Elin gick bort i svåra sjukdomen – nu uppfyller systern och vännerna hennes sista önskan
– Jag lovade att ta vara på livet, säger Marie.
När Elin Netterholt i augusti 2023 fick det tunga beskedet att hennes cancer hade spridit sig ännu mer började hon inse att hon inte skulle överleva särskilt länge till.
Därför bestämde sig den då 43-åriga Linköpingskvinnan för att göra en bucketlist – innehållande allt det där som hon velat göra, men som av olika anledningar inte blivit av.
– Plötsligt en dag sa Elin till mig: ”Nu jävlar ska ta vi ta tag i livet och genomföra allt det som vi inte hunnit med”, berättar storasyster Marie Netterholt.
Ville resa, vandra och lära sig sjunga
Några av punkterna på att-göra-listan var att resa utomlands, vandra, lära sig sjunga och att springa Midnattsloppet i Stockholm. Det sistnämnda milslånga loppet hade hon genomfört tillsammans med bästa vännen Sara Bolgert vid två tillfällen tidigare – men nu ville Elin att hennes storasyster Marie och storebror Magnus också skulle uppleva det tillsammans.
– Givetvis bestämde vi oss för att ställa upp på hennes önskemål och i den mån som Elin orkade började hon att bocka av saker på sin bucketlist, säger Marie.
Vi träffar henne och Sara en solig dag i de vackra kvarteren i Linköpings svar på Gamla Stan, som heter Gamla Linköping.
– Vi fortsatte även att besöka en del konserter tillsammans och ett starkt minne för mig var Bonfire festival här hemma i Linköping i september 2023. Trots att cancern hade tagit över hela Elins kropp sa hon att nu kör vi och festar järnet, precis som förr. Mellan artisternas uppträdanden tog hon värktabletter för att kunna stå emot smärtan – men vi hade fantastiskt roligt. För en stund kändes det nästan som vanligt igen, men bara nästan. För hela tiden fanns det där att jag inte skulle få ha kvar Elin i mitt liv så länge till och det var enormt plågsamma känslor, förklarar Sara.
Att resa i väg utomlands blev för tufft att genomföra – liksom att göra några större vandringar.
– Men vi fortsatte hela tiden att ta våra långa promenader, som Elin tyckte så mycket om. Och när hon inte klarade av dem längre, körde jag henne långa sträckor i rullstol där vi pratade om många roliga minnen som vi varit med om ihop. Det finns så otroligt mycket kul som vi gjort och som vi kunde skratta hur länge som helst åt, ler Sara.
Berörde andra: ”Elin var så mycket i ett paket”
Storasyster och bästa vännen hyllar Elin för den person hon var och för hur mycket hon berörde många andra – både privat och på sitt arbete inom larmbranschen.
– Elin var så mycket i ett paket. Glad, sprallig, nyfiken, mycket omtänksam och omtyckt. Man mådde bra i hennes sällskap och det var aldrig tråkigt med henne, beskriver Sara.
– Ja, hon var den som oftast hördes och syntes mest, säger Marie och skrattar till.
– Att hon var totalsprallig och galen symboliserar min syster som person och hon kämpade verkligen in i det sista för att behålla alla sina fina egenskaper. Men på slutet blev det för tufft för henne och tyvärr har hennes sista, fruktansvärt plågsamma veckor etsat sig fast i mitt minne. När kroppens funktioner gav upp, en efter en, försvann den högljudda och kärleksfulla kvinna som hon varit under alla år som frisk.
Det här är Marie och Sara
Namn: Marie Netterholt.
Ålder: 52 år.
Familj: Sambo, ett barn, två bonusbarn. Marie är storasyster till Elin.
Bor: I ett hus i Linköping.
Gör: Lönespecialist på Skill.
Namn: Sara Bolgert.
Ålder: 44 år.
Familj: Sambo, tre barn. Sara var Elins bästa kompis.
Bor: I en lägenhet i Linköping.
Gör: Vårdplatskoordinator på Psykiatriska kliniken i Region Östergötland.
Systrarna Marie och Elin växte upp i Linghem, någon mil utanför Linköping, tillsammans med sina föräldrar och två bröder. Sara flyttade dit med sin familj som tioåring och började ganska snart att leka med Elin.
– Vi blev bästisar, var otroligt tajta och gjorde det mesta tillsammans. Hennes föräldrar blev som mina extraföräldrar, berättar Sara.
– Ja, du var nästan jämt hemma hos oss och kändes som en extrasyster för mig, framhåller Marie.
Efter gymnasiet åkte Elin till USA för att arbeta som aupair – och när hon återvände till Sverige igen flyttade väninnorna ihop i en femrumslägenhet i hemstaden.
– Vi fungerade jättebra tillsammans och bodde ihop i några år, säger Sara.
Även om de efter att ha träffat varsin man flyttade ifrån varandra, följdes de hela tiden åt.
– När jag och min dåvarande sambo köpte ett hus i området Tallboda gjorde Elin och hennes sambo likadant – och samma sak några år senare då vi skaffade ett hus i Bankekind, utanför Linköping. Båda fick också barn och vi umgicks väldigt ofta familjevis.
Senare blev det också så att bägge separerade från sina sambos ungefär samtidigt. Då valde Elin att bo kvar i Bankekind med sina två söner och leva ett varannan-vecka liv, medan Sara flyttade centralt.
