Astrid sa upp sig och lämnade Sverige – startade eget i Albanien
Hon sa upp sig och åkte till Albanien för att bygga en camp uppe på en bergstopp.
Man skulle kunna tro att man är i Afrika. Safaristolar runt en lägereld, canvastält med mjuka mattor, en veranda med korgstolar som vetter mot en makalös utsikt över en brant ravin och så ljuden – syrsor som tävlar i att spela högst och vackrast, ugglors hoande och emellanåt klappret av hovar när den halvvilda hästflocken travar genom campen.
Men vi är inte i Kenya, utan i de albanska bergen, där Astrid Lindberg från Sverige har byggt sitt eget lilla paradis sedan fyra år tillbaka.
Låt oss backa åtminstone några timmar. Det är tidigt på dagen och jag står med min stora resväska och en alldeles för klen hyrbil vid slutet av den asfalterade vägen. Framför mig ligger vad som bäst kan beskrivas som en bred stig som försvinner in i bushen.
Som tur var har mina sms gått fram, för plötsligt ser jag en orange jeep lösgöra sig ur ett moln av vägdamm framför mig. Bakom ratten sitter Astrid Lindberg.
– Vägen är extra dålig just nu, för det regnade för två dagar sedan, berättar hon medan hon lassar in mitt bagage i bakluckan.
Bilen skumpar och lutar, det är knappt man ser vad som är väg och vad som är djupa flodfåror skapade av de massiva vattenmassorna från regnet som föll for några dagar sedan.
– Visst, det är lite jobbigt att åka ner och handla i byn. Men samtidigt tycker jag att det är bra att vägen ser okörbar ut, då får vi inte oväntat besök på campen.
Få hade sett Albanien som ett resmål
Astrid kom till Albanien första gången 2016, då på jobb för att skriva en rapport om landet till en kund.
– Få av mina vänner hade ens hört talas om Albanien som ett resmål, än mindre funderat på att åka hit. De som kände till det hade läst om det i Tintin, skrattar hon.
I början såg folk mig som en utomjordning
Efter några dagar i huvudstaden Tirana reste hon söderut för att utforska den albanska landsbygden på egen hand. Hon bodde på enkla motell längs vägen och besökte småbyar.
– Det var svårt att inte bli omedelbart förälskad i det enkla, gästvänliga sättet som människor lever på här – och den oerhörda stoltheten över landet. Albanien är inte lika exploaterat som många andra platser i Europa, och det kändes som att upptäcka en gömd pärla, berättar hon.
2016 fanns redan motorvägen från Tirana, men dagens asfalterade vägar upp genom bergen var bara ritningar på ett papper. I början tog det en hel dag att komma till byn Nivica från huvudstaden. Astrid minns färden upp till byn då som oerhört skumpig.
– Vid ett tillfälle hade jag bokat en bil med fyrhjulsdrift, men hyrbilsfirman insisterade på en mindre bil som skulle funka lika bra på bergsvägar. De kunde ju omöjligt veta att jag hade tänkt köra två timmar off-road på en stenig grusväg och dessutom köra över en flod … Jag fastnade så klart i vattnet och behövde bli uppdragen av några lokala fåraherdar! Numera har det nästan gått inflation i bra asfaltvägar till byn, det finns tre stycken i olika riktningar.
De första resorna var omtumlande och inspirerande och bjöd på en stor omställning från bekvämligheten i Sverige till en mycket enklare livsstil. Det fanns praktiskt taget ingen turism här då.
Tanken på att bygga något eget i Albanien började slå rot. Astrid, som hade viss erfarenhet av att jobba med resor och destinationer eftersom hon arbetat utomlands i flera länder, såg potentialen för ett innovativt turistkoncept i Albanien.
2020 började bygget av campen vid Nivica som stack ut med sin skönhet och dess nästan mytiska känsla.
– Här finns det höga berget Kendrevica och den hisnande djupa ravinen, de vänliga byborna som bjöd på kaffe och raki trots att vi inte talade samma språk och ljudet av bjällror från fåren och getterna som återvände hem i skymningen.
