Maria stals och adopterades till Sverige: Mina biologiska föräldrar krävde mig tillbaka

Fyraåriga Jung Yoon Huhs liv i Sverige började den 18 februari 1968 på Arlanda. Det var dagen då hennes förväntansfulla adoptivföräldrar, Ulla och Stig, tog emot sitt adoptivbarn från Korea.

De var ett barnlöst par i 40-årsåldern som länge hade längtat efter att bilda familj, men inte lyckats. Den 2,5-åriga koreanska flickan togs emot med öppna armar. De kallade henne Maria.

Flickan var försigkommen för sin ålder. I själva verket var hon fyra år. Men om det och om Marias verkliga bakgrund visste de ingenting. De trodde att hon var föräldralös.

Maria Lundberg Ström, som i dag är 56 år, håller med om att hennes historia är exceptionell. Få adopterade finner sina biologiska föräldrar. I hennes fall var det tvärtom de biologiska föräldrarna som efter två års sökande fann sin förlorade dotter. För hon var nämligen allt annat än fattig och föräldralös, hon kom från en välbärgad företagarfamilj i Seoul.

– Jag och Maria har känt varandra länge och när hon berättade sin historia för mig trodde jag knappt att den var sann. Efter att hon och två yngre systrar fördes bort från sitt hem i Seoul ägnade myndigheterna 16 dagar åt att hitta de biologiska föräldrarna.

– Men det är tveksamt om de verkligen sökte. Därefter adopterades barnen snabbt bort utomlands. Man handlade med koreanska barn, som bland annat skickades till Sverige, ett av de då största mottagarländerna, säger journalisten Catrin Villaume Fägerstrand.

Efter att ha fördjupat sig i Marias myndighetsdokument och brev, beslutade hon sig för att omvandla den starka och viktiga berättelsen till en bok. Maria berättade och Catrin skrev. Resultatet blev Stulet barn.

– Det som hände Maria är skandalöst! Sveriges handel med sydkoreanska barn från slutet av 60-talet och framåt ska ses i ljuset av den diktatur som rådde i landet och den omfattande korruption som genomsyrade hela samhället, säger Catrin.

På senare år har många svenska adoptionshistorier handlat om dåligt mående på grund av själva adoptionen. Det förutsätts också att den adopterade ska känna tacksamhet över att ha fått ett bättre liv.

– Men jag hade antagligen haft en bättre materiell standard i Korea, eftersom mina föräldrar var välbärgade. Mina svenska föräldrar var enkla människor. Men de älskade mig och ville alltid mitt bästa, så jag har inte alls mått dåligt över att vara adopterad, säger Maria, som tycker att det är viktigt att de goda exemplen på adoption också lyfts fram.

Maria har aldrig utsatts för rasism

– Jag hade en lycklig barndom. Jag har aldrig utsatts för rasism eller känt mig annorlunda eller utanför. Det berodde nog delvis på att mamma och pappa var frälsningssoldater. Vi levde i en stark gemenskap i församlingen, där alla var lika mycket värda, säger Maria med ett leende.

Medan Maria gick på förskola i sitt nya hemland, letade hennes biologiska föräldrar förtvivlat efter henne och syskonen.

Exakt hur de försvann är inte helt klarlagt. Föräldrarna drev en hotell- och restaurangrörelse och när fastigheten brann ner blev pappan oskyldigt anklagad för mordbrand av sin bror.

Barnen lämnades till polisen

Medan han avtjänade ett kort fängelsestraff skulle brodern ta hand om frun och barnen. I stället lämnades barnen in på en polisstation som föräldralösa. Mamman blev inlagd på sjukhus.

Senare tog brodern sitt liv, samvetskvalen blev honom förmodligen övermäktiga.

Föräldrarna hade högt uppsatta kontakter och pengar att betala mutor. Kurirer anlitades och en av dem lyckade spåra barnen till Sverige. Men de lyfte också på locket till en skandal som långts senare skulle komma att brisera internationellt. Efter sommar-OS 1988 kom avslöjande reportage om Sydkoreas handel med barn och 1998 framförde president Kim Dae Jung en offentlig ursäkt till 150 000 adoptivkoreaner.

Maria förstår den oerhörda smärtan

– Men vad sa man i Sverige? Vad svarade svenska Adoptionscentrum i debatten? Vi har inte funnit ett ord om saken, konstaterar Catrin och Maria.

Catrin tillägger att det blev de adopterade själva som krävde en utredning och förslag på åtgärder så att adoptionerna skulle blir rättssäkra i framtiden.

Som trebarnsmor kan Maria förstå den oerhörda smärtan de biologiska föräldrarna måste ha känt när de förstod att deras barn var försvunna.

– Senare födde min koreanska mamma tack och lov en son. Men utan honom tror jag inte att hon hade överlevt traumat, säger Maria sakta.

Efter två års sökande hittade föräldrarna Maria och krävde henne tillbaka. Men en adoption går inte att upplösa med mindre än att adoptivföräldrarna går med på det. I maj 1970 fick Ulla och Stig besök av socialkonsulenter som föreslog ett byte.

