Novell: Hon plockar fram sin kvinnliga list för att få prästen på fall

Linnea älskade blommor av alla sorter och färger. Hennes pappa Lennart sa alltid att det var något han och ­Linneas mamma haft på känn när de gav ­henne ett blomnamn.

Hur det nu än var med den saken hade ­Linnea gått floristutbildning och nu hade hon köpt en egen blomsteraffär. Hon tjänade inga stora summor, men hon sysslade med det hon ville och mådde bra av det.

Denna dag hade hon gått upp redan klockan fem på morgonen. Hon hade sedan jobbat några timmar med blomsterarrangemang och en brudbukett till ett bröllop hon fått äran att smycka.

Vid niotiden kom Lennart för att hjälpa henne med att stå i affären. Han var nybliven pensionär och en gladlynt, snäll man.

– Hur går det, Linnea? frågade han när han tog på sig ett förkläde.

– Bra, pappa. Jag har full kontroll. Det är jättesnällt att du hjälper mig, det här bröllopet är så viktigt. Men nu måste jag skynda mig!

Linnea lastade in blommorna i sin gamla kombi och startade tvåmilafärden mot medeltidskyrkan i den lilla byn där bröllopet skulle stå klockan ett.

Hon kände sig uppsluppen när hon kom fram och parkerade utanför kyrkogårdsmuren. Drömbröllop i en vitmenad kyrka, en kyrkogård kransad av gamla ekar och utsikt över en sjö, en blå himmel och en vänligt värmande sol. Det kunde inte bli bättre.

Hon började bära in blommor. Men när hon kom in i kyrkan blev hon häpet stående. En man sjöng och sången rullade mjukt under det välvda, vackert målade taket och liksom kröp in i varje vrå. Linnea tyckte att sången fyllde hennes kropp och själ och förtrollade henne, gav henne gåshud och fick henne att både vilja gråta och skratta.

Först när sången tystnat återfick Linnea fattningen. Hon gick fram i gången till mannen som sjungit. Linnea gissade att han var i hennes ålder.

När han nu fick syn på henne log han generat och sa:

– Jag övar bara. Jag heter Erik Svensson och är präst här i dag. Brudparet har bett mig sjunga under bröllopet. Men jag lovar att ta på mig prästkläder till dess.

– Det lät jättefint, var allt Linnea kunde få fram.

Hon kände sig torr i munnen och kunde inte slita sig från hans blå ögon. Men hon fann sig och presenterade sig.

Eriks handslag var fast och tryggt.

– Jag tänkte arrangera blommorna och hoppas att jag inte stör.

– Inte alls. Organisten kommer säkert snart för att öva. Och vaktmästaren är här, ute på kyrkogården, tror jag.

Erik såg tafatt på henne som om han var nervös att tala med henne. Hon konstaterade genast att han var blyg.

– Är du vikarie? undrade hon. Jag har inte sett dig förr.

– Ja, komminister Andersson är pappaledig. Jag har blivit ombedd att röja i sakristian, mest papper, så därför är jag lite tidig i dag. Klarar du dig? Du får säga till om du behöver hjälp.

Erik slog ut med armarna i en osäker gest.

– Tack, var allt hon kunde komma på att säga, och sedan såg hon Eriks ryggtavla när han böjde huvudet och gick in genom den låga dörren till sakristian.

Vad blyg han var, tänkte hon. Blyga pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. De pojkarna får man fånga själv.

Linnea bar in resten av blommorna och arrangerade buketterna. Brudbuketten stod i en vas i vapenhuset och allt var egentligen klart, hon kunde åka sin väg. Men det hade hon inte lust med.

Hon bestämde sig för att sätta sig på läktaren under vigselceremonin och intalade sig att hon borde övervaka allt. Ha full kontroll. Och hon ville verkligen höra Erik sjunga igen.

Lennart skulle klara sig utan henne i affären och när hon ringde honom försäkrade han att det inte var några problem. Men det var två timmar kvar till bröllopet. Vad skulle hon göra under tiden?

Linnea tog en liten promenad i byn. Till sin förvåning hittade hon ett kafé i det som tidigare varit en byskola. Hon fick en idé och gick tillbaka till kyrkan.

Försiktigt knackade hon på den öppna dörren till sakristian. Bara för att han var en blyg viol behövde hon ju inte vara det.

Erik tittade upp.

– Har du lust att följa med till ­kaféet? Det är tråkigt att fika ensam, sa Linnea.

– Javisst, gärna, sa Erik och såg förlägen och glad ut på samma gång.

De beställde kaffe och prinsessbakelser och satte sig på verandan. En sådan inverkan på henne som Erik hade var det länge sedan en man haft, om ens någonsin, och det handlade inte bara om hans vackra sångröst. Han var verkligen speciellt fin.

Men med hennes vanliga otur skulle han väl visa sig vara om inte gift så tillsammans med någon. Hur skulle hon gå till väga för att ta reda på det?

Hon måste säga något.

– Var kommer du ifrån?

– Jag kommer från Göteborg, sa Erik och Linnea såg lättnaden i hans blick när han fick något han kunde prata om.

