Gittel ställde sig framför tåget och överlevde: ”Jag är otroligt tacksam att jag överlevde”

Sakta förstod Gittel Ullebo, 52, att hon låg på sjukhusets intensivvårdsavdelning. Hon hade förlorat en arm och ett ben. Hennes tarmar var söndertrasade, höften likaså. Gittel hade blivit påkörd av det framrusande Malmötåget, och ett par ynka centimeter hade varit skillnaden mellan liv och död.

– Första månaden låg jag bara, och lät alla de effektiva människorna omkring mig göra sitt jobb: lägga om sår, byta dropp och vända på mig. Det kom ett lugn över mig, jag kunde ändå inte göra något. Sedan kom tacksamheten: jag levde!

Efter reklamen: Se också: Så söker du hjälp när du drabbats av depression

Mycket hårt arbete väntade. Men Gittel kunde inte ana att det bästa i livet låg framför henne. Tiden innan hade hon befunnit sig på olika nivåer av dunkel, från grått och motigt till tjärsvart. Det var som att Gittel sprang och sprang för att komma bort från sin depression och desperation. Till slut sprang hon rakt ut framför ett tåg och vaknade upp till ett helt nytt liv, där hon varje dag hade fullt fokus på att överleva och att komma ur sjukhussängen.

– Jag vet ju inte exakt vad som faktiskt hände, men jag är ganska säker på att jag försökte ta mitt liv. I dag är jag otroligt tacksam för att jag överlevde.

Michaelas son dog i en överdos

relationerMichaelas son dog i en överdos: "Han valde inte att bli missbrukare"

Stressen tog över

Det började för cirka fyra år sedan när krafterna tog slut för den högpresterande och nitiska Gittel. Hon låg vaken om nätterna med jobbet susande i sinnet. Stressen gjorde henne stel och låst, alltmer frånkopplad sitt vanliga liv.

– Jag tog på mig allt fler saker, jobbade över och jag blev bara mer och mer stressad. Jag sov inget, siffror jagade mig hela nätterna.

Ekonomen och trebarnsmamman, den duktiga flickan som alltid ställde upp, fick söka läkarhjälp. Hon blev omedelbart remitterad till psykiatriska akutmottagningen.

– Jag körde dit själv och tänkte: NU får jag hjälp! Jag fattade inte då att det bara var en dålig början på något ännu värre.

Pressen fick Solin att försöka ta sitt liv

samhällePressen fick Solin att försöka ta sitt liv: ”Jag skrek inom mig”

Hon fick mediciner för att varva ner och för att sova. Men ingen på avdelningen hade riktigt tid att prata med henne. Gittel blev sjukskriven och försökte sova bort tillvaron, som blev allt mer rörig och osammanhängande.

– Det är svårt i dag att få ihop de där tre åren. Jag var ju mer och mer borta. Läkarna försökte hjälpa mig, jag blev inskriven flera gånger på psykiatriska akutmottagningen, men ingenting hjälpte. Jag frågade desperat: Varför fungerar jag inte? Varför blir jag inte bättre?

För hon blev bara allt sämre. Ibland blev hon liggande i sängen flera dygn i sträck med migrän. Barnen trippade på tå, sambon försökte underlätta och peppa. Ingenting hjälpte.

– Jag blev alltmer beroende av mina tabletter, men ingen visste om det. Jag hade bunkrat mediciner; sparade piller varje gång läkaren bytte till en ny sort. Jag hade tillgång till massor av mediciner – och jag använde dem.

Anne ser tillbaka på svåra tiden som psykisk sjuk mamma

relationerAnne om svåra tiden som psykiskt sjuk mamma: ”Jag kunde inte ta hand om mitt barn”

Såg bara en utväg

Tillvaron blev alltmer suddig. Gittel fick en så kallad elektrokonvulsiv behandling, ECT, men inte heller det hade någon effekt på henne.

– Det knäckte mig att se andra bli hjälpta. ”Varför fungerar ingenting på just mig?” undrade jag. Efter första behandlingen tappade jag närminnet och lite av talet. Sammanlagt fick jag arton behandlingar, men inget gjorde mig bättre.

relationerAnders dotter tog sitt och barnens liv: ”Hon såg ingen annan utväg”

Hon var fast i en spiral som pekade rakt nedåt. Tillvaron var så hemsk och tedde sig så hopplös att hon bara såg en utväg ur mardrömmen.

– Mina barn har det bättre utan mig, tänkte jag. Man är ju inte sig själv om man funderar på att ta sitt liv. Jag såg ut ett träd i skogen där jag kunde fullfölja min plan utan att bli störd, där fanns ingen täckning. En pall stod redo i garaget och jag hade repet färdigt. Men mitt första suicid-försök var när jag svalde en hög med tabletter. Jag ville egentligen inte dö, jag orkade bara inte vara kvar i ångesten. Det är allt jag vet. Men jag tog de där tabletterna, sedan tog jag en hög till. Det var min sambo som hittade mig, och mobila sjukvårdsteamet kom och hämtade mig.

Detta var på nyårsafton 2020. Det gick ytterligare drygt ett halvår till den där förfärliga dagen när hon blev påkörd av tåget.

Det sista hon minns innan den stora minnesluckan på 13 dygn är en vanlig onsdag i september.

– Min före detta svärmor var här och vi fixade pass åt henne. Men minnena är väldigt diffusa innan de försvinner helt.

På lördagskvällen hade de en middag med sönerna och andra personer som stod Gittel nära – en middag som Gittels nära och kära i efterhand trodde hon ordnat för att säga farväl. Men det är inget hon själv kan skriva under på.

