Mia Lees adoption byggde på en lögn: ”De sa att jag var dödfödd”
Som nyfödd förklarades hon som död för sina biologiska föräldrar i Sydkorea och bortadopterades.
I december reste hon till Sydkorea och träffade sina föräldrar för första gången.
Mia Lee har inte gråtit ännu. Hon blev till och med tvungen att framkalla en tår när hon träffade sina biologiska föräldrar för första gången, eftersom hon tyckte att det skulle vara känslokallt om hon inte visade någon reaktion. Men hon tror att det beror på chocken som hon inte har haft tid att bearbeta ännu. Allt har gått så snabbt.
– Jag har verkligen svårt att ta in och förstå det. Jag tror att jag fortfarande är i chockfasen. Jag drar mig själv lite från att känna efter, för det är så extremt, säger Mia Lee.
I oktober 2022 upptäckte hon att allt hon tidigare hade fått höra om sin adoption var en lögn. Hon hade inte blivit frivilligt bortlämnad av sin sydkoreanska familj, utan hade blivit dödförklarad på sjukhuset och sedan bortadopterad.
– Jag har alltid trott att jag visste mycket jämfört med andra adopterade. I mina adoptionspapper står det många saker: mitt koreanska namn, var jag är född, mitt födelsedatum och anledningen till adoptionen. Nu vet jag att det mesta av det inte är sant, säger hon och bläddrar i adoptionspapperna på bordet.
Föddes för tidigt
Mia Lee är 35 år gammal och bor i Danmark med sin man Philip och deras två söner, Elliot, 2, och Matti, 7. När hon var ungefär ett halvår gammal blev hon adopterad av ett danskt par. Hon minns att det alltid har pratats öppet om att hon är adopterad, och hon har även en lillebror som är adopterad från Sydkorea.
– Om vi såg ett flygplan på himlen berättade min mamma att det var så jag hade kommit till Danmark, och hon berättade om dagen de hämtade mig på flygplatsen. Det var en helt naturlig berättelse, säger Mia Lee och fortsätter:
– Jag var inte heller den enda adopterade när jag växte upp. Mina föräldrars vänner hade adopterat två flickor från Sydkorea, och på vår gata bodde det en adopterad pojke. Så jag har aldrig känt mig fysiskt ensam på det sättet.
Hennes adoptivföräldrar lade också vikt vid att förklara för henne varför hon hamnade hos dem. Förklaringen de fick, och som kan läsas i adoptionsdokumenten, var att hon föddes drygt tre månader för tidigt. Eftersom hennes biologiska föräldrar inte hade tillräckligt med resurser, och Mia Lee var deras tredje flicka i syskonskaran, hade de svårt att betala för den behandling hon behövde som förtidigt född. Hennes bästa möjlighet för att överleva var därför adoption.
– Det står i papperen att min far lämnade mig. Han var mild och god och gjorde det utan tvekan, säger hon.
Mamman skickades hem
I dag vet Mia Lee att det inte är sant.
Hon vet att hennes biologiska mamma fick värkar när hon var sex månader in i graviditeten och att hon snabbt fördes till sjukhuset. Hon hade sådana våldsamma smärtor att hon svimmade på väg dit, och när hon vaknade upp i sjukhussängen hade hon fött Mia Lee.
Men personalen sa till den nyblivna mamman att Mia Lee var dödfödd och att de skulle ta hand om resten. Samma dag skickades mamman hem.
Jag har en mängd trauma i mitt bagage
Dagen efter besökte Mia Lees mormor sjukhuset för att få utlämning av det döda barnet, men möttes av motstånd och utskällningar för att hon hade dykt upp. Även hon fick gå hem tomhänt.
Men Mia Lee var vid liv, och antagligen blev hon placerad i en kuvös och matades genom en sond där mjölk dumpades ner i halsen enligt ett schema. Ärr på handleder, vrister och ljumske vittnar också om att hon har varit kopplad till många slangar, och hon är blind på sitt ena öga.
– Jag tror att de tog hand om den fysiska delen, men vid den tiden var de inte medvetna om vikten av exempelvis avskärmning av för tidigt födda barn. Det handlade enbart om överlevnad, säger Mia Lee.
Blev ängslig och stressad
Under de senaste två åren har hon varit sjukskriven från sitt jobb som kock och har fått diagnosen komplicerad ptsd (posttraumatiskt stressyndrom reds anm.), som bland annat är kopplad till hennes adoption.
– Jag har en mängd trauma i mitt bagage. Rent psykiskt finns det mycket som jag inte ens var medveten om innan jag själv blev mamma, säger hon.
Det var överväldigande, svårt och fyllt av motstridiga känslor, när Mia Lee blev mamma för första gången. Trauman som hon inte ens visste fanns inom henne dök upp, och när hon blev mamma för andra gången förstärktes allt på ett överväldigande sätt.
– Även om man alltid försöker förbereda sig på att livet kommer att förändras när man blir mamma, och att det är svårt att ha en nyfödd, så blev jag ändå totalt överväldigad och kunde inte hantera det – ljudet av gråt gjorde mig ängslig och stressad, och det har varit en av de svåraste upplevelserna jag har haft. Tyvärr fanns det inga professionella runt mig som kunde förstå vad det berodde på, så det betraktades bara som en förlossningsdepression, berättar hon.
I dag har Mia Lee insett att det troligen kommer från sina egna första månader i livet.
Reste till Sydkorea
När hon var 18 år började hon intressera sig för sitt ursprung och gick med i ett nätverk för adopterade från Sydkorea. Det var spännande att höra om andra som hade hittat sin familj, och det inspirerade henne att också vilja hitta sin.
