Livia: Kolonilotten kändes som ett misstag när min make dog

Efter reklamen: Se också: ”Krickelin” om att hämta kraft från trädgården

Koloniträdgården hatade mig. Åtminstone kändes det som om den motarbetade mig i allt jag försökte göra. När jag skulle vända jorden stötte jag på en nedgrävd betongklump. När jag skulle rensa bort björnbärsbusken blev jag stucken. Och när jag skulle tvätta mögel från växthuset gick flera fönster sönder. Det var nästan så jag ville ­gråta, så det gjorde jag.

Detta var ett enormt misstag, tänkte jag och såg resignerat ut över den lilla stökiga kolonilotten. Min rygg gjorde ont, och jag hade slitit i en vecka utan minsta framsteg. Orättvisan i allt överväldigade mig igen: Koloniträdgården skulle ha varit Mårtens och mitt gemensamma projekt och en välkommen flykt från lägenheten i staden. Nu var det tre månader sedan han dog, 59 år gammal.

Jag orkade inte mer, i alla fall inte den dagen. Jag svor åt kranen som plötsligt inte ville röra sig en millimeter när jag skulle öppna den för att tvätta mig. En liten snyftning pressades upp genom halsen.

– Behöver du hjälp? Är något fel?

relationerOlga: I gräset gror kärleken

En lättnad att berätta

Jag vände mig förskräckt om, medveten om de strimmor som tårarna hade lämnat efter sig i dammet på mina kinder. Bakom mig stod en ung kvinna med en röd vattenkanna i famnen.

Svaret som jag hade gett alla som hade frågat de senaste tre månaderna låg på tungan: ”Nej, nej, det är bra”.

Men så berättade min mun, helt av sig själv, att min man nyligen gått bort, och att vi skulle ha fixat trädgården tillsammans. Det var faktiskt en lättnad att bara säga det och inte sätta på sig ett falskt leende. Jag hade förväntat mig att kvinnan skulle försvinna, men i stället presenterade hon sig som Katrin och sa att hon hade en trädgård längre ner om jag behövde hjälp.

Vi stod där i en kvart och pratade, mest om trädgården och vad jag ville göra där. Katrin kom med massor av idéer, och det var tydligt att hon visste vad hon talade om. Innan jag visste ordet av hade vi kommit överens om att träffas igen några dagar senare.

Vi började med att rensa bort allt som inte skulle vara där. Katrin hade en släpvagn som vi fyllde. Det var en varm dag i början av juni. Katrin undrade om inte min familj ville hjälpa till. Jag tvekade lite, men valde också denna gång sanningen: Jag hade insisterat på att klara detta själv.

Det skulle ha varit mitt och Mårtens projekt, och ingen annans. Den tidigare ägaren hade inte skött marken på flera år, så vi hade tänkt att vi skulle ge den ett kärleksfullt handtag. Jag var tvungen att sluta prata, för tanken på Mårten gav mig fortfarande en enorm klump i halsen.

trädgårdOdla mitt i stan – livet med kolonilott

Kom allt närmare varandra

Katrin undrade vad han dog av. Det var något mycket närvarande över henne. Jag berättade kort om tumören i hans hjärna, cellgifterna, och att det inte ens gick ett halvår innan han dog. Katrin kläckte ur sig en svordom.

Jag märkte till min förvåning att jag nästan var på väg att le. Folk visste aldrig vad de skulle svara när jag berättade för dem om Mårten, men de slutade alltid med en klyscha. Det var aldrig någon som bara hade sagt ”fan”. På något sätt verkade ordet mer passande än allt annat.

Under de närmaste dagarna fortsatte vi att arbeta i min trädgård, och under tiden talade vi oss långsamt fram till varandra. Jag kände mig ringrostig att prata med en annan människa. Bara att komma ihåg att ställa frågor tillbaka till Katrin kändes som en stor uppgift.

