De sexuella övergreppen bröt ner Monica från tidig ålder: ”Tog på mig skulden”

Monica Ek ställer fram två färdigblandade glas med citronvatten. Lägenheten i Rågsved är välstädad och modernt inredd. Det är svårt att veta var man ska börja ett samtal med en kvinna som upplevt så många olika motgångar och tragedier i sitt liv. Men för att förstå en människa brukar det vanligtvis vara bäst att börja från början.

Monicas mamma var bara 18 år när hon fick henne.

– Min mamma blev övergiven som barn och efter några tuffa år bortadopterad. Min pappa var ute ur bilden redan innan jag kom ut, säger Monica.

Eftersom Monicas mamma av olika anledningar inte klarade av att ta hand om sin dotter på egen hand fick hon stor hjälp av äldre släktingar.

– Mamma och jag bodde hos dem från att jag var nyfödd tills jag var två år. När ingen annan lyckades trösta mig när jag skrek av kolik fanns det alltid en äldre manlig släkting där med sin tröstande famn. Hos honom kände jag mig lugn och trygg, berättar Monica.

Men den trygghet hon kände byttes snart ut mot rädsla. Hon kommer ihåg övergreppen från fem års ålder, men förmodligen började de ännu tidigare.

– Jag minns speciellt hur jag reagerade vid ett tillfälle när jag skulle följa med honom ner till kolonilotten de hade i närheten. Jag blev tyst och tittade ner i golvet. Sedan gick jag långsamt mot bilen och klev motvilligt in.

Mannen bad Monica hålla övergreppen hemliga

Väl i kolonistugan beskriver Monica hur mannen lyfte upp henne på sängen.

– Han blev en annan så fort vi kom in. Då var han en äcklig fet gubbe. Jag minns känslan av hur jag bara låg stilla i ett slags chocktillstånd. Jag var totalt förlamad av skräck och kunde inte göra någonting. Där och då lärde jag mig att stänga av alla mina känslor, skräcken var så bedövande liksom smärtan, säger Monica.

Se också: Miranda blev bortgift: ”Min kropp var bara en underdel”

Efter reklamen: Miranda blev bortgift som 13-åring: Min kropp var bara en underdel

Efter övergreppet förmanade han Monica att inte berätta för någon.

– Han ville att det skulle vara vår hemlighet och så förblev det. Från den stunden kände jag att det som hände i stugan var mitt fel. Övergreppen pågick tills jag var i 12-årsåldern, säger Monica.

Även om Monica beskriver sig som ”fri och lycklig” i dag blir hon sorgsen när hon tänker på den lilla flicka hon var. Att i så unga år förlora hela sin värdighet.

Hon beskriver sin barndom som tragisk. Innan hon hunnit fylla sju år hade hon bott i två olika fosterfamiljen och på olika barnhem. Om somrarna fick hon komma till ett par i Småland.

– De där somrarna minns jag som den bästa tiden i mitt liv. Där fick jag uppleva trygghet från två genuint goda och kärleksfulla människor. Hos dem åt jag upp mig. Jag som annars var sjukligt mager och alltid petade i maten hade efter varje sommar i Småland lyckats gå upp i vikt, berättar hon och kryper upp med fötterna i soffan.

De sexuella övergreppen ledde till svår svår anorexia och bulemi som hon fått tampas med genom hela livet.

Trodde att vägen till kärlek gick genom sex

En dag när Monica kom hem till sin mamma efter ännu en vistelse hos sommarfamiljen stod det en rakhyvel i badrumsskåpet och i garderoben hängde en kostym. Män har kommit och gått under hela Monicas barndom och hon undrade nu var det var för en ny man som fanns i hemmet.

– Det visade sig att mannen var underbar mot mamma och till en början väldigt snäll mot mig. Men en natt vaknade jag av att mannen plötsligt kom in till mig där jag låg i min säng. Där och då dog jag. Jag låg helt apatisk i sängen, åter paralyserad av skräck. Återigen var helvetet igång. Återigen tog jag på mig skulden och kände mig ensammast i hela världen, säger Monica som inte hade en enda vuxen hon kände att hon kunde prata med.

Monica blev stökig i skolan och slutade plugga. Innan hon var femton år fyllda hade hon upplevt mer tragik än någon ens kan föreställa sig. Barnhem, fosterhem, övergrepp, skilsmässa, ett självmordsförsök inom familjen…

– Mamma kunde inte agera. Hon bar själv på så mycket skit. Jag fördömer inte min mamma och älskar henne av hela mitt hjärta. Men när hon var ledsen fick jag vara den som tröstade. Jag backade upp och stred för henne och blev mamma åt min egen mamma. Det tog hela hennes liv innan hon för två år sedan erkände att hon inte funnits där för mig som hon hade önskat, säger Monica.

Monica beskriver hur hon som vuxen hamnade i relationer som var totalt osunda.

– Jag träffade ett par män som använde droger till och från, en av dem gjorde det mer eller mindre dagligen. Dessa två hotade och misshandlade mig. Mina relationer var baserade på övergreppen jag växte upp med. Det är som att män med onda avsikter ser att jag är ett lätt byte.

– De män som förgrep sig på mig under min uppväxt lärde mig att män får göra vad de vill med tjejer och kvinnor. Jag fick lära mig att jag, som kvinna, enbart är en förbrukningsvara. Jag trodde att det bara var genom att ge sex till mannen som man kunde få kärlek, säger Monica och beskriver hur hon gråtit floder efter alla de gånger hon haft sex mot sin vilja, eftersom hon trott att det varit det enda tillvägagångssättet att få uppleva kärlek på.

relationerÅsa utsattes för sexuella övergrepp som barn: ”Jag var full av skuld och skam”

Hon berättar att hon skrek efter bekräftelse, men att hon i sina tidigare relationer upplevt allt i från att ha blivit dunkad i väggen och brutalt misshandlad till att ha utsatts för strypförsök och haft en pistol riktad mot sitt huvud när hon inte gjort vad hon blivit uppmanad till att göra.