Efter reklamen: Se också: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad

Föräldrarna fick förslaget att byta barn

– Mina föräldrar hade ställt sig i kö för att adoptera ännu ett barn från Korea och konsulenterna föreslog då att det nya barnet skulle ta min plats. Det låter helt sanslöst, men så var det. Att bli ifrågasatt och fortsatt granskad måste ha varit hemskt för dem. Men mina adoptivföräldrar gick ur kön och vägrade lämna tillbaka mig.

– Mina stackars biologiska föräldrar fick nöja sig med att skriva brev som gick via adoptionsförmedlingen i Seoul till Sverige, säger Maria och berättar att det också dröjde innan hennes mor och far i Sverige fick hem alla adoptionspapper med rätt stämplar.

– Allt var oerhört illa skött. Det är obegripligt hur svenska myndigheter fortsatte att förnya tillstånd till adoptionsbyråer som uppenbart såg mellan fingrarna på handeln med barn, säger Catrin.

Under tonåren utväxlades sporadiska brev med umma och appa, som Maria kallar sina biologiska föräldrar.

Pappan bad om lov att få skriva brev

– Det har varit så rörande, ja plågsamt, att läsa breven där Marias biologiske far ber hennes adoptivföräldrar om lov att skriva till sin egen dotter. Hon är en ung kvinna då och kan bestämma det själv, men för honom är hon fortfarande fyra år, hans lilla flicka, säger Catrin.

Ulla och Stig blev förkrossade när sanningen kom fram; att Maria hade stulits från sina koreanska föräldrar. Som djupt kristna drabbades de av samvetskval och hyste stark medkänsla med de biologiska föräldrarna. Men ingen av dem hade någon skuld i det som hänt. Det var bara rakt igenom tragiskt.

Under uppväxten kände Maria inget behov av att besöka Korea. Men när hon och hennes dåvarande kärlek - och senare make - Håkan bestämde sig för att backpacka i Asien 1989 var det han som propsade på att de skulle mellanlanda i Seoul, både på ditresan och hemresan.

Mötet med Korea skulle komma att förändra Marias liv.

– Eftersom jag ser koreansk ut kom folk fram och pratade med mig. Men när jag inte kunde svara blev de öppet föraktfulla, de trodde att jag var halvkorean och dessa ser man ner på. Jag hade aldrig tidigare stött på en så uttalad rasism!

Mötet med de biologiska föräldrarna blev däremot fint. Hon kände en omedelbar samhörighet.

Maria blev övertygad om att blodsband är på riktigt

Maria sitter tyst en stund och funderar på hur hon ska förklara känslan.

– Innan jag träffade dem trodde jag inte på att blod är tjockare än vatten. Men jag blev övertygad om att blodsband är på riktigt när jag träffade dem. Det är svårt att förklara…

Hon och Håkan behandlades som kungligheter och bjöds på det allra bästa. Föräldrarna hade till och med inrett ett rum i västerländsk stil till det unga paret, i hopp om att de skulle vilja komma tillbaka.

Under den första vistelsen i Seoul fick Maria förklaringen till varför hon aldrig har gillat att äta svensk frukost.

– I Korea äter man varm mat på morgonen och det var jag van vid när jag kom till Sverige. Efter ett tag testade mamma att ge mig gårdagens middagsrester till frukost. Då åt jag med god aptit!

Tillsammans med sina biologiska föräldrar fick hon se sin folkbokföring och först då upptäckte hon att hon var född 1963, inte 1965 som stod angivet i alla adoptionsdokument. Däremot hade namnet inte ändrats.

– Man drog av några år för att göra mig mer attraktiv för adoption, konstaterar Maria.

Under Asienresan upptäckte Maria att hon var gravid med sitt första barn och återvände till Seoul med den underbara nyheten.

– Jag kunde se hur ummas ansikte slätats ut under vår bortavaro, hon var så lycklig över att ha fått mig tillbaka, säger hon.

Marias besök i Korea väckte av naturliga skäl oro hos adoptivföräldrarna, även om de på intet sätt missunnade sin dotter att träffa sina biologiska föräldrar. Tvärtom.

– Det är klart att det var känsligt för dem. Tänk om jag skulle föredra mina biologiska föräldrar? Mamma och jag bråkade en del under den här perioden, bland annat för att jag inte ville leva enligt i Frälsningsarméns normer och regler, och hon erkände långt senare att hon tyckte det var skönt att jag åkte! Men under resan började vi skriva brev och närmade oss varandra igen.

Fått lära känna familjen

Maria har under årens lopp återvänt till Korea flera gånger och känner sig tacksam över att ha fått chansen att lära känna inte bara umma och appa, utan också sin bror.

2017 fick ringde umma till Maria. Telefonlinjen var dålig, men Maria förstod att hennes appa var död. Även Stig och Ulla är borta, men umma lever fortfarande. Hon är snart 80 år.

– Jag skulle gärna vilja åka tillbaka för att träffa umma en sista gång. Jag är lyckligt lottad som har varit älskad av fyra föräldrar, säger Maria och ler.

Detta är Maria Lundberg Ström

Ålder: 56 år.

Familj: Sambo samt de vuxna barnen Hanna, Simon och Alice.

Bor: I Norrköping.

Gör: Barnsjukgymnast.

Aktuell med: Den självbiografiska boken Stulet barn av Catrin Villaume Fägerstrand (Norstedts).