Christine bytte karriär och blev färjeman: ”Jag älskar mitt jobb”
När möjligheten att själv få styra färjan sedan kom tvekade hon inte en sekund på att ta den.
Det hela började med att Christine Grube Pedersen började få ont i magen av sitt jobb som lärare och därför valde att säga upp sig. Vid den tiden hade hon varit lärare i 24 år, men skolreformen tog glädjen ur hennes arbete.
– Livet är för kort för att gå omkring och vara ledsen. Jag är i grunden en glad person, och nu hade jag blivit den läraren jag inte ville vara. Så jag sa till min rektor att jag inte skulle komma tillbaka efter sommarlovet, säger Christine, och så var den delen av livet över.
Nu var frågan i stället vad hon skulle försörja sig på. Hon och maken Flemming bor på den lilla ön Femø i Danmark och där finns det inte många jobb – och att flytta fanns inte på kartan.
Behöver kunna mycket
Ett halvår senare sökte hon och fick jobbet som hamnfogde, vilket hon skötte med glädje i fyra år. Men när möjligheten sedan dök upp att utbilda sig till färjeman för de färjor som trafikerar de danska småöarna tog Christine till vara på chansen. Färjan hade redan varit en fast del av hennes vardag som pendlare i 24 år.
Sagt och gjort. Utbildningen till färjeman består av en fem veckors teoretisk utbildning, därefter följer sex månaders praktik på en ö-färja, och avslutas med fem månader på Navigationsskolan i Marstal på Ærø.
– Jag ansökte omedelbart och började på skolan i november 2021. Vi har lärt oss allt om sjöfartsregler och hur man styr en färja. Vi har fått undervisning i motorer, deltagit i kurser om radio, brand och lärt oss om navigation, meteorologi, maritim engelska och mycket mer. En färjeman måste också kunna hantera mindre olyckor ombord, så vi har lärt oss att sy sår och blivit utbildade som akuthjälpare.
– Det var riktigt roligt och spännande, och när jag var klar strax före jul förra året blev jag anställd på heltid här på färjan där jag också hade praktik, säger Christine.
Har många arbetsuppgifter
När färjan är i hamn arbetar hon på däck, där hon tillsammans med en kollega flyttar godsvagnar och trailers, vinkar bilar fram och tillbaka och hanterar post, tidningar, paket och medicin, som också når fram till Femø tack vare Christine och hennes kollegor.
Att vara färjeman är bara ett av Christine många jobb. Hon är också akuthjälpare tillsammans med tio andra öbor och driftledare på vattenverket. Hon har skött Femø Bibliotekspunkt och kört Flextrafik.
Hon är också en av initiativtagarna till ”Stenbideren”, en byggnad i hamnen som turister, seglare och öbor kan använda. Här kan barnfamiljer låna utrustning för att lära barnen konsten att rensa räkor, fånga insekter eller häpna över insamlade och utställda krabbor, förstenade sjöborrar och mycket mer.
Dessutom är Femø en ö med massor av föreningar, och här är Christine naturligtvis också medlem, för när man bor på en ö bör man delta i gemenskapen, tycker hon.
Christine eller Chris, som alla kallar henne, är inte född på Femø, men förälskade sig i ön som barn.
– Mina morföräldrar bodde här, och jag var på sommarsemester hos dem varje år. Femø var en sådan ö där alla kom springande och tog hand om dig om du föll av cykeln och skrapade ditt knä. Därför har jag alltid vetat att jag skulle bo precis här när jag blev vuxen, säger Chris.
– När jag hade utbildat mig till lärare flyttade jag till Femø, där jag också träffade min man som är född här. Han tar hand om de offentliga områdena på ön.
Alla är beroende av färjan
De köpte hus 1996 och deras två barn växte upp på ön. Numera bor de på fastlandet med barnbarnen.
– Först jobbade jag på skolan på Fejø, senare på några skolor på Lolland, och det var aldrig ett problem att vi alltid måste ta färjan fram och tillbaka. Det är ju bara så det är när man bor på en ö. Tiden på färjan använde vi till att göra läxor, rätta uppgifter, äta frukost eller bara prata.
Är självförsörjande på grönsaker
Skolan på ön stängde för många år sedan och kommer tyvärr inte att öppnas igen, trots att det nu bor fem barn på ön. Det finns inte många jobb kvar, men invånarna ger inte upp.
Ön har fortfarande en egen bofast läkare, en affär som drivs av frivilliga, en kyrka, hamn, en smed, en glasskiosk, ett kafé och en krog, fördelade över de två byarna Sønderby och Nordby.
Alla är beroende av färjan. Den är livsnerven, både för Femøs 120 fasta invånare och för de åtta jordbruk som måste få mjölk, spannmål och foder fraktat fram och tillbaka mellan ön och fastlandet.
Dessutom är färjan också ett viktigt transportmedel för de många människor som varje år deltar i Femøs berömda kvinnoläger eller är med på öns jazzfestival.
Hemma är det Chris som sköter både sin egen och sina svärföräldrars trädgård, och hon och Flemming är nästan självförsörjande. Annars kan hon alltid byta med grannen som har ägg, eftersom Chris gör sylt av all sin frukt. På en ö känner alla varandra – och det är helt okej, tycker hon.
– Så länge man uppför sig ordentligt är det inget fel med att bo här, säger hon.
Och det gör hon och Flemming, för de vill stanna kvar här resten av sina liv.
Svensk bearb: Amanda Lundin