Lisbet förlorade sin man mitt i livet: ”Allt kan ändras på en millisekund”
Tillsammans drev de ett bageri, och trots Lisbets tvivel har hon fortsatt med det efter hans död.
För det var vad Kristian ville – på samma sätt som han önskade att hon och deras tre söner skulle känna glädjen för livet igen.
Det nybyggda huset ligger mitt bland platta åkrar och lantbruk i staden Brenderup, på den danska ön Fyn. Det här är Lisbet Hvenegaards och hennes tre söners hem. För två år sedan var det också Kristians hem, Lisbets man och barnens pappa. Det hade varit en gemensam dröm sedan länge, men bläcket som köpeavtalet undertecknats med hade knappt torkat innan de övervägde att lägga ner allt igen.
För kort efter att husköpet gått igenom upptäckte Kristian två svullna lymfkörtlar på sin hals. I dag finns inte Kristian mer. Han dog en dag i juni 2022, bara 43 år gammal.
Han efterlämnade inte bara Lisbet och de tre barnen Andreas, Nicklas och Marius, utan även det som varit parets gemensamma arbetsplats i över 23 år. Brenderup Bageri har ett perfekt läge vid en trafikerad landsväg som leder vidare ut på motorvägen, vilket gör att många kör förbi här.
Träffades i unga år
Det noterade även Lisbet och Kristian snabbt när de unga, spontana och sugna på en utmaning slog till och köpte det då konkursdrabbade bageriet som skulle tvingats stänga, om inte Kristian sett annonsen i tidningen en kväll.
– Jag föreställde mig hur jag skulle sköta butiken, och Kristian skulle sköta bageriet. Vi öppnade mitt i högsäsongen och vi blev helt överväldigade. Vi slet verkligen hårt de första åren, men jag hade ändå aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle ha bageriet i så många år, säger Lisbet, 44, och ler vid tanken på början på framtiden de då gav sig in på.
Lisbet och Kristian träffades när de gick i skolan i Odense. Hon var 17, han 19. Hon ville bli kock, han ville bli bagare. Men de ville också ha varandra.
Kristians dröm om att starta eget blev så sakteliga även Lisbets, för med yrkena de valt så var det var nästan omöjligt att ses överhuvudtaget. När den ena kom hem från grytorna i köket steg den andra upp för dagen och gav sig av till bageriet. Nu fick de en gemensam vardag, där de trots att de hade fullt upp ändå hittade tid för att bilda familj.
Först kom Marius, sedan Nicklas och till sist Andreas. Samtidigt växte bageriet både i kvadratmeter och antalet anställda. En årlig familjesemester till Gran Canaria blev en tradition, precis som att sommarhuset en bit bort blev en plats där familjen kopplade av och ofta valde att vara tillsammans.
Ett brutalt besked
Någonstans där på vägen formades de första tankarna på att flytta närmare bageriet. De hade länge letat efter den perfekta platsen, så när rätt tomt plötsligt kom ut till försäljning slog de till direkt. Fördelarna radades upp – bland annat skulle Andreas få närmare till skolan, och bageriet låg bara 400 meter bort.
Vad de dock inte kunde förutse var att deras värld snart skulle rasa samman. Och det hände när Kristian gick till sin läkare med sina svullna lymfkörtlar.
– Läkaren kände inte ens på Kristians nacke, utan sa direkt att han borde remitteras för en cancerutredning. Det var så brutalt att få beskedet, men vi förstod det nog inte heller, för Kristian såg inte sjuk ut och mådde inte dåligt. Vi försökte verkligen hålla hoppet uppe och sa till varandra att en cancer skulle gå att bota eftersom den hade upptäckts så tidigt, säger Lisbet.
De försökte smälta beskedet på hemmaplan, samtidigt som Danmarks statsminister stängde ner landet på grund av corona samma kväll.
– Vilket också gjorde det ännu galnare. Vi hade ingen aning om vad det skulle innebära för Kristian och hans utredning, säger Lisbet.
Men dagen efter anlände de till Odense universitetssjukhus och åkte sedan därifrån med en lång lista med tider för undersökningar under de kommande veckorna. De försökte skona pojkarna och berättade bara att Kristian måste undersökas och att det skulle lösa sig.
Fanns inget att göra
De försökte intala sig själva detsamma, men när de kallades till ett samtal på sjukhuset 14 dagar senare gick det inte längre. Med läkarens ord släcktes även den minsta gnista som kunde hålla liv i det minsta av hopp. Kristian var obotligt sjuk, och läkarna skulle bara kunna erbjuda livsförlängande behandling.
