Josefin fick PTSD efter övergrepp i barndomen: ”Jag hade kroniska smärtor”

Josefin Lennartsson, 40, har levt ett utmattande liv. Sedan barnsben har hon kämpat med flashbacks från ett trauma hon upplevde som liten flicka.

Som missionärsbarn växte hon upp i en traditionellt frikyrklig familj. Mellan tre och sex års ålder bodde hon i Liberia där hennes föräldrar jobbade på ett sjukhus. Mycket var positivt, men det var också där som något hände som skulle förändra hennes liv. Hon minns inte allt. Men det var en barnlek och ett utforskande som gick över alla gränser. Händelsen var av en sexuell natur.

– Jag var tillsammans med några killar som var lite äldre än jag och jag var ensam tjej. Där fanns ett hus dit de tog mig och det som hände sedan blockerade jag, säger Josefin.

Men gömda känslor har en förmåga att ta sig fram på andra sätt och när Josefin var i 10-årsåldern började hon få ångestattacker.

– En gång hade jag glömt en leksak i skogen och min reaktion var helt oproportionerlig. Det var bara en av många liknande händelser, berättar hon.

När Josefin sedan kom upp i tonåren fick hon problem med magkatarr och spänningshuvudvärk.

– Till slut hade jag kronisk smärta i flera delar av kroppen.

Trots alla fysiska problem var det ingen som gick till botten med orsaken till dem, i stället behandlades varje symtom för sig.

– Jag fick en massa råd om kost, övningar och annat. Men det hjälpte naturligtvis inte.

Josefin bar på en hemlighet som kom att orsaka PTSD – posttraumatiskt stressyndrom. Händelsen i barndomen var dold och blockerad inom henne och själv förstod hon inte heller vad som hände med henne och varför. Den enda ledtråden var återkommande flashbacks, men i början kunde hon inte få någon ordning på var de plötsliga minnesbilderna kom ifrån eller vad de egentligen innehöll.

– Jag förstod att jag bar på något hemligt och som jag upplevt som skamligt. Något jag dolt under mycket lång tid.

Flashbacks är en del av PTSD

Josefin började upptäcka mer och mer, men kände att hon var för rädd för att minnas fullt ut. Bilderna som dök upp var för laddade.

– Flashbacksen var från platsen där vi bodde i Liberia. Jag ser det som stillbilder från vissa scener, förklarar hon.

Bilderna dök framför allt upp när hon slappnade av – som när hon skulle sova eller bara tog det lugnt. Därför började hon undvika sådana situationer, för att slippa bilderna som anlände direkt som ett slags straff för att hon var avslappnad.

– Jag var på min vakt och blev allt spändare. Taggarna var utåt hela tiden och det var som att vara på flykt, minns Josefin.

relationerDe sexuella övergreppen bröt ner Monica från tidig ålder: ”Tog på mig skulden”

Trots att hon mådde allt sämre levde hon med sina problem utan att dela dem med någon. Hon pratade inte om vad hon kände och hur hon hanterade upplevelserna. Ingen visste vad hon gick igenom.

– Jag hade allting bra ordnat på ytan. Jag var en söt, blond tjej som hade lätt att få vänner. Min insida var helt okänd för alla. Mitt liv verkade fint och bra. Efteråt fick alla en chock.

Hon kände tacksamhet över sin bakgrund inom kyrkan. Där hade hon fått höra många tröstande historier om hur saker kan börja i misär, men ändå bli bra till slut. Alla dessa exempel gjorde att hon kunde fortsätta att försöka tro på en bättre framtid.

Samtidigt fortsatte stressen att påverka henne allt mer. Ingen pratade om psykisk ohälsa med henne och själv hade hon inte kunskapen om att kroppen kan kapsla in minnen som sedan leder till fysiska sjukdomstillstånd.

Fick IBS och migrän på grund av sin PTSD

Trots allt fortsatte hon med sitt liv och började läsa religionsvetenskap i Umeå. Det var under studierna som hon 23 år gammal fick hjälp att förstå sitt trauma och kunde börja bearbeta det.

– Det var nyttigt att byta miljö och spegla sig i nya människor. Vi bodde tre tjejer i en lägenhet, en av dem var en läkarstudent som sa att den där höstdepressionen jag alltid hade inte var naturlig. Sedan började vi prata och jag vågade till slut berätta om övergreppet från min barndom. Hon bekräftade mig direkt och utbrast: ”Men Josefin, du har ju blivit våldtagen.”

Se också: Det här är PTSD

Efter reklamen: Det här är PTSD

Plötsligt slog insikten till. Josefin förstod att det var detta som hennes kropp hade försökt säga till henne under alla dessa år.

