Novell: Hon spionerar på grannarna – får syn på något som blir avgörande för framtiden
De hade bott grannar i snart två år men de kände inte varandra. De hälsade, inte mer. De hade skakat hand över staketet och utbytt några fraser om vädret. Ingen av dem hade haft intresse av någon ytterligare kontakt.
Det var samma sak med de övriga grannarna. Var och en skötte sitt. Här var det aldrig tal om några gatufester. På sin höjd kunde de dela med sig av frukt, men det sköttes genom en korg som sattes utanför dörren.
Barbro hade blivit lugn när hon förstod att den nya grannen skulle passa in. Grannfastigheten hade stått tom ett par år efter att gamla fru Holmberg hamnade på äldreboende. När huset kom ut till försäljning hade Barbro stått bakom gardinen och studerat spekulanterna.
Barnfamiljer gick runt och kontrollerade fastigheten, men även ett äldre par återkom. Dessbättre var det de som vunnit budgivningen. Åtminstone var det vad Barbro trott tills hon sprang på mäklaren som berättade att det var en ensamstående kvinna som skulle flytta in, Lovisa Liljegren.
Den silverhårige mannen som hon lagt märke till såg hon aldrig skymten av efter det att Lovisa Liljegren flyttat in. Det var synd, tyckte hon. Han hade sett sympatisk ut. Som Hasse om han hade fått leva, reslig och välklädd. Precis som Lovisa Liljegren.
Barbro såg inte mycket av henne. Hon drev en butik i centrala stan, Boutique Elle, där hon sålde underkläder, morgonrockar och badkläder. Barbro kände till den exklusiva butiken, men hon var knappast någon stamkund.
Sedan hon valt att pensionera sig hade Barbro gott om tid, som hon gärna tillbringade vid köksbordet med korsord. Det var inte utan avund hon betraktade Lovisa som körde iväg med sin bil varje morgon och oftast var tillbaka först vid 19-tiden. I motsats till Barbro var Lovisa aktiv, sin ålder till trots. Barbro hade nog kollat upp. Sju år äldre var hon.
Hur länge skulle hon själv kunna bli liggande utan att någon uppmärksammade det?
Från sitt köksbord hade Barbro uppsikt över hela gatan. På så sätt hade hon kunnat slå larm när Helge Larsson inte setts till på två dagar, varken hämtat in tidningen eller ställt ut sin soptunna. Han hade klarat sig, men varit illa däran.
Det blev en tankeställare för Barbro. Hur länge skulle hon själv kunna bli liggande utan att någon uppmärksammade det? Hade bara Hasse fått leva hade det varit annorlunda.
Barbro diskuterade saken med sina väninnor på bridgeklubben.
– Men det förstår du väl att vi skulle sakna dig om du inte dök upp? försökte de lugna henne. Din dotter ringer ju också ofta.
Jo, visst ringde Cecilia, men hon bodde i Frankrike och ibland kunde det gå veckor utan att hon hörde av sig. Och Barbro ville inte störa.
När Cecilia velat avråda henne från att ta ut sin pension i förtid hade Barbro inte lyssnat på det örat. Hon var så innerligt trött på sitt arbete på försäkringsbolaget och hade haft råd att sluta, men vad hade det blivit? Korsord och sudoku vid köksbordet.
Nu satt hon som vanligt och tittade ut över gatan, beredd att se Lovisa Liljegren hasta iväg. Hon såg hur dörren öppnades, men något stämde inte. Lovisa blev stående och stödde sig mot dörrkarmen. Hon fick upp sina nycklar men Barbro såg att hon släpade ett ben efter sig.
Snabbt fick Barbro på sig en jacka och sprang över gatan där Lovisa stod lutad mot sin bil.
– Hur är det? frågade Barbro. Jag kunde inte undgå att se att du hade ont. Kan jag hjälpa dig?
– Ischias, fick Lovisa fram. Det gör så förbaskat ont. Jag kan inte stödja på benet.
– Ska du till sjukhuset?
– Nej, nej. Jag har ringt min kiropraktor. Jag ska dit senare. Men först måste jag ner till affären.
– Jag kör dig, sa Barbro resolut.
– Men jag vill inte besvära …
– Inget besvär. Jag har hela dagen till förfogande.
Lovisa hade tacksamt tagit emot hjälpen. Stödd på Barbro hade hon öppnat dörren till Boutique Elle, där en ung tjej stod utanför och knappade på sin mobil.
– Min unga släkting Sofie som hjälper mig, presenterade Lovisa.
Hon satte sig tungt på en stol i rummet innanför affären och instruerade Sofie.