Att bygga campen blev ett äventyr i sig, och det tog drygt ett år innan Astrid kunde välkomna de första gästerna. I dag finns sex lyxiga safaritält att bo i och ytterligare ett hus med kök.
Hennes närmaste medarbetare är Wilson som fungerar som allt-i-allo på campen, och kocken Eva som står för allt i köket.
Men det är förstås inte alltid enkelt att driva ett hotell på egen hand på en så avlägsen plats.
– En vinter frös toaletterna och rören sprack, det var jobbigt. Ett annat år var det ingen el i köket. Sen kommer det alltid någon gäst emellanåt som inte klickar med det här. De tycker att det är för mycket ljud på natten, eller något annat som jag inte kan göra något åt, säger hon torrt.
Grannarna upplevde Astrid som udda
Att smälta in i Albanien som svensk var inte heller helt enkelt.
– Det är klart att mina grannar upplevde mig som lite udda i början, lite som en utomjording från en annan planet. Framför allt för att jag som ung kvinna från Sverige valde att etablera mig på en plats som många albaner aldrig ens hört talas om.
Hon fortsätter:
– På landsbygden har de också en rätt traditionell syn på vad som är manliga och kvinnliga egenskaper – så att starta ett bolag, att vara projektledare för ett byggprojekt eller ta en öl på den lokala puben upplevdes som lite kontroversiellt inledningsvis. Numera tycker de att jag är en frisk fläkt och en självklar del av byn!
När värmen lägger sig framåt eftermiddagen blir ljuset mjukare. Ljudet färdas långt här. Från andra sidan ravinen hör man åsnornas bjällror och herdarnas lockrop om att det är dags för både människor och djur att bege sig hem till byn.
Astrid äter ofta middag tillsammans med sina gäster på campen, då får de möjlighet att ställa alla sina frågor om hur det är att driva hotell mitt bland bergen.
Förutom jag själv bor ett ungt franskt par på campen den här kvällen. Middagen serveras under en baldakin på en plattform av trä nära ravinen, så att man inte missar en sekund av den fantastiska utsikten.
Till middag har kocken Eva lagat en soppa på grönsaker från den egna trädgården och till huvudrätt får vi grillad kyckling från gården som definitivt är ekologisk, man ser dem sprätta runt i varenda trädgård häromkring.
– Men hade vi haft albanska gäster hade vi haft flera rätter, minst två till, så att det såg rikligt ut. Så tänker inte svenskar. Så man får anpassa sig lite efter sina gäster!
Astrid försöker ha så mycket lokala produkter som möjligt i köket. Hon och hennes team slaktar själva de djur som används till kött, på så sätt kan de ha total kontroll på kvaliteten.
Osten kommer från ett mejeri i byn på andra sidan ravinen. De tillverkar flera sorter, bland annat en typ av saltad halvhård ost, ungefär som feta. Den smakar ljuvligt när den bakas i ugn och serveras med rostade grönsaker, färska tomater och rikligt med olivolja.
Astrid sms:ar till köket efter mer vin, och efter någon minut kommer Eva med en flaska till.
– Albanien är ett väldigt gästvänligt land. Om du äter upp allt du har på tallriken så får du mer, så lämna lite i ett hörn. Eller lämna en skvätt vin i glaset, annars kommer det att fortsätta fyllas på!
I dag bor Astrid i Albanien runt åtta månader om året. Hon menar att det har varit en utmaning att anpassa sig till en annan kultur och ett annat tempo.
– Man har aldrig bråttom i Albanien. Som svensk måste man lära sig att hantera den tidsoptimism som genomsyrar hela det albanska samhället. Det finns – på gott och ont – alltid tid att ta en extra kaffe med någon. Jag har druckit oändligt många koppar bjudkaffe under mina år här.
Astrid ser framför sig att Camp Nivica fortsätter att växa som en plats för hållbara, kvalitativa naturupplevelser de närmaste åren.
– Jag vill utveckla fler samarbeten med lokalsamhället och kanske starta nya projekt i området. Det är bra för mig också, jag är en social människa som behöver det. Jag kan ju inte sitta på ett berg helt själv, utan jag vill fortsätta att skapa en ännu djupare anknytning till Albanien och människorna här.