Novell: Hon tvivlar på om hon varit en bra mamma
Karin tittade ut genom klassrumsfönstret. Bortom skolgården, gungorna, klätterställningen och häcken lyste en syrénplantering lila i ljuset från den varma försommarsolen. Hon bestämde sig för att på väg från jobbet gå till en speciell skogsdunge hon kände till för att se om liljekonvaljerna börjat slå ut. Detta var den bästa tiden på hela året. Allt var så nytt, grönt och blomstrande. Hela sommaren låg framför dem som ett oskrivet blad.
Men nu var det sista lektionen för hennes förskoleklass denna fredag eftermiddag. Barnen hade varit flitiga och lugna hela dagen och Karin hade haft funderingar på att de kunde vara ute och leka. Men hennes kollega hade gått hem efter lunch och Karin tyckte att det var lite för ansvarsfullt att ensam se efter alla barnen utomhus. I stället frågade hon:
– Vad vill ni göra nu sista lektionen? Någon som har några förslag?
Tre barn räckte upp handen och hon fick förslag om att dansa, spela spel och högläsning av saga. Sedan räckte Emil upp handen. Han var med sin ostyriga lugg inte helt olik sin namne i Emil i Lönneberga.
– Kan vi inte rita en mors dagsteckning? sa han. Det är mors dag på söndag så kan alla rita en teckning till sin mamma.
Karin skrev upp alla fyra förslagen på tavlan och sedan fick barnen rösta. Förslaget med mors dagsteckning fick flest röster och alla plockade fram papper och kritor och satte igång att rita med stor iver.
Karin kände sina små elever och visste att de alla hade en mamma och det var hon tacksam för. Det var inte alla barn förunnat att ha det. Karin visste själv hur svårt det var att växa upp utan en mamma. Hennes egen hade dött när hon bara var ett år.
När hon var barn hade hennes egen lärare haft stor förståelse för mors dagsteckningarna till en ängel i himlen. Karin hade levt med sitt mammalösa öde och försonat sig med det. Hon hade levt ensam med sin pappa. Hon hade därför aldrig vetat hur det var att ha en mamma.
Därför hade hon varit mycket osäker när hon själv blev mamma för tjugofem år sedan. Hon hade ingen förebild när Åsa föddes och Karin stod där med barnavårdscentralens råd och böcker som enda vägledning och egentligen hade hon varit alldeles för ung för att axla ansvaret.
En mamma är en som alltid älskar barnen
Karins mobil vibrerade och eftersom barnen var upptagna svarade Karin. Det var Åsa som ringde.
– Vad säger du mamma? Går du med och shoppar i morgon? Jag behöver köpa lite saker.
Karin sa ja. En mor och dotter-lördag på stan. Bara de två. Shoppa, gå på kafé och fika. Prata. Karin såg fram emot det. Hennes man Erik skulle ändå iväg och fiska med en god vän.
Karin gick runt bland bänkarna. Varje teckning fick henne att le.
Emil hade ritat en stor röd blomma och mitt i blomman hade han gjort ett ansikte.
– Det är min mamma. Hon tycker om blommor.
– Det passar ju bra, svarade Karin och tittade på teckningar av allt från hus, föräldrar, flaggor och mer blommor.
En liten flicka hade ritat en färgglad blombukett i en vas.
När alla hade visat sina teckningar var det en kvart kvar av lektionen. Karin tänkte säga tack för i dag men ändrade sig. Hon fick en ingivelse och ställde en fråga till barnen.
– Vad gör en mamma?
Hennes entusiastiska elever sträckte armarna i luften. En liten kille fick svara först.
– En mamma är en som har långa armar.
– Det får du förklara, sa Karin.
– Jo, min mamma säger att hon får så långa armar för hon måste släpa hem så många kassar med mat från affären för att barnen ska något att äta.
Karin log.
Nästa barn som fick svara sa:
– En mamma är en sådan som kommer ihåg allt i sitt huvud. Var papporna har lagt sina papper och var barnens gosedjur ligger. Hon kan komma ihåg allt hela tiden.