– Jag har aldrig upplevt ett sådant samtal tidigare, där ens liv bara stänger ner. Allt bara slocknade inuti. Jag bröt ihop totalt. Kristian var mer praktisk och frågade hur mycket tid han hade kvar och vad vi skulle göra nu. Läkarna sa åt oss att åka hem, men stanna till vid sidan av vägen och prata om sådana saker man aldrig pratar om.
– Och så var vi tvungna att berätta för våra barn. Jag kände genast att, ”jag kan helt enkelt inte berätta för våra barn att deras pappa ska dö”, säger Lisbet.
Så hon och Kristian gjorde inte det. De berättade att Kristian var sjuk och var tvungen att inleda behandling. Lisbet sökte råd hos Cancerföreningen och de rekommenderade att berätta om sjukdomen i etapper, för att inte ta allt hopp ifrån barnen.
Samtidigt rekommenderade de att familjen skulle fortsätta med livet och inte stoppa husprojektet.
– För man vet inte hur långt sjukdomsförloppet kommer att bli, och om läkarna kanske ändå kan göra något, sa de. Och det var egentligen en underlig sak att säga, men i dag är jag glad att vi gjorde det. Jag och pojkarna gläds åt att bo här. Vi har gjort det till vårt, säger Lisbet.
Kämpade för sina söners skull
Kristian hann bo i huset i lite över ett år. Han svarade bra på cellgifterna och lyckades till och med jobba mellan behandlingarna.
– Han brukade schemalägga en ledig dag direkt efter en cellgiftsrunda eftersom han visste att han skulle bli dålig, men sedan gick han till bageriet. Det skulle vara fel att säga att det bara var okomplicerat. Det var det inte. Det var svårt. Väldigt svårt, erkänner Lisbet.
Hon kunde se hur hårt Kristian kämpade. Också för sina pojkars skull. Han ville inte låta sjukdomen styra deras vardag.
– Men det gjorde den ändå. Allt måste planeras – medicin, röntgen, läkarbesök och behandlingar, berättar hon.
När våren var på väg att släppa taget och sommaren var redo att ta över, lades Kristian in på sjukhus med vad de antog var lunginflammation. Han hostade och var slö, men det fanns ändå inte i Lisbets värld att tänka att Kristian inte skulle komma hem till Brenderup igen. Tills hon blev uppringd av sjukhuset och ombedd att komma direkt. Det var bråttom, för de visste inte hur länge Kristian skulle orka hänga kvar.
Ny syn på livet
Efter det blev allt en enda röra. Lisbets syster kom till sjukhuset med pojkarna så att de kunde få ta farväl av sin pappa, och Lisbet fick sagt saker till Kristian som hon ville ha sagt. Ett dygn senare somnade han in.
– Jag var i en sort väntans sorg under hela Kristians sjukdom, och när han dog så var det plötsligt en massa praktiskt med begravning och bageriet som skulle styras upp. Samtidigt blev jag ensam med våra tre söner som hade förlorat sin pappa. Jag hade förlorat min man och min bästa vän, och nu stod jag där ensam med hela ansvaret.
– Det var så brutalt, att Kristian inte fanns mer. Innan det hade jag ibland tänkt på att vi hade varit tillsammans så väldigt länge, men nu tänkte jag istället: ”Var det all tid vi fick?” Alla våra framtidsdrömmar gick om intet, men det svåraste för mig var tanken på att mina barn inte längre hade sin pappa kvar, säger Lisbet.
Strax innan Kristian gick bort så diskuterade makarna vad som skulle hända med bageriet. Kristian ville gärna att Lisbet skulle fortsätta driva det, även om hon själv tvekade. Kunde hon verkligen det? De hade ju alltid varit två om besluten, och hon var inte säker på om hon verkligen skulle klara det.
Men när Kristian var död så bestämde hon sig rätt snabbt för att fortsätta så länge hon tyckte att det var roligt.
– Efter Kristians död märkte jag att jag fick en annan syn på livet. Jag har fått andra prioriteringar, för jag vet att allt kan ändras på en millisekund. Den helt vanliga vardagen, när jag står i bageriet och arbetar, betyder mycket och är så viktigt för mig.
Sorgen över att Kristian inte längre finns kvar där på bageriet kommer alltid att finnas där. Men Lisbet vet samtidigt att hans högsta önskan var att hon och barnen skulle hitta livsglädjen igen.
Så det gör hon. För sin egen, barnens – och för Kristians skull.