Pressen fick Solin att försöka ta sitt liv: ”Jag skrek inom mig”

Ifamiljen Alis hus i Älmhult råder febril aktivitet. Lillebror Mustafa fyller 15 och snart kommer hela släkten på kalas. Solin Ali, 19, visar oss upp till sitt rum på ovanvåningen. Vid en första anblick ser det ut som ett typiskt flickrum med en säng med fluffiga kuddar, en stor spegel och ett sminkbord fyllt med askar och parfymflaskor. Anslagstavlan är fylld med kort, dikter och teckningar.

– Tavlan påminner mig om varför jag ska fortsätta kämpa, att hur jobbigt det än känns så är det inte värt att dö. Och att det de dagar då det känns som att ingen bryr sig finns det människor som faktiskt älskar mig, säger Solin och slår sig ned på sängkanten.

Efter reklamen: Se även: Organisationen Tjejzonen: "Våga fråga"

Här kan du få hjälp

Behöver du akut hjälp?

• Ring 112. För svar om var du ska vända dig inom vården, kontakta Vårdguiden på telefonnummer 1177.
• Fler stödlinjer och telefonjourer: Jourhavande medmänniska: Telefon: 08-702 16 80.
• Jourhavande präst nås via 112.
• Mind Självmordslinje, chatt via mind.se eller telefon 90101.
• För personer under 18 år finns också Bris: 116 111.

Bok skapade prestationsångest

Bredvid sig har hon en vit låda. Att fylla den var en del av behandlingen när hon mådde som sämst. Nu vill hon visa föremålen som på olika vis präglat hennes liv. Solin lyfter på locket och plockar upp en bok med titeln A i alla ämnen, guiden till bra betyg.

– Det här är boken som förstörde mitt liv. Det var med den som allting började och min prestationsångest tog över. Den riktar sig till gymnasieelever, men jag köpte den redan när jag gick i årskurs sex, säger hon.

Inledningsvis kändes boken som en räddning. Betygen sköt i höjden och Solin upplevde sig både smart och duktig. I nian lyckades hon få A i nästan alla ämnen. Men de höga betygen hade ett högt pris.

Pluggandet tog över

– Jag kunde läsa fram till midnatt, gå upp klockan fyra för att plugga på ett prov innan skolan började, sedan hem igen och fortsätta. Jag hann inte ens äta.

Att lämna grundskolan kändes delvis som en lättnad samtidigt som hon bävade för gymnasiet.

– Jag kände en press på mig att välja naturvetenskapligt program eftersom jag hade så höga betyg. Samtidigt var jag uppgiven och kunde inte se hur jag skulle orka.

Tempot i skolan eskalerade

Inom kort blev studietempot för högt. För Solin, som byggt sin identitet på att vara duktig i skolan, rämnade självbilden.

– Jag tappade lusten att leva och jag tänkte att om jag svalt ihjäl så skulle ingen benämna det som självmord. Så jag slutade äta.

Solin plockar upp ett slitet skinnskärp i barnstorlek ur lådan. Det visar hur smal midjan var när självsvälten var som värst.

– Det här bältet var det enda som passade. Jag var tvungen att göra ett extra hål för varje kilo jag gick ned. Det är sjukt att tänka att jag passade i det här lilla hålet, säger Solin och ler sorgset.

Lärare såg att hon inte mådde bra

Det fanns en person som såg henne och som kom att få en avgörande betydelse för både henne och familjen: en lärare på skolan. Läraren blev hennes förtrogna och det var han som senare slog larm, mot hennes vilja.

– Han sa att han var tvungen, även om det skulle innebära att jag blev arg. Mina föräldrar kommer från Syrien, där pratar man inte om vad det innebär att ha ett barn som lider av en ätstörning, så läraren hjälpte dem att ta mig till akuten.

Sondmatades på sjukhuset

Solin var då så illa medtagen att sjukhuset inte kunde garantera att hon skulle överleva. En intensiv behandling följde med sondmatning, vägning varannan dag och matstöd. Varje måltid blev en kamp. En liten ruta av ett knäckebröd räknade Solin som en hel måltid.

– Vid ett besök frågade behandlaren mig framför min mamma: Vill du dö? Så var det ju, men jag kunde inte säga det när mamma var med. Om hon hade frågat mig i enrum kanske hon hade fått ett ärligt svar, säger Solin.

Så småningom började hon äta. Först som ett tack till läraren som hjälpt, sedan alltmer för sig själv. Men vägen tillbaka var inte lätt. Solin hade halkat efter i skolan och tog ett uppehåll. Ur sysslolösheten kom depressionen.

– Jag kände att jag hade spillt mitt liv. Hur skulle jag kunna bli glad igen, nu när jag inte ens kunde hitta glädje i att vara smal?

Solin kom inte ur sängen på morgonen och föräldrarna var livrädda för att hon skulle falla tillbaka i självsvälten.