– Jag fick lust att byta miljö. Jag hade varit ihop med en kvinna i flera år och det tog slut. Egentligen inte dramatiskt för vi hade vuxit ifrån varandra, men det var dags för något annorlunda. Ja, egentligen, om jag ska vara ärlig, så tog det mig ganska hårt …

Erik koncentrerade sig på sin bakelse som om han förebrådde sig för att han sagt något onödigt. Han fortsatte som för att släta över att han kanske varit lite för personlig:

– Och vikariatet här blev ledigt. Jag ville också prova att bo på landet, jag gillar att gå i skog och mark. Jag hyr faktiskt ett rum med pentry här ovanpå i det gamla skolhuset. Och du?

Linnea berättade sin livshistoria, även om den inte var så dramatisk.

När de gick tillbaka till kyrkan sneglade hon i smyg på Erik. Hon var bara tvungen att få lära känna honom lite mer.

Bröllopet var tusen gånger vackrare än i en Hollywoodfilm, tänkte Linnea. Hon var otroligt stolt över brudbuketten. Och när sedan Erik sjöng var inte ett öga torrt.

Efter vigseln gick brudparet nerför gången, följda av gästerna. Linnea gick fram och gratulerade dem. Hon borde ju egentligen åka hem, men hon kunde inte. Hon ville så gärna prata i enrum med Erik.

Nu stod han vid kyrkporten och hälsade på folk. Linnea beslöt att vänta och så småningom var kyrkogården tömd på bröllopsgäster. De hade åkt vidare till en festlokal.

Linnea fann Erik i sakristian, där han hade bytt om.

– Jag ville bara säga hej, sa hon. Det var ett jättefint bröllop och du sjöng så fint.

– Och blommorna var så vackra, sa Erik och log så där blygt. Vi kanske ses fler gånger.

– Ja, kanske det. Hej då …

Det var inget annat att göra för Linnea än att bege sig hemåt.

Ute på parkeringen stod bara hennes bil. Hon frågade sig om Erik hade bil. Självklart måste han ha det. Han bodde ju på landet. Men bilen stod väl vid den gamla skolan.

Hon fick en idé, lite lurt kanske, men ville man något fick man inte tveka inför vilka metoder man kunde ta till, tänkte hon.

Linnea öppnade huven, lossade fördelarlocket och tog ut rotorn. Nu skulle inte strömmen kunna ledas ut till tändstiften och motorn skulle inte starta.

Hon stängde huven och gick tillbaka till kyrkan. Återigen knackade hon på sakristiedörren.

– Har du mycket kvar?

– Nej, egentligen är jag klar.

Erik pekade på några högar med papper och såg sedan frågande på henne. Linnea läste ändå glädje i hans blick.

– Min bil vill inte starta. Så jag undrar om du kunde skjutsa mig till stan. Om du inte har något annat för dig?

– Inte alls. Visst kan jag skjutsa dig. Jag kan ju ta en titt på bilen först.

Gode Gud, tänkte Linnea. Hon sneglade på altartavlan när de gick ut. Gode Gud, förlåt mig för att jag ljuger. Men nog hade Gud annat att bry sig om än vad hon gjorde?

Självklart fick inte Erik igång bilen när han satte sig vid ratten och försökte starta.

– Tyvärr är jag inte så bra på bilar …

– Det gör inget. Min pappa och jag kan åka hit i kväll. Han är bra på bilar.

Jag måste ta första steget, tänkte Linnea när de satt i Eriks bil på väg mot staden. Hon bestämde sig för att vara rak.

När de stannade på parkeringen intill blomsteraffären nästan störtade orden ur henne:

– Jag tycker att det har varit väldigt trevligt att vara med dig. Har du lust att göra något i morgon? Vi kunde gå i skogen, en picknick, eller på restaurang …

Erik såg glatt på henne och stammade fram att det ville han gärna. En skogspromenad.

– Det har tydligen gått bra i dag, sa ­Lennart när Linnea kom in i affären. Du ser överlycklig ut. Grattis, min flicka!

– Tack pappa, ja, det har gått jättebra.

Vid stängningsdags ordnade hon kassan och gick hem till sin lägenhet.

När det började skymma tog hon sin cykel och cyklade de två milen till byn. Det var ganska mörkt när hon kom fram men hon hade ficklampa med sig. Hon öppnade motorhuven och satte tillbaka rotorn.

Då hörde hon någon harkla sig alldeles bakom hennes rygg. Hade det gått att sjunka genom jorden hade Linnea önskat att hon gjort det.

– Jag tog en liten kvällspromenad, sa Erik. Behöver du hjälp med något? Jag tror ­bestämt att du har problem med rotorn i fördelardosan. Då startar inte bilen. Eller hur?

Sedan brast Erik ut i skratt och Linnea kunde inte annat än att också skratta.

– Nej, jag behöver inte hjälp med något, jag har full kontroll.

En halv sekund senare var hon i Eriks famn och hörde honom mumla att hon var en toka. Hon släppte för ett ögonblick hans mun som nu kysste henne och sa:

– Man får ju se till att skaffa sig det man vill ha. Och inte vara en blyg viol …

Får syn på något som blir avgörande för framtiden

novellerNovell: Hon spionerar på grannarna