– Det var detta som hade skapat problemen inom mig och det var en stark känsla att inse det. Dessutom insåg jag att det fanns en väg ut. Jag kunde bli fri, säger Josefin.

Nu skulle Josefin bara hitta en väg framåt också. Hon förstod att hemlighållandet var det som hade försatt henne i situationen. Hon behövde öppna upp och prata, förflytta skulden dit den hörde hemma – nämligen hos de som utsatt henne för övergreppet.

Efter studierna fick hon en pastorstjänst i Örebro vilket var en ny utmaning. Hennes andra resa, den mot ett bättre liv, skulle gå i flera etapper och ta tid.

– I det tysta led jag av olika smärttillstånd och berättade heller inte om det, säger hon.

Josefin hade IBS, ryggproblem och migrän men bet ihop och försökte lindra med smärtstillande som knappt hjälpte.

– Jag var urbilden av en duktig flicka. Låtsades som ingenting. Det var bara att skaka av sig och fortsätta, tyckte jag.

Kanske hade hon fått det från att se andra kvinnor göra samma sak. Samtidigt hade hon en mamma som jobbade inom vården och som hade lärt henne att ta kroppens signaler på allvar.

– Min egen erfarenhet av sjukvården var däremot inte den bästa. Jag kände mig förminskad och föredrog den kyrkliga miljön som gärna pekade ut framgångssidorna av livet. Men jag levde inte i balans. Jag hade rädslor kring min kropp och dess funktioner.

Katastroftankarna försvann

Trots att hon visste att det var kontroversiellt i kyrkans ögon försökte hon genom avslappningstekniker, yoga och sjukgymnastik att sluta fred med sin kropp.

Men när hon var i 35-årsåldern drabbades hon av utmattning efter att ha kört slut på sig själv under sin pastorstjänst, och för att hon fortfarande inte hittat kärnan av problemen.

– Jag tog inte hand om mig, min personlighet höll på att gå under. Jag är egentligen en livlig, framåt och glad person, men jag behövde professionell hjälp.

Efter en grundlig utredning fick Josefin diagnosen PTSD, och genom det kände hon att hon fick en vägkarta ut ur det sjuka.

– Jag började känna mig stark. Var inte rädd för min kropp längre. När jag var yngre hade jag haft till och med haft problem med att gå på toaletten. Nu var jag vän med mig själv igen, förklarar Josefin.

Och när förändringen började var det som skala en lök, för varje lager blev hon mer och mer fri från det som gjort henne sjuk.

– Men jag är säker på att det kommer att pågå hela livet. Det finns mer djup, fler perspektiv och nyanser som jag behöver upptäcka i min kropp.

Josefin började montera ner sina gamla överlevnadsstrategier. Hon slutade rusa fram i livet och tillät sig återhämtning.

– Mina katastroftankar släppte. Innan var jag till exempel alltid ute i extra god tid om jag bokat en flygbiljett ifall något gick fel och jag skulle missa flyget. Jag var rädd för att orsaka besvär eller misslyckas på något sätt.

Hon började också jobba på sina relationer och att sätta gränser för sig själv.

– Jag slutade böja mig för alla andra. Slutade vara en duktig flicka. Jag gjorde en ansvarssortering där jag insåg att jag behövde hjälpa mig själv först.

Åkte tillbaka till Liberia

Josefin flyttade ut på landet och fick en ny pastorstjänst. Samtidigt gjorde hon sin inre resa, försökte sätta ord på de stora frågorna och kände att hon inte var ensam.

– Jag fick en känsla av att det kommer ordna sig. Det finns en god kraft.

För tio år sedan resten hon tillbaka till Liberia.

– Jag åker gärna tillbaka igen. Det som kändes märkligt var att vårt boningshus inte fanns kvar, men huset där övergreppet skedde stod där som om inget hade hänt. Det var en stark upplevelse, berättar Josefin och fortsätter:

– På ett sätt var det skönt att se att mina minnesbilder stämde och att kunna sluta fred i det. Men det är också dubbelt känslomässigt. Det kommer man inte ifrån.

Josefin tycker att hon befinner sig på en underbar plats i livet just nu. Hon har flyttat till Visby och vidareutbildar sig. Under hösten kommer hennes bok Mer än en överlevare – en handbok från ödemarken från 2019 ut i nytryck och hon har dessutom hittat kärleken i sin Axel, som hon gifte sig med i oktober.

– Det känns som jag är på väg att skapa det liv jag alltid velat ha, säger Josefin och ler.