– Jag vet också, sa Emil som viftat och viftat med sin lilla hand. En mamma är en som alltid älskar barnen. Hon finns där hela tiden när barnen behöver henne.
– Det var så kloka svar ni har, sa Karin när alla fått säga sitt. Ta nu med era teckningar och ge dem till era mammor och säg allt det kloka till dem som ni sa till mig i dag. Slut för i dag.
Barnen sprang ut i kapprummet till väntande föräldrar eller fritidsledare.
Liljekonvaljer och mors dag hörde ihop
Karin tog sin väska i personalrummet, sa hej till några kollegor och gick ut i försommardagen. Hon undrade vad Åsa skulle ha sagt om Karin frågat henne vad en mamma var och hur en god mamma var.
Karin var osäker på om hon varit en god mamma. Hon hade inte ens varit nitton år när Åsa föddes. Hon hade alltid burit på osäkerheten att hon inte dög som mamma.
Hon hade blivit gravid av misstag med en pojke som aldrig någonsin uttryckt intresse för sitt barn. Särskilt de första sju åren som ensamstående mamma var Karin osäker innan hon träffade Erik och han blev en så bra styvpappa.
Var Åsa ledsen över sin tidiga barndom och de brister den nog haft? Karin visste att hon grubblade lite för mycket på det, för Åsa var en mycket harmonisk kvinna och de två hade ett gott förhållande. Nu var Åsa vuxen och hade en sambo. De hade nyligen flyttat till Sverige från USA. Åsa hade varit au pair där efter gymnasiet och träffat Andy och blivit kvar tills helt nyligen.
Det hade varit en lycklig dag för Erik och Karin när Åsa ringt och meddelat att hon och Andy bestämt sig för att bosätta sig i hemstaden. Helgen innan hade Karin och Erik hjälpt Åsa och Andy att flytta in i villan som de hade köpt.
Några små skira liljekonvaljer hade faktiskt börjat slå ut och Karin plockade en och luktade på den. Men hon plockade inga fler. Hon skulle vänta till mors dag på söndag och då gå dit och plocka en hel bukett.
Liljekonvaljer och mors dag hörde ihop. Hon var inte säker på att Åsa skulle komma ihåg mors dag. Under tiden i USA hade hon glömt bort det. Men när Åsa var liten hade hon plockat en stor bukett varje år och kommit med teckningar och söta små presenter. Karin undrade om hon skulle få några presenter i år.
Åsa hade haft så mycket att göra så hon hann nog inte tänka på det. Karin var inte ens fyrtiofem år fyllda. Hon hade ett gott liv, ett underbart arbete och hon och Erik hade det fint ihop. Trots att de aldrig hade fått något barn tillsammans. Karin tyckte att man inte skulle skapa problem där det egentligen inte fanns några.
Hon hade varit en mamma som varit tillräckligt bra och det fick räcka. Hon visste att hon hade god hand med barn. Hennes yrkesval hade varit ett resultat av hennes kärlek till barn.
Lördag förmiddag var Karin lite tidig i gallerian där hon och Åsa beslutat att träffas. Åsa kom emot henne, lång och vacker.
Det blonda håret svängde runt huvudet när hon hoppade upp och vinkade åt Karin med glittrande glada ögon och ett stort leende. Karin blev så glad för att Åsa blev glad att se henne.
Åren i USA hade gjort Åsa gott. Hon hade visserligen lagt på hullet, men Karin antog att man åt lite annorlunda där. Andy var också ganska kraftig, men Åsa hade ett självförtroende som Karin inte hade haft i hennes ålder och Karin antog att även om hon genom sin uppfostran bidragit till att Åsa trodde på sig själv och tyckte om sig själv.
Åsa behövde köpa nya gardiner, sänglinne och så ville hon köpa en sommarklänning.
De gick in i en affär där Åsa valde mellan några blommiga, lössittande sommarklänningar som Karin för all del inte tyckte illa om men det var inte klänningar Karin skulle ha valt, men de passade Åsa.
Jag har saknat dig, förlåt
Efter inköpet gick de till fiket och beställde kaffe och bakelser.
