Dressyrryttaren Lena Malmström: ”Hästarna är min stora drivkraft”

Efter reklamen: Se också: Här är Bliss – paracheerlaget från Täby

På fältet framför Hovdala slott i norra Skåne kommer en ryttare i det svenska landslagets blågula dress. Den brunskimrande höga hästen skrittar stolt framför det vitkalkade slottstornet från tidigt 1600-tal.

Det är hästuppfödaren och paralympikern Lena Malmström, 55, och hennes tolvåriga sto Fabulous Fidelie.

– Jag har haft stora framgångar med Fabulous Fidelie sedan hon fick sitt stora genombrott för några år sedan. Hon är en egen uppfödning, säger Lena och håller in hästen framför Allers reportageteam.

Hästarna skänker glädje och energi

Det är Lena som föreslagit platsen för fotograferingen. Så här under sensommaren är platsen framför det anrika slottet, som är känt från skånska kriget på 1670-talet, bedårande vacker.

Färgerna är mättade och luften känns klar och lätt att andas. Det enda som hörs förutom något enstaka tåg på södra stambanan i fjärran är Fabulous Fidelies klapprande hovar när Lena låter henne galoppera över fältet så att jordkokorna yr i luften.

– Jag är väldigt stolt över mina hästar. De ger mig så mycket glädje och energi, säger hon när hon efter fotograferingen lastar in Fabulous Fidelie i hästsläpet för att köra den korta sträckan hem till hästgården.

Det är i utkanten av den lilla byn Brönnestad, drygt en mil söder om Hässleholm, som Lena har sin bas. Här bor med sina två söner Jonathan och Mattias, sju hästar, två hundar och en katt.

– När jag flyttade hit 1996 som ensam tjej var det inte mycket mer än ett torp. Men jag såg potentialen i det och ville ha ett ställe där jag kunde ha mina egna hästar, berättar hon och tillägger med ett skratt:

– Det var utedass här när jag flyttade in och renoveringsbehovet var stort. Men det första som blev klart var boxar till hästarna. Dasset inomhus fick komma därefter. Det visar lite av mina prioriteringar!

Lena Malmström kan inte hoppa med häst

Att Lenas humor och glada skratt är karakteristiskt för henne är något som vi snabbt märker när vi sätter oss ner för att prata om hur hon blev framgångsrik i paradressyr. Ibland blir det ordvitsar i bästa Göteborgsstil.

– Jag får väl skylla på att jag bodde flera år i Göteborg under min uppväxt, säger hon med ytterligare ett klingande skratt.

Humorn och den positiva livssynen har även hjälpt henne att övervinna de hinder och motgångar som hon stött på genom åren. Den första drabbades hon redan av i barndomen.

Lenas ena höftkula består nämligen av brosk istället för av ben, vilket gör hennes vänsterben svagare. Det gör det också omöjligt för henne att till exempel springa eller hoppa med en häst.

– Det gör fruktansvärt ont om jag ändå gör det. Jag kan klara ett hinder som inte är allt för högt, men kommer det till dubbelhinder blir stötarna för hårda. Då känns det som att ben slår mot ben i höften.

Har höftledssjukdomen coxa plana/perthes

Orsaken till Lenas funktionsnedsättning är att hon i treårsåldern drabbades av den sällsynta höftledssjukdomen coxa plana/perthes.

– Min mamma och pappa reagerade på att jag hade hög oförklarlig feber och tog mig till läkare. Men då var det redan för sent. Inflammationen påverkade utvecklingen av min höftled. Mitt vänsterben är därför som en träpinne eller en protes.

Det är dock ingenting man lägger märke till, mer än en lätt haltning när Lena går, och definitivt inget som syns när hon sitter på hästryggen.

– Men jag kan som sagt inte hoppa med hästen, även om jag tävlat i det också tidigare, säger hon med ett leende.

Att trots sin trasiga höft försöka göra allt som alla andra kan, och hänga med sina jämnåriga kompisar på det de har gjort, har nämligen kännetecknat Lena sedan hon var barn.

– Jag kunde inte förstå varför jag till exempel alltid kom sist när vi sprang 60 meter i skolan. Jag var jättebesviken över att jag därför bara fick en fyra i betyg i gymnastik.

Utbildade sig till stallchef

Efter att ha bott de första åren i Stockholm flyttade Lena som nioåring med sin familj till Göteborg där hennes pappa som var hög jurist fått en ny tjänst. Där började hon i ridskola på Billdals ridklubb.

– Jag har gillat hästar så länge jag kan minnas. Jag har ingen aning om var det kommer ifrån. Ingen annan i familjen är hästintresserad. Men jag lekte med plasthästar långt innan jag själv började rida.

– Plasthästarna matade jag med havregryn och russin, tillägger hon med ett leende.

På hästryggen på Billdals ridskola kändes det som hon hittat hem. Det var det hon ville göra.

– Men vi hade en mycket sträng ridlärare med en piska i handen. Men han piskade inte hästarna, utan han piskade oss om vi inte gjorde rätt, säger hon skämtsamt.

Från tretton års ålder började Lena hjälpa till som stallskötare på en hästgård och hon blev mer och mer övertygad om att hon ville arbeta med hästar i framtiden.