– Jag tappade värdet på alla plan, säger hon.

Blev tvungen att lämna bort sitt barn

Ett år innan den äldre manlige släktingen som utnyttjade henne sexuellt dog tog hon mod till sig. I ett telefonsamtal ifrågasatte hon varför han gjort som han gjorde mot henne som barn.

– Först sa han att han inte visste vad jag pratade om. Därefter sa han: ”Hur mycket pengar vill du ha?”

Monica suckar. Hon beskriver hur vuxna ständigt svikit henne och tagit hennes barndom, tonårstid och många år av hennes vuxna liv. Men de har inte lyckats ta hela hennes liv.

– Jag hann bli 65 år innan jag förlät mig själv, men dessvärre har jag misslyckats med det allra viktigaste i mitt liv, säger Monica och ögonen tåras.

Som 18-åring blev hon gravid. Ingen fanns vid hennes sida under förlossningen. Monica kände för första gången lycka, framför allt för att hon aldrig mer skulle vara ensam. Men efter svårigheter att få familjelivet att fungera och olika turer med socialen togs beslutet att hennes son skulle placeras i fosterhem. Marken under hennes fötter försvann, hon kände att livet var över.

– Jag har, likt min mamma, inte lyckats vara så beskyddande mot mitt barn som jag önskat och velat vara. Min största sorg är att jag inte har en relation med min son och mina barnbarn. De är viktigast i mitt liv och min största kärlek och jag kan inte nog be om förlåtelse för vad min son behövt utstå. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Samtidigt är jag så otroligt stolt över att han lever ett stabilt och bra liv och lyckats bryta den onda cirkel som jag och andra i släkten inte lyckades med.

Fick både cancer och en hjärtinfarkt

År 2006 drabbades Monica av bröstcancer, först i ena och sedan i det andra bröstet. Fyra år senare fick hon cancer i livmodern. Efter operationer och dubbla strålningar kom Monica i kontakt med en duktig psykoterapeut.

– Jag ska inte säga att jag är tacksam för att jag drabbades av cancer, men i samband med behandlingarna kom jag i kontakt med fina människor inom vården som verkligen stöttade mig. Cancern kom att bli vändpunkten i mitt liv. Jag fick även hjälp för min panikångest med KBT. Jag hade gått i terapi tidigare, men nu fick jag hjälp på riktigt.

Se också: Alexandra utsattes för sexuella övergrepp som barn

Efter reklamen: Sexuella övergrepp: Alexandra drogades på sin femårsdag

Ångesten utvecklade Monica redan som litet barn. I stället för att gråta eller ge utlopp för andra känslor under övergreppen kunde hon drabbas av ångestattacker, som att till exempel ligga och dunka huvudet i väggen under nattetid då rädslan för övergreppen var som värst.

– Att få den här psykologhjälpen var förändringen som fick mig att på riktigt ta tag i mitt liv. Men just som jag började bearbeta alla upplevelser drabbades jag av en svår hjärtinfarkt.

Monica tror att kropp och själ hör ihop och att hjärtat kollapsade i samband med att alla känslor från barndomen kom ikapp henne.

Som Monica ser det kom hon till ett vägskäl där hon antingen kunde välja att förlåta, försonas och förstå. Eller så kunde hon låta allt hon upplevt fylla henne med hat och bitterhet.

– I samma stund som jag valde att förlåta mig själv och min omgivning upplevde jag för första gången inre frid. Att jag har förlåtit innebär inte att jag rättfärdigat det som hänt i mitt liv. Däremot har det hjälpt mig att bli fri. Och framför allt – jag har äntligen börjat värdesätta och älska mig själv.

Vill förmedla ett ljus i mörkret

Det tog många år för Monica innan hon vågade berätta, och nu vill hon vara en röst för alla andra tjejer som inte vågar eller kan.

– Jag vill vara ett språkrör för alla tysta röster och ett ansikte för dem som vill se att om man vågar förlåta så kan man bli fri. Jag vill hjälpa kvinnor att få mod att våga prata och komma ur sina helveten för att kunna söka hjälp och sedan inse att det som hänt eller händer inte är deras fel.

– Övergrepp sker ofta av någon man älskar och det är just av den anledningen som många inte klarar av att berätta för någon, inte heller att polisanmäla. Min barndoms förövare hade en massa ljusa sidor och egenskaper, samtidigt var han en djävul som tog hela min barndom. Jag vill berätta för de som tror att det omöjliga är omöjligt. Glöm det! Jag har besegrat alla mörker och helveten och framför allt, jag lever och känner stort värde i det.

Monica har, trots allt hon genomgått, aldrig slutat tro på kärleken. Sedan några år tillbaka lever Monica med sin sambo Hans. Hon berättar att sedan de blev ett par har hon vuxit som människa. Han skiljer sig från de tidigare män hon levt med.

– Numera inser jag hur en tvåsamhet kan och ska se ut. Tack vare Hans hjälp har jag blivit ännu starkare som människa. Han känner till hela mitt liv, har aldrig varit dömande och vi kan prata om allt.

Monicas liv har varit en resa genom väldigt mycket mörker, men också ljus.

– Jag har varit i det svartaste helvete men också mött människors bästa, vackraste sidor. Aldrig har jag gett upp. Nu vill jag dela med mig av min berättelse för att stärka andra. Jag vill att alla ska inse att det finns hopp. Jag är lycklig idag. Jag vet att det finns ljus, så snälla – ge aldrig upp!