Magen svullnade – muskelknutan vägde över ett kilo
Elins barn är i dag 14 och 11 år. När hon var gravid med den äldsta sonen 2010 fick Elin ett så kallat myom – en muskelknuta på livmodern. Den växte sig större och orsakade smärtor för henne – och bidrog starkt till att födseln var tvungen att ske med akut kejsarsnitt.
– Även hennes yngsta son föddes med kejsarsnitt, men ett planerat sådant, på grund av myomet, berättar Marie.
Under de efterföljande åren behandlades myomet med hormonpreparat och Elin gick på årliga kontroller.
Under hösten 2020 hade hennes mage svullnat upp extremt mycket – och därför bokades hon in för en operation på sjukhuset. Där visade det sig att muskelknutan var omkring 30 centimeter stor, med en vikt på över ett kilo.
– Tyvärr upptäckte läkarna att det var ett så kallat sarkom – som är ett gemensamt namn för cancer i kroppens stödjevävnader. Med andra ord i skelett, brosk, bindväv, muskler med mera. På grund av att den inte var inkapslad hade cancern spridit sig både till en kota i ryggen, ena lungan och levern. Det var en aggressiv och obotlig cancerform som hon aldrig skulle tillfriskna från, förklarar storasyster med gråten i halsen.
Chocken blev förstås otroligt stor både för Elin och hennes anhöriga. Och hur berättar man en sådan fruktansvärd sak för sina barn?
– Efter att den första chocken börjat släppa lite och många tårar fällts blev Elin väldigt arg och tyckte att livet var orättvist. Hon blev introvert och var ilsken mot alla eller i alla fall oss inom familjen, berättar Marie.
– Ett sådant här besked innebär enormt mycket ångest och är hemskt att hantera. Det följde med oss hela tiden under de år som Elin hade kvar att leva. Ingen visste ju hur länge det skulle vara. Vi kände alla en stor hjälplöshet och det var lika jobbigt varje gång hon skulle gå på en ny kontroll för att se vad som hade hänt i kroppen, fortsätter Sara.
Gick igenom tuffa cellgiftsbehandlingar
Elin tvingades gå igenom flera tuffa cellgiftsbehandlingar, som ibland tillfälligt lyckades bromsa upp tillväxten. Dessutom strålbehandlades hon.
Sjukdomen blev aldrig hennes identitet
– Trots att hon mådde väldigt illa och blev orkeslös jobbade hon heltid under behandlingsperioderna också. Vi var alla så otroligt imponerade av henne, vilken grym kämpe som inte gav upp. Hon fortsatte även med sin träning och började tänka ännu mer på vad hon åt, tog bland annat bort socker och kött i kosten. Sjukdomen blev aldrig hennes identitet. Elin ville bejaka det friska och såg sig inte själv som sjuk. Därför var det många utanför den närmaste kretsen som blev väldigt chockade när hon gick bort, de hade ingen aning om eller märkte inte hur pass dålig hon egentligen var.
Marie menar att människor generellt sätt bara kör på i sin vardag. Att allt ska vara så ”pepp” hela tiden.
– Vi försöker att se det bästa i allt och att hela tiden försöka lösa problem som uppstår. Men i det här fallet gick ju inte det. Vi kunde inte fixa det. Det var både frustrerande och sorgligt att se Elin gradvis bli sämre och sämre. Och inte minst att på nära håll få uppleva hennes hemska dödsångest. De veckor som barnen inte var hos henne turades hon om att bo hos oss nära och kära, säger Marie.
Minns de sista orden hon sa till sin syster
En mörk och sen februarikväll 2024 orkade inte Elins kropp längre.
På slutet pratade vi mycket om livet efter döden
– På slutet pratade vi mycket om livet efter döden. Elin sa att hon skulle vara bland oss, vilket jag absolut tror att hon är. Man vill liksom inte tro att det bara tar slut och vill gärna träffa henne igen någon gång, berättar Sara och fortsätter:
– Vi visste att den här tunga dagen skulle komma, men för att skydda sig själv och varandra blir det lätt att man lever i förnekelse.
Marie minns att en av de sista sakerna hon sa innan lillasyster somnade in var; ”men vi skulle ju springa Midnattsloppet tillsammans”…
I stället fullföljde storasyster punkten på deras gemensamma bucketlist – och sprang loppet i augusti 2024 tillsammans med sin sambo och sin storebror Magnus.
– Jag visste att det skulle vara jättejobbigt att springa, ännu mer psykiskt än fysiskt. Och det var det också. Men känslorna var dubbla. För det var samtidigt också fantastiskt att delta med den stämningen som rådde och alla människor som hejade på längs vägen. På något sätt kändes det som att Elin var med oss också och gav lite extra krafter, beskriver Marie.
Fler gemensamma upplevelser på att-göra-listan kommer säkerligen att genomföras – liksom att gå på konsert igen. 2024 års Bonfire festival valde Sara att hoppa över. Det blev helt enkelt för jobbigt.
– Det var liksom vår grej och var ju bara ett halvår efter att hon gått bort. Jag saknar henne enormt mycket och det är tungt att inte kunna ringa till henne och bara få prata av sig. Att göra det är ju ett exempel på en liten sak i vardagen som man tar för givet, men det går ju inte längre, menar Sara.
Hon uppmanade mig att leva här och nu
– Vi är en väldigt tajt familj, som jag tycker har kommit ännu närmare varandra efter det som har hänt. Dessutom har jag fått ännu mer kontakt med Sara än innan. Och så lovade jag Elin en sak – och det är att verkligen ta vara på livet, för det är så kort. Hon uppmanade mig att leva här och nu och det är något som jag tar med mig, lyfter Marie fram.