Toves son dog av en hjärntumör: ”Jag säger god natt till honom varje kväll”
Hon såg ingen mening med att leva vidare utan sitt enda barn.
Ett sätt att bearbeta sorgen var att skriva en bok.
Tove var 35 år när sonen kom till världen efter flera års kamp för att bli gravid. Han var hett efterlängtad och blev hennes allt.
Så hände det som inte fick hända. Sju år gammal insjuknade Theo med kraftig huvudvärk, kräkningar och feber. Tove och Theos pappa Andreas åkte in med honom till akuten och först trodde läkarna att han drabbats av hjärnhinneinflammation. Men det visade sig vara betydligt allvarligare. Theo hade en hjärntumör.
Det var början på en tio månader lång mardröm då Tove aldrig vek en tum från sitt barns sida.
Hon skrev dagbok och startade ett Instagramkonto där hon berättade om tillvaron på sjukhuset. Någon ork att hantera andras problem eller frågor hade hon inte. Hon hade tunnelseende.
– Jag var ingen särskilt trevlig person just då. Jag varken sov eller åt och var hela tiden på bristningsgränsen. Men jag körde bara på för det fanns inget alternativ, konstaterar hon.
Blev sämre för varje dag
Från ögonblicket då de fick diagnosen handlade allt om att finnas där och kämpa för Theo.
– Jag slogs för mitt barn på alla sätt jag kunde. Jag gick knappt på toaletten i rädsla för att inte vara där om något hände, säger Tove.
Hon berättar om komplikationerna och om de tuffa behandlingarna som fick Theos hår att falla och kropp att svullna upp. Det var en kamp utan slut.
I sin bok När jag blundar är du fortfarande här skriver Tove:
”Theos vänstra öga var slutet, svullet och han hade svårt att prata. Han blev sämre för varje dag. Vingligare. Snedare. Fick mer ont. Läkarna sa att röntgenbilderna av Theos hjärna visade på vad de kallar ett kavernom, en blodkärlsmissbildning som brustit i Theos hjärna. En stroke.”
Hon berättar att under sonens sjukdom blev det allt tydligare att hon och Andreas hade glidit isär. Men som Theos föräldrar höll de samman och under de månader som Theo hade kvar kastades familjen mellan hopp och förtvivlan.
Theo dog i Toves armar
Ett tag verkade det gå åt rätt håll. Han kom tillbaka till sin klass en period och mådde bättre. Men det varade inte länge, och före jul 2014 kom beskedet som Tove hade fasat för. Det fanns inget mer att göra för Theo. Den 15 januari 2015 dog han hemma i hennes armar.
Efter Theos död blev jag vithårig
Ett nytt kapitel tog sin början. Men där och då var mörkret så kompakt och förtvivlan och ursinnet på Gud och universum så stort att hon ville ta sitt liv. Utan Theo fanns det ingen mening att fortsätta.
Hon talade öppet med sin familj om sina planer. De lyssnade, men greps inte av panik utan förklarade att de stöttade henne oavsett. För henne själv var det en trösterik tanke att hon kunde lämna in om sorgen blev henne övermäktig.
Fysiska symptom
Under de första månaderna efter Theos död trodde Tove bokstavligen att hon skulle gå under av sorg. Men efter ett tag märkte hon att sorgen liksom gick i vågor, att hon växlade mellan dåliga och bättre faser.
– Jag började förstå vad som fick mig att må bra. Om jag åt och sov bra, rörde på mig och omgav mig med människor som gav mig energi och som lät mig vara med trots att jag var ledsen mådde jag faktiskt bättre. Jag började lyssna på min kropp.
Mitt syfte i livet är att föra min och Theos historia vidare
Genom att ta sig igenom sorgen kunde hon till sist simma upp till ytan för egen maskin. Men det första året utan sonen var förstås ofattbart tungt. Kroppen sa ifrån och Tove drabbades av störtblödningar, synbortfall, ledvärk och partiell dövhet.
– Efter Theos död blev jag vithårig här, säger Tove och visar med handen på en bred remsa över hjässan.
Hon menar att de trauman man inte tar hand om kommer upp till ytan förr eller senare. Det går inte att trycka undan eller springa ifrån en sorg. Man måste bottna i den för att kunna må bra igen.
– I början när Theo hade dött var jag besatt av att försöka bli gravid igen. Men det fungerade inte och med facit i hand är jag tacksam för att det inte blev något. Det hade inte varit rätt mot det barnet och jag hade då inte kunnat bottna i min sorg och komma dit jag är i dag. Jag tror nämligen att vi är här av en anledning. Mitt syfte i livet är att föra min och Theos historia vidare, säger Tove lågt.
Fick livsviljan tillbaka
Som ett tyst svar på frågan om hon kan se en mening med att Theo dog drar hon ett djupt andetag.
– Självklart hade jag hellre haft Theo här hos mig. Men nu när det inte är så, måste jag hitta ett sätt att förhålla mig till livet så som det blev. Det gagnar ingen att jag ger upp. Och Theo vill definitivt inte att jag gör det.