– Hon är snäll och arbetsvillig men på tok för ung, suckade Lovisa. Mina kunder är äldre. Sofie lever i en annan värld.
Medan Lovisa satte på kaffet strosade Barbro runt i affären. Hon nöp i en mjuk morgonrock men tittade förskräckt på prislappen. Om det blev rea kanske.
Barbro hjälpte Lovisa att plocka fram kaffemuggar och satte sig bredvid henne.
– Det är alltid lugnt så här dags, förklarade Lovisa. Bara när det är torgdag kommer folk tidigare. Sofie ska nog klara det när jag går till kiropraktorn.
– Är det långt?
– Jag tar taxi.
– Kommer inte på fråga. Jag kör, sa Barbro bestämt.
De satt och småpratade medan Sofie plockade i ordning i affärslokalen.
– Vad skulle jag ta mig till hela dagarna om jag inte haft butiken? sa Lovisa.
– Ja, pensionärslivet är inte alltid vad man kunde tro. Jag har själv alldeles för gott om tid.
Hon kunde inte låta bli att peka på morgonrocken hon själv drömt om
Vid lunch försvann Sofie ut på stan. Lovisa och Barbro blev ensamma. När en kund var på väg in gav Lovisa Barbro ett frågande ögonkast.
– Jag kan försöka, log hon. Annars får jag ropa på dig.
Kunden var en ung man som sökte en födelsedagspresent till sin mamma. När Barbro luskat ut vilken prisnivå han tänkt sig kunde hon inte låta bli att peka på morgonrocken hon själv drömt om.
– Vad tror du om den här? Känn bara.
– Jo, den är fin, sa mannen tvekande, men jag vet inte hennes storlek.
– Som jag?
– Nja, något större.
– Ta då large. Det är bättre att den är för stor. Och hon kan alltid byta.
Lovisa hade lyssnat på samtalet och log brett när Barbro kom tillbaka.
– Det skötte du galant, sa hon uppskattande. Jag blev imponerad hur du kunde tala dig varm om den där dyra morgonrocken.
Sedan satte de sig i bilen på väg till kiropraktorn.
– Jag hade själv tittat på den, erkände Barbro. Härlig kvalitet.
Hon väntade utanför medan Lovisa blev behandlad. En halvtimme senare kom Lovisa ut och gick betydligt bättre.
– Nu tror jag att jag själv klarar att köra. Jag ska skjutsa dig hem. Du har offrat hela dagen på mig.
Barbro kände sig tom när hon stod utanför sitt hus igen. Det hade varit en rolig dag, men nu var den slut.
Hon ville ingå i ett sammanhang, inte bara ha det bekvämt. Hon hade trivts med Lovisa och hoppades att hon skulle höra av sig.
Men dagarna gick. Barbro såg henne köra iväg på morgonen och komma tillbaka på kvällen. På lördagen strosade Barbro runt i stan och gick förbi Boutique Elle. Hon kunde i alla fall ha den goda smaken att tacka mig, tänkte hon bittert.
Senare samma dag ringde Lovisa och bad Barbro komma över.
– Jag skulle ha tackat dig tidigare, men det har varit så mycket, sa Lovisa när hon öppnat dörren för Barbro.
Lovisa höll fram ett paket och Barbro kunde ana vad det innehöll.
– Det är alldeles för mycket, protesterade hon när hon såg den mjuka morgonrocken.
– Se det som en muta, log Lovisa. Följ med mig in.
Jag tänkte föreslå att du börjar jobba ett par dagar i veckan
I soffan i Lovisas vardagsrum reste sig den silverhårige mannen som Barbro hade lagt märke till vid husvisningen.
– Min släkting Henry Brockman, presenterade Lovisa.
– Jag har hört dig lovsjungas, sa han.
– Äsch, det var ingenting.
– Jo, du visade att du klarade av situationen. Du är den jag behöver.
– Det är Henrys affär, förklarade Lovisa. Och jag känner att jag måste trappa ner.
– Så jag tänkte föreslå dig att du börjar jobba ett par dagar i veckan. Helst på torgdagarna. Nu slutar Sofie och jag vill inte lägga ner butiken.
– Det var roligt, svarade Barbro, men jag vet inte om jag klarar av det.
– Det vet jag att du gör, slog Henry fast.
Barbro stannade kvar inne hos Lovisa som värmde en skaldjurspaj medan Henry öppnade en flaska vin.
– Då skålar vi för vårt samarbete, sa han och höjde sitt vinglas.
Barbro iakttog honom medan hon smuttade på vinet. Det var första gången sedan Hasses död som hon känt sig attraherad av en man. Men det viktigaste var att hon skulle ha något att sysselsätta sig med framöver.