– Jag minns att jag var på Arbetsförmedlingen på det glada 80-talet. Då sa arbetsförmedlaren till mig att jag kunde bli sjukpensionär på grund av min höft. Det kändes som en kränkning. Jag var bara 21 år och ville komma ut i arbetslivet.

I stället gick hon utbildningen till stallchef i Flyinge norr om Lund. Där fick hon lära sig grunderna i det som hon har nytta av i dag som hästuppfödare.

Blev av med körkortet

Utbildningen ledde också till att hon flyttade till Skåne där hon sedan blivit kvar.

– När jag var klar med stallchefsutbildningen flyttade jag ut i skogen norr om Kristianstad samtidigt som jag jobbade på en hästgård. Där gjorde jag ett stort misstag som ledde till att jag blev av med körkortet, berättar Lena och fortsätter med ett leende:

– Jag skulle köra ägarens häst i ett släp, men i stället för att koppla den till min egen bil lånade jag ägarens bil. Jag glömde dock kolla hur stor vikt den bilen fick dra. Det ledde till att mitt körkort drogs in i fyra månader. Men tack vare hjälp av min snälle pappa med att överklaga beslutet blev det bara två.

Är det någon som vet något om att kämpa så är det före detta skidproffset och guldmedaljören i Paralympics, Gunilla Åhrén.

relationerGunilla lever med dubbelt handikapp: ”Jag accepterar inte att folk nedvärderar mig”

Eftersom hon bodde långt ut i skogen innebar körförbudet långa mörka vinterkvällar.

– Från klockan 16 på eftermiddagen kunde jag inte ta mig någonstans. Så det misstaget gör jag aldrig om. Efter det kollar jag alltid högsta tillåtna vikt som en personbil får dra!

Började föda upp hästar

Efter en tid i Kristianstadstrakten inledde Lena ett samarbete med en annan hästuppfödare i Sösdala, en halvmil från Brönnestad. Det var det som ledde till att hon flyttade till trakten.

I samma veva utbildade hon sig till undersköterska.

– Jag ville ha ett ben till att stå på om det skulle bli för tufft att enbart försörja mig på hästuppfödning, förklarar hon.

Det första Lena gjorde efter att hon flyttat in på den två och ett halvt tunnland stora gården och byggt boxarna var att fylla dem med hästar.

– Jag köpte fem hästar på ett bräde som var grunden till min uppfödning. Sedan har jag även haft andras hästar här på gården.

Lena fortsatte tävla i dressyr, men tyckte det var tråkigt att hon inte kunde tävla på samma villkor som andra ryttare.

Vid millennieskiftet träffade Lena sina söners pappa Patrik som var intresserad av travhästar.

– Då hade vi även tre travhästar här på gården. Det var jag som tränade dem.

Upptäckte paradressyr tack vare sin son

Tillsammans fick Lena och Patrik sönerna Mattias som föddes 2000 och Jonathan som kom till världen två år senare.

– Jonte föddes med ett ryggmärgsbråck. Det innebar mycket sjukhusbesök de första åren och då fick hästuppfödningen och ridintresset komma i andra hand.

Trots sin grava funktionsnedsättning har Jonathan ridit sedan han var liten, och det var i samband med att Lena skulle klassificera honom för paradressyr som hon själv upptäckte tävlingsformen där hon kunde tävla med andra på samma villkor.

– Det finns fem grader inom paradressyr. De som har grad 1 tävlar bara i skritt, i grad 2 och 3 tävlar man i skritt och trav och i grad 5 skritt, trav och galopp.

Lenas funktionsnedsättning klassas som en grad 5. Om Jonathan skulle börja tävla skulle han tillhöra grad 1.

– Jonte drabbades av sepsis och tvingades amputera båda benen så hans funktionsnedsättning har förvärrats, berättar Lena.

Skulle ha tävlat i Paralympics i Paris 2024

Lenas första stora tävling i paradresssyr var i EM 2017 där hon kom på femte plats i sin klass. Vid Paralympics 2021 kom hon sexa. Året därpå blev hon sjua i VM och 2023 knep hon fjärdeplatsen i EM.

– Men 2022 vann jag en stor dressyrtävling med Fabulous Fidelie. Det blev hennes internationella genombrott.

Inför Paralympics i Paris i år hade Lena och hennes häst en god medaljchans, men en vecka före avresan till Frankrike skadade sig hennes häst och de tvingades ställa in i sista stund.

– Det var synd. När jag såg de tider som ryttarna hade i OS och jämförde med vad jag själv presterat tidigare i år så hade jag som sämst tagit en bronsmedalj, säger Lena.

Trots de internationella framgångarna är hästuppfödningen och dressyren bara en hobby för Lena. För att försörja sig och sin familj arbetar hon natt på ett LSS-boende i Hässleholmstrakten.

Äldste sonen Mattias är utbildad fordonstekniker, men arbetar nu som personlig assistent åt sin lillebror Jonathan.

Lena stortrivs på gården i Brönnestad och med att sätta sin klubb Sösdala Lantliga Ryttarklubb på världskartan.

– Hästarna har alltid varit min stora drivkraft. Nu får jag och min häst komma igen om fyra år och innan dess har vi Para-EM nästa år och 2026 är det Para-VM i Aachen som är hästsportens Mekka, säger hon med ett leende.