Plötsligt blev Åsa allvarlig och det var som att hon ville säga något.
– Vad är det Åsa?
– Ingenting egentligen. Jag ville bara säga att det känns bra att vara hemma igen.
– Det känns bra att du är hemma.
Här brast rösten för Karin och hon klarade inte av att hålla tårarna tillbaka.
– Vad är det mamma?
– Ingenting, jag är lycklig. Jag har saknat dig, förlåt.
– Nej, be inte om förlåtelse, du har inte gjort något.
– Det är klart att du måste leva ditt liv med Andy. Jag är glad för er skull.
Mer blev det inte sagt om det och de övergick till att tala om andra saker.
Strax innan de reste sig för att gå sa Åsa:
– Får Andy och jag komma och fika i morgon eftermiddag, det är ju mors dag.
– Men ni måste inte.
– Det är klart att vi inte måste, men vi vill, lilla mamma, jag har saknat dig också. Telefoner och internetsamtal och brev i all ära men det är inte detsamma som att ha sin mamma nära. Jag behöver dig.
De skildes åt och Karin kände sig så glad. Åsa hade sagt att hon behövde henne.
Mors dag inleddes med en strålande himmel och att Karin var uppe tidigt för att baka en mjuk kaka och vetebröd.
När Åsa och Andy kom klockan två hade Karin dukat på altanen där de slog sig ner.
Åsa hade plockat en stor bukett till liljekonvaljer som Karin ställde mitt på kaffebordet. Det var precis som förr tänkte hon och var glad att Åsa hade tagit sig tid att plocka blommorna. Karin behövde ingen present, det räckte med blommorna.
Hon såg med ömhet på sin dotter och svärson, det var en bra man Åsa fått.
Han var stor och trygg, gladlynt och snäll. Han kunde redan ganska bra svenska och hade fått extrajobb i vården tills han var mogen att söka ett ingenjörsjobb, som han var utbildad till.
Vi ska bli mormor och morfar
Samtalet gled mellan ditt och datt. Men det som Erik och Andy var mest intresserad av att tala om var renoveringen som Åsa och Andy skulle göra i villan. Erik var snickare och hade lovat att hjälpa till en del.
– Vi hade tänkt oss ett kök som vi har sett i en katalog.
Andy log mot Åsa och tog upp en kökskatalog ur sin väska och räckte den till Karin och Erik som satt mittemot vid bordet.
Karin tog katalogen och började bläddra medan Erik lutade sig bredvid henne.
Han nickade och sa något om att det var fint.
– Vilket kök har ni tänkt till? frågade Erik.
– Vänta tills du kommer till sista sidan pappa, sa Åsa och fnissade.
Karin bläddrade till sista sidan.
Där var ett kort inklistrad. Ett lustigt kort. Mycket svart, en del vitt, grå ränder och vita prickar. Det verkade först inte föreställa något.
– Vad i all världen är detta? undrade Erik.
Då förstod Karin och började skratta. Men skrattet blandades med lyckotårar. Erik frågade en gång till vad allt handlade om och då sa Karin:
– Ser du inte Erik? Det är ett kort från ett ultraljud. Vi ska bli mormor och morfar du och jag.
– Det var som ...
Erik slog sig på knäna och skrattade.
– Jag var nära att säga det i går sa Åsa och såg mycket belåten ut med sitt lilla skämt. Men så ville jag att både du och pappa skulle få veta samtidigt. Det var Andy som kom på att vi kunde tala om det på det här sättet.
– Jag ska bli mormor, sa Karin. Jag kan inte fatta det. Det är därför jag tyckte att du hade lagt på hullet.
– Om fyra månader när barnet föds lär du i alla fall förstå. Du kommer att bli en toppenmormor, mamma. Det vet jag. Precis som du var en toppenmamma för mig. Det känns stort att själv bli mamma och jag behöver dig.
Karin kände en stor tacksamhet. Så kom hon att tänka på att lille Emil sagt samma sak. Att en mamma alltid älskar barnen och finns där när de behöver henne. Och att hon fått den finaste present som gick att få på mors dag. Vetskapen att hon skulle bli mormor.