– Jag var tydligen positiv och glad, men jag drack ju alkohol. När alla gått fick jag ett ångestanfall, berättade min sambo efteråt.

relationerMaria om sorgen, maktlösheten och kampen för sitt barn: "Sista året gjorde Flipp sex självmordsförsök"

Han försökte lugna mig, och till viss del fungerade det. Men Gittel somnade inte om. Hon var klarvaken. I sitt desperata tillstånd gick hon ut i den tidiga morgontimmen, satte sig på cykeln och trampade bort till tågspåret i utkanten av Svedala. Alldeles nära hemmet. Ett tågspår där andra gjort samma sak före henne, ett ställe hon sett som en möjlig utväg förut.

– Jag kan ju inte veta säkert om det verkligen var ett självmordsförsök, men vad var det annars? Jag har ju cyklat dit av en anledning.

Någon såg när det hände, och det var inte lokföraren. Men Gittel ska ha hamnat med högra sidan mot det framrusande tåget, slungats bort från rälsen och blivit liggande där tills ambulansen kom till platsen.

– Jag antar att man tagit med sig armen och underbenet i transporten, men det gick inte att pussla ihop mig.

relationerGabriella var 14 när hon stoppade ett självmordsförsök: Jag knuffade bort honom – sen kom tåget

Kampen tillbaka till livet

Det är bara drygt ett år sedan olyckan när vi träffas. Ändå sitter hon här nu – stark, glad och mer välmående än någonsin. För något hände där i sjukhussängen.

– Dels blev jag av med ett väldigt stort tablettmissbruk, men det är ju inte hela sanningen. Jag upplevde en så stark tacksamhet över att jag levde och över all hjälp och kärlek jag fick på sjukhuset och av min familj. Jag tänkte att om de jobbar så hårt för att jag ska bli bättre så måste jag också göra det.

relationerNär sambon dog ville Jesper inte leva: ”Ett telefonsamtal räddade mitt liv”

Hon levde. Läkarna hjälpte henne. Hon fick hjälp! Det hade inte fungerat förut, men nu gjorde hon framsteg varje dag.

– Jag hade ont hela tiden, min kropp var så trasig. Men lyckan var desto större för varje pyttelitet framsteg. Jag glömmer aldrig när jag kunde sitta upp i sängen första gången och dingla med benen. Svetten rann av mig första gången jag klarade att ta mig över till rullstolen själv – men det var magiskt!

Familjen följde hennes framgångar och förundrades över hennes mod och viljestyrka. Var detta verkligen samma person? Samma mamma? Hon som legat i sängen, inte kunnat handla mat eller skratta på evigheter?

– Barnen har haft en oerhört tuff tid när jag mått dåligt. Jag har alltid försökt vara tydlig inför dem: ”Glöm aldrig att jag älskar er. Följ era drömmar, gör det ni vill!” I dag känner jag att de förstår vad jag menar.

relationerJennie: "Min elvaåriga dotter tog sitt liv"

Hon ler. Kampen tillbaka har varit ett smärre helvete. Den har varit mer fysiskt påfrestande, men hon har hela tiden gett sig fasen på att det ska gå.

– Rullstolen – inga problem, den hjälper mig framåt! Stomipåsen på magen – den ska jag lära mig att byta själv! Operationerna efter ett djupt sår efter morfinpumpen i ryggen: Det klarar jag!

Talar om psykisk ohälsa

I dag behöver Gittel en käpp när hon rör sig i folksamlingar, inte för att stödja sig på men för att folk ska förstå att hon kanske inte tål att puttas till för hårt, annars ser man inte att hon är så svårt skadad.

– Jag har namn på alla mina hjälpmedel, det känns som att jag omfamnar dem bättre då. Säg hej till Gunvor, säger hon och drar upp byxbenet och blottar en guldfärgad protes.

– Henne kan jag inte leva utan, säger hon och klappar sin vän.

relationerSusannes son Wille tog sitt liv: ”Jag hör hans röst inom mig”

Hon har sett till att hon har vad hon behöver – och blir glad av. En guldfärgad protes är mycket roligare – det skulle hon ha. En bil som är utformad efter hennes behov – det ordnade hon med själv. Hon har helt enkelt inte tid att vänta på att få det bästa.

– Jag tar för mig av livet på ett helt nytt sätt. Jag känner att jag är värd det och jag gillar mig själv. Detta är jag, säger hon och pekar på sin nya kropp.

Allt har förändrats i livet. I dag bor hon och 19-årige sonen själva i huset i Svedala. Hon är fortfarande sjukskriven. Men hon har fullt upp.

– Mitt Instagramkonto – som jag startade för att mina närmaste vänner skulle få info om hur jag hade det efter olyckan – har fått en väldig massa följare. Jag har börjat hålla föredrag om psykisk ohälsa, ett ämne vi pratar alldeles för lite om. Min 80-åriga mamma följer med varje gång jag föreläser, hon vill uppdatera sig på de åren jag mådde så dåligt.

hälsaPsykiater Ullakarin Nyberg: ”Tystnad kan leda till självmord”

– Och så blev jag lämnad av min sambo, säger hon. Det var jobbigt, men jag visste att jag hade honom kvar i mitt liv ändå. Nu har jag träffat en ny man, det är ett nytt förhållande som vi fortfarande utforskar, säger hon och ler.

– Förut var jag en halv människa i en hel kropp, nu är jag en hel människa i en halv kropp. Och det gillar jag så oerhört mycket bättre!