Det här är Tove
Namn: Tove Oddsdotter.
Ålder: 51 år.
Bor: I Bromma, Stockholm.
Gör: Modedesigner och författare till boken När jag blundar är du fortfarande här (Harper Collins).
Efter ungefär ett år kände hon inte längre någon stark dödslängtan, även om den utvägen fortfarande fanns där. Livsviljan var intakt, mot alla odds. Hon orkade känna glädje och nyfikenhet på livet igen samtidigt som hon sörjde.
När fler år hade gått konkretiserades tanken på att skriva en bok om det hon gått igenom – för att hjälpa andra som drabbas av sorg och visa att det går att bli lycklig igen.
– Mitt mindset förändrades. Från att ha förbannat min förlust valde jag i stället att glädjas åt och vara tacksam över de år jag och Theo fick tillsammans. Men visst kommer sorgen upp ibland. Till exempel om jag ser en film eller gamla foton … då kan jag fundera på hur han hade varit i dag om han hade fått leva vidare.
Säger god natt varje kväll
Tove berättar att Theo finns med henne varje dag. Hon pratar med honom, ber honom om råd och säger god natt varje kväll. Hon känner ibland av hans närvaro på ett väldigt konkret sätt och det är trösterikt.
2020 sålde Tove in sin bokidé till ett förlag. Hon hade kunnat skriva den tidigare. Men då hade det blivit en bok om den djupaste sorgen. Nu skulle det också bli en berättelse om att överleva en sorg och komma ut på andra sidan.
Hon tog tjänstledigt i fem månader för att kunna skriva koncentrerat. En del av tiden tillbringade hon i Costa Rica.
– Boken måste bli skriven, min drivkraft att berätta vår historia var så stark, säger Tove och tillägger att hon behövde komma bort för att kunna skriva – och hon längtade till värmen.
– Jag hade lovat Theo att vi en dag skulle lära oss att surfa. För honom blev det aldrig av, så jag tog surflektioner för oss båda. Skrivprocessen var tung och bitvis plågsam och det var skönt att kunna bryta av för en simtur i havet, säger Tove med ett leende.
Inga rädslor kvar
Hon kastade sig ut i skrivprojektet och tänkte ”vad är det värsta som kan hända? Att jag misslyckas? Ja, då får det väl vara så!” För när det värsta redan har hänt så finns det inga rädslor kvar.
– Jag är inte rädd för att prova på nya saker och kanske misslyckas, jag är inte rädd för att dö, även om jag gärna lever i 100 år till! Det finns så mycket att utforska och jag är nyfiken på framtiden. Folk är ofta rädda för att förverkliga sina drömmar. Så känner inte jag. Jag är modig och jag vågar, säger hon.
Hennes önskan är att boken ska öppna upp för samtal om sorg och vad som är betydelsefullt i livet.
– Det finns en beröringsskräck inför sorg. Många vet inte hur de ska bete sig när någon sörjer och en del vänder sig bort av rädsla. Men det är bättre att säga att man inte vet vad man ska säga, än att låtsas som ingenting!
Tove talar också om att vi behöver ha perspektiv på vårt överflöd och inte gnälla över bagateller när vi egentligen har allt och borde vara lyckliga och tacksamma.
– Jag kan bli provocerad när folk klagar på sina barn, att det är så jobbigt att ordna kalas eller vabba. Då brukar jag förstöra stämningen genom att säga att jag hade gjort vad som helst för att få vabba för att Theo är snorig …
Redo för kärlek igen
Tove skrattar till och drar handen genom sitt rödblonda hår. Hon har en säregen lyskraft, nästan som ett inre ljus som bär henne. Hon säger att hon i dag är lycklig och känner sig till freds med hur hennes liv blev. Hon kan släppa de tunga minnena av Theo och välja att minnas det som är ljust och vackert. Hon känner sig stark och grundad och vet vem hon är.
Först nu, nästan tio år efter Theos död, är hon redo att träffa kärleken igen. Och den här gången kommer det att vara på egna villkor.
– Jag har alltid haft ett stort behov av yttre bekräftelse och tenderade att anpassa mig intill utplåning i tidigare relationer. Jag är driven och prestationsinriktad och har dragit till mig män som har lutat sig tillbaka och låtit mig hålla i rodret. Nu är det min tur att få bli omhändertagen. Jag vill bejaka det mjuka och feminina i mig, säger Tove och berättar att hon i dag ser på sig själv med ömhet och acceptans.
– Jag ska ingenstans. Jag är 51 år och behöver inte andras bekräftelse för att må bra. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och känner frid och lycka inombords. Sorgen finns där. Men också en tacksamhet över att ha fått vara Theos mamma.
Under den tio månader långa sjukdomstiden vek Tove aldrig från sin sons sida. ”Jag gick knappt på toaletten i rädsla för att inte vara där om något hände”, berättar hon.