En dag frågade hon om Mårten och jag hade några barn. Jag berättade att vi hade valt bort barn för flera år sedan och kom ihåg att fråga henne om hon själv hade ­några. Hon sa i skämtsam ton att ingen ville ha henne, men eftersom hon var lågstadielärare hade hon tillräckligt med barn i sin tillvaro.

Hon verkade så obekymrad om det att jag inte kunde låta bli att studera henne i smyg. När jag var i Katrins ålder hade jag varit rädd vid tanken att jag kanske aldrig skulle hitta någon att dela livet med. Jag hade funnit mannen, men nu stod jag ändå kvar här med drömmar som aldrig skulle gå i uppfyllelse. Jag kände mig lurad, och jag arbetade vidare tills det sved i kroppen.

trädgårdLyckas med din kolonilott – Allas trädgårdsexpert ger sina bästa tips

Satt tyst och lyssnade

Katrin och jag hade fått för vana att sitta och dela en kall öl efter dagens slit. Hon hade gett mig en gammal, vitmålad trädgårdsbänk som hon inte behövde, och där satt vi när hon en eftermiddag frågade om Mårtens sjukdomsförlopp.

Hulkande började jag berätta om diagnosen, chocken, cellgifterna och hur han ­började förändras. En dag, när han var klar i huvudet, hade han tagit min hand och sagt:

– Du kommer att förlora mig innan du förlorar mig.

Jag förstod mycket väl vad han menade. Lite av den gamla Mårten försvann för varje vecka som gick. Det var så skrämmande.

Katrin satt bara tyst och lyssnade. Hon verkade inte alls störd av att jag fällde en och annan tår. Jag berättade hur Mårten hade drömt om att köpa en båt och segla jorden runt. Att hans favoriträtt var köttfärslimpa. Och att han alla söndagar hade han en ful uppsättning myskläder, som jag avskydde.

Fick en tankeställare

Katrin började skratta och det gick upp för mig att jag faktiskt satt där och smålog själv. En oväntad värme spreds i min kropp. Plötsligt sa hon något oväntat – att hon avundades mig för att jag lyckats träffa den rätte mannen och fått dela några fantastiska år med honom. Jag blev nästan lite sårad. Jag förlorade ju honom.

Då såg hon mig rakt i ögonen och undrade om jag ändå inte tyckte att det var värt det? Och skulle jag inte gjort samma sak även om jag vetat vad som väntat? Det gick upp för mig att det skulle jag. På något sätt var det faktiskt en tröstande tanke. Men vad händer nu? Jag hade inte planerat att vara änka vid 60.

Katrin skakade på huvudet åt mina protester. Det var ju mycket värre att vara hon, sa hon självkritiskt. Hon fyller 30 nästa år och har redan en livskris, plus en mamma som inte kan förstå varför hon inte snart gifter sig.

Hon tittade på mig, plötsligt allvarlig, och sa att hon inte orkade ställa allt på paus i väntan på kärleken. Därför hade hon köpt sin kolonilott. Det var hennes dröm. Hon hade också drömt om att besöka Japan, så dit skulle hon resa själv på sin nästa semester. Hon höll min blick och sa:

– Man kan inte inrätta sitt liv efter en enda person, eller hur?

Jag förstod att hon inte längre bara pratade om sig själv, och jag nickade tveksamt till svar.

Det tog flera veckor, men till sist hade min trädgård förvandlats till en liten oas där både gräs och en köksträdgård växte. De nyligen inköpta bärens buskar dignade av vinbär, och vi hade till och med fått ihop ett nytt litet växthus. Rivsåren på mina armar och ben efter allt rensande hade läkt för länge sedan. Ganska symboliskt, kunde jag inte låta bli att tänka.

Det slog mig att det var ­första gången på många ­månader som något i mitt liv hade gått framåt och inte ­bakåt. Nu inbillar jag mig att Mårten sitter bekvämt där uppe i himlen och tittar ner på det lilla paradis som jag och Katrin har skapat, och gläds åt den nya vännen jag har fått.