Anitha Clemence om familjehemligheten: Om det här kom ut skulle det bli skandal
När hon var 26 år åkte hon till Indien med sin dåvarande pojkvän.
Där började hon nysta i sitt förflutna, trots att det tog emot.
Anitha Clemence var egentligen orolig över vad hon skulle få veta om sin biologiska familj.
– Jag var jätterädd. Jag hade en pojkvän under gymnasiet som var adopterad från Chile. När han åkte tillbaka fick han reda på att hans mamma varit en prostituerad narkoman, så jag var rädd för vad jag skulle kunna möta, säger Anitha när vi ses på medlemsklubben Soho House i Stockholm.
Anitha visste att hon hade hittats på gatan utanför ett sjukhus i staden Kottayam, bara någon dag gammal. Det var sommaren 1978 och nunnor hade tagit hand om henne inne på sjukhuset.
I den här strikt katolska regionen i Indien är det väldigt vanligt att barn som blivit till utanför äktenskapet lämnas utanför sjukhuset, eftersom modern annars riskerar social död och utanförskap.
Kallades för ”Syndens dotter”
– De använder det som ett slags preventivmedel, om inte barnen försvinner. Årligen försvinner 44 000 barn i Indien. Jag kallades för ”syndens dotter” i media, säger hon och tar en klunk kaffe.
De flesta övergivna barn hamnar dock på barnhem och inte på sjukhuset som Anitha gjorde.
– Jag var ett undantag, men varför?
Märkligt var också att Anitha hann bli två och ett halvt år gammal gammal innan hon flögs nedsövd till Sverige, eftersom adoptionsprocessen hade blivit uppskjuten flera gånger med hänvisning till att det fanns en annan familj inblandad.
När hon var 26 år åkte hon med sin dåvarande pojkvän till Kerala i Indien medan han filmade en tv-produktion. Under resan mötte Anitha en nunna som drog henne åt sidan i klostret och viskande berättade att hon kände till mer om Anithas biologiska mor.
Anitha hörde inte om nunnan sa att mamman varit air hostess (flygvärdinna) eller a hostess (värdinna/eskort).
– Jag tänkte att hon var ju säkert prostituerad. Vem skulle ha varit flygvärdinna i Indien på 70-talet? Det var jätteradikalt i en sådan konservativ miljö.
Skam och familjehemligheter
Dagen efter, när Anitha ville veta mer, var nunnan som uppslukad av jorden, men det stod helt klart att adoptionen hade omgärdats av skam, skandaler och undangömda familjehemligheter.
20 år efter den första resan till Indien har Anitha lagt större delen av sitt familjepussel och det har nu resulterat i boken Familjehemligheter.
I boken beskriver hon inte bara letandet efter sin biologiska familj utan också en otrygg barndom med sexuellt och psykiskt våld.
– Min pappa var hemsk och tyrannisk. Han tafsade på mig från att jag var tre år gammal. När jag var fyra år försökte han kyssa mig. När jag var nio år fick jag nog och gjorde motstånd. Då slutade det. När jag var 16 flyttade jag mer eller mindre hemifrån, säger hon.
Anitha tror att hennes mamma kände till det, men valde att blunda.
– Jag har varit väldigt arg på henne under uppväxten, men har nu insett att hon gjorde så gott hon kunde. Pappa var verkligen en kontrollerande tyrann mot henne också. Jag är så ledsen att jag kommit till insikt om det här efter mammas bortgång. Jag hade velat ha ett värdigare slut med henne.
Anitha kände sig alltid olik sina adoptivföräldrar. Hon har alltid tänkt, funderat och velat diskutera saker, till skillnad från dem.
– Jag kände mig alltid som en bortbyting. Jag var inte från deras stam. Jag tänkte kanske inte jättemycket på det under uppväxten, men jag ser det så tydligt när jag nu själv har biologiska barn. Jag ser att det finns en själslig koppling på ett sätt som är obestridbart. Med det sagt så tror jag absolut att det finns lyckliga adopterade barn, men det var inte jag.
För ett par år sedan när sedan, när båda Anithas adoptivföräldrar hade gått bort i Alzheimers sjukdom, insåg hon att hon stod ensam kvar.
Anitha Clemence
Ålder: 46 år.
Familj: Barnen Penny, 13, och Tom Allan, 9. Stor släkt i USA.
Bor: I en lägenhet på Lidingö.
Gör: Entreprenör och medieprofil.
Aktuell: Med boken Familjehemligheter (Forum)
Ingen kunde längre berätta hennes historia och hon var själv tvungen att nysta vidare i de mysterier som omgärdade adoptionen.
Hittade släkt i USA
Anitha hade nu gjort flera resor till Indien utan resultat och bestämde sig för att ta ett dna-test. Det resulterade i att hon hittade sysslingen Paula i New York och femmänningen Reina i Orange County utanför Los Angeles.
