ser det bara som att de har gjort vad de har kunnat.
– Någon gång kanske vi behöver hjälp. Det har hänt tidigare och det betydde mycket för oss. Det är bara en gåva att få hjälpa, säger Grete