– Min kusin kom och satt med mig på sängkanten varje dag. Hon gav mig den här.

Stöd av Demi Lovators bok

Solin lyfter upp en bok ur lådan, skriven av artisten Demi Lovato – Staying strong 365 days a year. Varje sida innehåller ett citat och ett litet mål för dagen. En väl vald bok till någon som inte själv orkar se framåt.

– Demi Lovato har dessutom en särskild plats i mitt hjärta eftersom jag känner igen mig i låttexterna. När någon annan uttrycker det man känner så känner man sig mindre ensam, säger Solin.

Att dela sina erfarenheter sådde ett litet frö som kom att blomma så småningom. Men först skulle Solin gå ännu en svår tid till mötes. Hösten 2020 började hon i skolan igen.

– Denna gång lyssnade jag på mig själv och valde ekonomiprogrammet. Tyvärr kom min prestationsångest tillbaka direkt.

För att slippa de destruktiva tankarna började Solin att pärla budskapsarmband som hon sålde via Instagram. Pengarna gick till den ideella organisationen Mind, som stöttar människor med suicidtankar. Men tankarna kom tillbaka och två gånger försökte hon att ta sitt liv med tabletter.

Fick diagnosen borderline

Solin fingrar på ett budskapsarmband med texten borderline, en diagnos som hon vid den här tiden hade fått. Borderline, eller emotionellt instabilt personlighetssyndrom, kännetecknas bland annat av snabba känslomässiga svängningar, impulsivitet och en stor rädsla för att bli övergiven. Självskadebeteende och självmordstankar är vanliga.

Solin började gå i behandling och som en del i den fick hon kontakt med en terapeut som hon alltid kunde ringa till för råd och tips. Men livsglädjen kom inte tillbaka.

Skolan och föräldrarna anade vad hon hade i tankarna, men att ha ständig koll på en människa är svårt. Under en håltimme som ingen visste om passade hon på. Tåget skulle avgå mot Köpenhamn klockan 10.52. Hon tog sig ned till stationen och satte sig för att vänta.

– Jag kände mig som en hemsk människa som inte hade lämnat något avskedsbrev, inte ens sagt hejdå. Så jag tog fram telefonen och skrev i skolchatten till en lärare: ”Hejdå, trösta mina föräldrar”, och ett rött hjärta.

Det gick inte ens en sekund innan telefonen började ringa.

– Den ringde 20 gånger inom loppet av en minut. Det var min mentor, det vibrerade hela tiden. Men jag tänkte att nu finns det ingen återvändo, så jag gick längst ut på perrongen, tänkte att tåget måste komma upp i fart.

– Jag fick ögonkontakt med lokföraren. Blicken han gav mig sa att ”jag förstår vad du ska göra”. Min nästa tanke var att jag gör det nu annars hinner han stanna.

Smällen var bedövande, ett hårt kallt slag mot ansiktet. Solin hamnade under tåget, kroppen voltade.

– Jag hade ingen rumsuppfattning, allt bara snurrade. Jag hade aldrig tänkt på att det skulle göra ont innan jag dog och jag skrek inom mig, snälla, snälla stanna.

Tåget bromsade in och det blev helt tyst.

– Jag tänkte: Varför gråter jag inte? Jag måste ha ont? Men jag kände ingenting för jag var helt bedövad. Tankarna for bara runt i huvudet.

Solin hade hamnat med benen över bröstkorgen och ryggraden mellan stenarna på spåret. Hon kände bränsledropparna från tågets undersida och vaknade till. I glipan mellan tåg och räls kunde hon se framsidan av stationshuset.

– Andra har sagt att polis, ambulans och räddningstjänst snabbt var på plats, men för mig kändes det som en evighet. Jag tänkte att ni måste rädda mig, jag förstod inte hur jag skulle komma loss.

Då slog smärtan till med full kraft.

– Jag hade känt smärta innan, men aldrig så här. Det gjorde så ont att jag trodde att jag skulle dö om jag låg kvar.

Solin lyckades få ned benen från bröstkorgen och kunde krypa ut, men när hon skulle ta klivet upp på perrongen tvekade hon.

– Jag kände: ”Nej vad pinsamt, tänk om någon ser mig”. Jag tyckte att jag hade skämt ut mig som sagt till alla att jag skulle dö när jag överlevde.

Fortfarande i chock började Solin haltande ta sig upp för trapporna vid bron som leder över rälsen. Då såg hon en man komma springande.

– Jag vet inte om det är konduktören eller lokföraren, men han skriker att jag måste stanna, att jag är skadad. Men jag bara fortsätter att gå utan att känna efter.

På andra sidan rälsen möttes hon av blåljuspersonal och föräldrarna som hade tagit sig till platsen. Ambulanssjuksköterskorna tog vid, Solin fick inte prata, inte ta ett steg till.