– Reina gick helt in i det här och vi satte i gång att gräva tillsammans. Hennes föräldrar var på plats i Kerala och de hjälper också till. De åkte till klostret och visade upp bilder på mig. De åkte till sjukhuset och ställde en massa frågor. De träffade också journalister och lyfte på varenda sten.
Samtidigt briserade nyheten i Sverige om att tusentals chilenska barn rövades bort och såldes till internationell adoption under Augusto Pinochets militärdiktatur på 70- och 80-talet.
Anitha började fundera på om det också kan ha varit hennes öde. Kunde den andra familjen, som nämndes i hennes adoptionspapper, i själva verket ha varit hennes biologiska mor?
– Bortrövandena i Chile var orkestreratde av nunnor i kombination med läkare och advokater och det var ju ungefär samma sätt som för mig i Indien, säger hon.
För ett år sedan åkte Anitha till Indien igen.
– Jag var tvungen att gräva klart för att inte bli galen.
Det visade sig att Reina var släkt med Anitha på mammans sida och Paula på pappans sida. Dna-ledtrådarna avslöjade nu en tragisk kärlekshistoria där en ung gift läkare förälskat sig i en ung flygvärdinna. Båda var från välbärgade familjer i Indien, där ett utomäktenskapligt barn absolut inte hade varit ett alternativ.
Det var två poliser som hade hittat Anitha i en buske utanför sjukhuset och hon hade snarare varit tre, fyra veckor gammal.
– Jag var full av myror och de sprang med mig till akuten. Poliserna räddade livet på mig, säger hon.
Poliserna ville hitta barnets mor och fick ryktesvägen höra talas om flygvärdinnan som varit gravid i hemlighet. De arresterade henne och förde henne till sjukhuset. Där fick hon bekräfta att hon var modern och fick frågan om hon ville behålla sitt barn. Det ville hon inte.
Men spökspåret med den andra familjen var sjukhusets sätt att försöka skjuta upp adoptionen i hopp om att mamman skulle komma tillbaka.
Pappan otrogen med mamman
Anitha visar mig bilder på läkaren och hans familj, hennes biologiske pappa. Hon förundras över likheter med sina egna barn, ansiktsdrag, ögon. Men närmare än så kommer hon inte och bilderna får vi inte visa i tidningen.
Mamma loggade ut när jag hörde av mig
Pappan är i dag en framgångsrik läkare med tre barn och många barnbarn. Hustrun är en högt uppsatt domare i Indien och om det här skulle komma ut skulle det kunna bli en stor, juridisk skandal, säger hon.
– Han var alltså otrogen med min mamma.
Kort före vår intervju hittade Anitha också sin biologiska mor, tack vare släktskapet med Reina. Hon visar mig ett foto i mobilen av en ung, vacker indisk kvinna.
– Det är ju jag, hela ansiktsformen, hakan, munnen, och läpparna, säger Anitha och ler.
Anithas biologiska mamma har hunnit bli 65 år idag.
– Hon lever typ ett identiskt liv som jag. Hennes man dog för några år sedan. Så hon är bara ute och reser, går på fester och springer lopp.
När Anitha kontaktade sin mamma på Facebook fick hon dock kalla handen. ”Vem är du? Hur fick du mina uppgifter?” skrev hon upprört med stora bokstäver. Anitha förklarade hur allt hängde ihop och skickade bilder på sig och sina barn, men mamman loggade ut.
Hur känns det?
– Jag förstår hennes reaktion, det är ju som hon trott att hon gömt ett lik i 46 år och sedan ringer liket. Vem som helst hade reagerat så.
Anitha kan även förstå hennes livsval.
– Jag tror inte att hon hade kunnat haft en yrkesverksam karriär med mig. Hon hade varit bespottad och det hade kostat henne för mycket. Jag är inte ett dugg förbannad på min mamma. Jag är inte förbannad på min pappa heller. De hade en affär. Vad ska jag säga? Hon var väl skitsnygg, den tidens flygvärdinna som gick catwalks och prydde modemagasin.
Anitha tycker snarare att det är skönt att förstå hur allt hänger ihop.
– De är två rika familjer som har gömt mig. Jag är inte ett fattigt barn som har fått bo på barnhem. Det är därför jag fick bo på sjukhuset. Allt har fått sin förklaring. Jag var en hemlighet, säger hon.
Hur det än blir med Anithas biologiska föräldrar, så har hon hittat en helt ny indisk familj i USA, som har välkomnat henne och hennes barn med öppna armar. En familj som älskar att diskutera politik och samhälle ...
– Jag har alltid känt en stark ensamhetskänsla. Men för första gången känner jag att det är något i kroppen som har förändrats. Tomrummet är uppfyllt och det känns fantastiskt. Jag har fått en familj.