Hon kontaktade därför adoptionscentret i Sydkorea, Korea Social Service (KSS), för att höra om de hade mer information. Ett år senare återkom de med det nedslående meddelandet att de inte hade kunnat hitta några uppgifter hos de lokala myndigheterna. Hennes biologiska föräldrar måste ha gett falska uppgifter.
Det hindrade henne dock inte från att ge upp, och år 2011 reste hon för första gången till Sydkorea tillsammans med sina adoptivföräldrar.
Det var en fantastisk upplevelse för Mia Lee, som beskriver det som en väldigt trevlig känsla.
– Jag upplevde det som en uppenbarelse. Här kunde jag ha varit. Rent fysiskt liknade jag dem och smälte naturligt in. Kläderna passade mig och sätena på bussen var lagom höga så att jag kunde nå golvet – alla små detaljer som fick mig att känna att jag hörde till, säger hon.
Hon hade tidigare meddelat adoptionsbyrån att hon skulle komma förbi när hon var i landet, och hon hoppades att det skulle få dem att göra lite extra ansträngningar för att hitta mer information.
Men de upprepade bara vad de tidigare hade svarat i mejlet.
– Jag blev verkligen besviken och hade svårt att acceptera det. Det kunde inte vara möjligt att jag hade så mycket information om mina biologiska föräldrar och att det inte fanns något om dem. Det kändes fel redan då, berättar hon.
Fick kontakt med sin familj
Under de följande åren försökte hon själv hitta mer information. Hon gick med i adoptionsnätverk och andra forum för adopterade på nätet, men det hamnade i bakgrunden när hon blev mamma för första gången.
När hon blev mamma för andra gången började tankarna om adoptionen återigen röra sig, och hon anmälde sig till ett dna-register.
När jag såg min far var det som att se mig själv
– Jag förväntade mig inte att hitta mina föräldrar, men jag kanske kunde hitta några släktingar eller något. I början fick jag många träffar, men de personerna var så avlägsen släkt att jag nästan var mer besläktad med min granne, säger Mia Lee med ett leende.
Men sedan hände något. I början av 2022 fick hon en träff på nästan tre procent med en kusin i Texas. Hennes gammelfarfar och Mia Lees gammelfarfar var bröder, och även om det fortfarande var avlägset blev Mia Lee glad, och kusinen erbjöd sig att hjälpa till att leta efter hennes biologiska familj.
Det tog sex månader. Sedan skrev kusinen att hon hade hittat några personer som matchade föräldrarnas namn.
Kusinens mamma kontaktade Mias faster, som förmedlade en kontakt med dem, men under lång tid kom det ingen reaktion alls. Det var först under em sen kväll på höstlovet, när Mia Lee efter en lång bilresa med sin familj precis hade kommit fram till ett hotellrum i Harz, som kusinen skickade ett sms och sa att den koreanska familjen, Mias Lees biologiska familj, hade svarat.
Hennes far ville prata med henne omedelbart via ett videosamtal, där även en faster och kusinen skulle delta.
– Jag blev nästan panikslagen och kunde inte hantera det, men samtidigt var jag helt lycklig. Min faster pratade mycket, min far sa ingenting utan stirrade bara in i kameran, och jag sa mest hej och att det var trevligt att träffa dem. När jag såg min far var det som att se mig själv, bara äldre, säger Mia Lee, som inte kunde sova efter den korta samtalet.
Hennes två systrar, lillebror och mamma skickade meddelanden till henne samma natt, och kontakten fortsatte under veckorna som följde, där sanningen om hennes adoption pusslades ihop.
– Mina biologiska föräldrar tyckte att det var ett mirakel att vi hittade varandra och ville veta allt om mig. Var jag gift, hade jag barn? Vad gjorde min man? De ville verkligen ha mig, men samtidigt var det också en stor chock för dem att jag dök upp. Det har ljugits och det har väckt en enorm känsla av orättvisa hos både dem och mig.
Tvingade fram tårar
Mia Lee känner att någon måste ta ansvar för det som har hänt henne och vill att omvärlden ska känna till sanningen. Så i november kontaktade hon en koreansk tv-kanal och inom några veckor blev hon inbjuden till Sydkorea för att medverka i en dokumentär.
Besöket ägde rum i december, där tv-teamet följde Mia Lees första möte med sina biologiska föräldrar, och det var då hon tvingades fram tårar när hon stod ansikte mot ansikte med sin mamma, som började gråta vid synen av sin dotter.
– Allt var så överväldigande. Äntligen mötte jag mina rötter, och de ville ha mig. De hade inte övergett mig. Det kändes främmande och samtidigt tryggt att vara tillsammans med min mamma och pappa. Min pappa klappade mig på ryggen, och sedan mätte vi våra händer. De var exakt likadana, berättar Mia Lee.
Efter en intensiv resa återvände Mia Lee hem till sin familj i Danmark. Hon har nu planerat en ny resa till Sydkorea där hon inte har ett kamerateam i ryggen, men där hon kanske bättre kan lära känna sitt ursprung.
Det finns fortfarande många frågor som hon saknar svar på. Vem är ansvarig för detta? Vem gjorde detta mot henne och hennes familj?
– Det här borde inte ha hänt. Och om det har hänt mig, finns det också andra där ute som det har hänt. Förhoppningsvis handlar det om en bråkdel av adoptionsfall, så det är inte så att jag anser att alla adoptioner sker på falska grunder. Men man borde vara mer nyfiken på om sanningen verkligen är så när en familj adopterar ett barn. Det är man skyldig barnet.
Svensk bearb: Redaktionen