– De misstänkte att jag hade skador som skulle kunna leda till förlamning så de spände fast mig vid en bår. Pappa följde med in i ambulansen och tog farväl innan de körde i väg mig, han grät och pussade mig på pannan. När han lyfte huvudet hade han blod i hela ansiktet. Mitt blod. Först då insåg jag hur allvarligt skadad jag var.

Klarade sig mirakulöst utan fysiska men

Solin hade fått skador i ansiktet, frakturer i svanskotan och ena knät, men som genom ett mirakel klarade hon sig från bestående men. När det akuta läget stabiliserats fördes hon vidare till psykiatrin för att så småningom få komma hem.

– Det sjuka var att jag kände mig misslyckad. Jag hade inte lyckats med anorexin, inte med överdoserna och inte med tåget, säger Solin.

Fick över 500 kommentarer på Instagram

Hon lyfter upp en bunt med papper ur lådan. Det är utskrifter från Instagram: kommentarer hon fick i samband med det som hon beskriver som det svåraste inlägg hon gjort.

– Alla i Älmhult visste och det blev mycket prat. Tio dagar efter olyckan fattade jag beslutet att formulera med mina egna ord vad som hade hänt.

Inom loppet av tre dagar hade inlägget fått 500 kommentarer. Samtliga var stöttande och peppande. Nu ligger de som ett minne i lådan. Med mycket stöd från nära och kära klarade Solin att fullfölja studierna terminen ut.

– Många trodde att jag mådde bättre efter olyckan, men så var inte fallet.

Det var först när hon började andra året på gymnasiet som det vände. I samband med att hon gick kursen Ung företagsamhet startade hon sitt eget företag, Solrosen som slår ut. Sol som i Solin.

– För att en solros ska kunna slå ut måste den växa. Och det hade jag gjort under den här tiden, vuxit som människa, säger hon.

Föreläste om sina erfarenheter

Företagets syfte var att nå ut till barn och unga som också lider av psykisk ohälsa. Genom att föreläsa om sina egna erfarenheter ville Solin ge hopp och få de unga att känna sig mindre ensamma. Tre inramade diplom visar att företaget blivit uppskattat. Vid regionsfinalen i Ung Företagsamhet i Kronobergs län kom Solin på andra plats i tre kategorier, varav en var Årets UF-företag i Kronobergs län.

På årsdagen för olyckan ville hon göra någonting speciellt. Solin lyfter på tröjärmen och visar en fjärilsvinge. Fjärilskroppen är formad till ett semikolon, som för suicid-överlevare är en symbol för fortsatt liv. Så som författaren med ett semikolon visar att meningen inte är slut vill överlevare från suicid visa att livet fortsätter.

– Visst kan man ha synpunkter på att jag ville uppmärksamma en så fruktansvärd dag, men jag valde att se det som att jag tog mig igenom det svåra. Jag hade ju fått ett år mer än jag annars skulle ha fått. Trots att jag låg under ett tåg står jag här i dag, det betyder att jag ska fortsätta stå upp.

Vändpunkten kom när hon började sätta ord på sina tankar och känslor.

– Hade jag inte haft min familj och mina vänner som lyssnat så tror jag inte att jag hade orkat fortsätta. För även om viljan att kämpa finns inom en så tar ibland de mörka tankarna över. Då behöver man en annan människas perspektiv för att inse att dessa tankar inte är sanningen.

Livet fick en positiv vändning

I dag ser livet ljust ut. Solin jobbar extra i en butik och i höstas började hon tredje året på gymnasiet. Studentmössan är redan beställd, en glädjefull händelse som hon i sina mörkaste stunder inte trodde sig få uppleva. Hon tar ned ett inramat foto från hyllan. En lyckligt leende liten flicka med sexårständer och nyfiken blick.

– I början av trean på gymnasiet kunde jag knappt titta på den här bilden utan att börja gråta. Det var som om den lilla versionen av mig kunde titta in i mig och det kändes så stort att jag hade kommit så här långt. Den bilden ska vi ha på mitt studentplakat, säger hon och ler.

Prestationer och separationer kan fortfarande utlösa ångest, men i dag är Solin medveten om att det är övergående. Och hon är öppen med sin diagnos.

Vill skapa öppenhet kring borderline

– Vi som har borderline har ingen anledning att gömma oss, tvärtom. Visst, när vi blir ledsna så blir vi jätteledsna – men när vi blir glada så ler vi också bredare än alla andra. Nu var det min tur att ligga på marken, men nästa gång är det kanske jag som sträcker ut en hand för att hjälpa någon att resa sig upp.

Till dem som lider av självmordstankar har hon ett tydligt budskap:

– Gör det inte. Du kommer inte passa in bättre i bilden för att du tar steget ur den. Då finns du inte med längre alls.