Transkribering

• 00:00Det är svårt att beskriva hur man kan få kraft att lämna det man älskar mest.
• 00:13Ska jag stanna bilen och säga spring tillbaks? Jag kör bara fortare.
• 00:31Jag tog hand om familjen. Jag tog hand om trädgården. Jag tog hand om hunden.
• 00:40Ja, naturen återspeglar nog ens ensamhet.
• 00:50Det jag längtar efter i Sverige var att falla tillbaka i någonting som kändes tryggt, som var bekant.
• 01:00Som var där jag kunde vila när allting annat var kaos.
• 01:14Tystnaden inom mig själv hade blivit så pass stor att jag skrek, helt enkelt, inombords.
• 01:23Jag kom till en punkt i livet där det inte var hållbart längre.
• 01:30Jag kände att jag inte kunde fortsätta.
• 01:38Jag ser barnen i backspegeln och hunden springer allt vad hon kan efter bilen.
• 01:47Och jag fortsätter köra.
• 01:51Det låter paradoxalt men det är en enorm befrielse samtidigt som det är världens tyngsta börda.
• 02:01Och så säger han sådär, ja mamma, du har ju ingen vårta på näsan.
• 02:08Nej, varför skulle jag det? Det har jag aldrig haft.
• 02:12Jo men det har ju alla häxor.
• 02:15Och jag förstår att i de här sex månaderna som jag var borta så har samhället runt omkring honom målat upp mig som en häxa.
• 02:25Och den är fruktansvärd.
• 02:31Det finns en förväntning i samhället att det är vi som ska ta hand om.
• 02:38Det är som att vi har satt barnen till världen så vi ska ta hand om dem.
• 02:50De har en annan förståelse. De förstår varför det blev som det blev.
• 02:55Det gör väl kanske inte mindre ont så. Då är det klart att man blir sårad.
• 03:04Jag önskar inte att någon ska känna den sorg och den ångest och den enorma skam och skuld som jag faktiskt känner inför mitt beslut.
• 03:16Det önskar jag inte någon.
• 03:18Men samtidigt är min röst starkare idag än vad den någonsin har varit.