Anne om svåra tiden som psykiskt sjuk mamma: ”Jag kunde inte ta hand om mitt barn”
Innan Anne Rye Anderson, 37, födde sin son hade hon läst nästan alla böcker som gick att få tag på om graviditet och föräldraskap. Hon visste allt om bebisars utveckling, om amning, sömn och hur man ska ge sitt barn den bästa starten i livet. Teorin fanns alltså på plats. Det gjorde även kärleken; när Anne höll sin lille Alfred i armarna för första gången kände hon direkt en överväldigande samhörighet med sitt barn, precis som hon läst så mycket om. Men Annes nya liv som mamma blev på intet sätt som i böckerna.
Annes nya liv förvandlades till kaos
Någonting inom Anne hade långsamt börjat att gå sönder, och hon kände en allt starkare oro och förtvivlan. I samma takt växte högen med tvätt, disk och smuts i hemmet.
– Det var kaos. Kärleken till Alfred fanns där hela tiden men det praktiska med att ha barn kunde jag bara inte få att fungera. Det gick bra när jag var hemma och vi bara myste han och jag. Men att få på honom kläder och komma ut kunde jag bara inte få ihop, säger Anne och betonar att Alfreds pappa alltid har varit närvarande och stöttande. Men varje morgon gick han ut genom dörren till sitt jobb, och kvar lämnades Anne i en värld som blev alltmer ohanterlig.
Det kunde även en barnmorska lägga märke till, då Alfred var omkring ett år. Anne hade glömt bort att barnmorskan skulle komma och när denne plingade på och kom innanför dörren satt den lille pojken i blöja på en lekmatta medan en förvirrad Anne ursäktade hur stökigt det var i hemmet. Kort därefter kom förklaringen till varför det var så svårt för Anne: Hon fick diagnosen adhd och började ta medicin. Problemet var bara att den gav Anne allvarliga biverkningar – hon blev psykotisk.
– Jag trodde hela tiden att jag såg någon i ögonvrån och när jag gick kändes det som om jag trampade på krabbor och plattfiskar, minns Anne som då bytte medicin. Men det var redan för sent.
Separerade från sonens pappa
Anne separerade från Alfreds pappa. Uppbrottet innebar att hon hade flera dagar utan sin son och det gjorde situationen ännu värre.
– Allt eskalerade. Jag orkade inte ens att duscha, och min psykos blev bara värre och värre.
När Anne berättar om den verkligheten som hon då levde i låter det så galet att hon ibland måste skratta och skaka på huvudet. För med friska ögon framstår det nästan som komiskt. Anne trodde till exempel att hon ensam orsakat den globala uppvärmningen på jorden, bara för att hon ibland rökte en cigarett. Hon trodde också att det låg på hennes axlar att rädda alla världens barn och hon var tvärsäker på att hon kunde prata med dem genom sin teve.
Jag orkade inte ens att duscha
När Anne hade Alfred hos sig lyckades hon att trycka undan de värsta vanföreställningarna.
– Då var allt mitt fokus på honom, säger hon.
Men vid ett tillfälle orkade hon inte stå emot och var tvungen att ringa till sitt ex och säga de svåra orden: ”Kan du hämta Alfred? Jag klarar inte av att ta hand om honom. Jag behöver hjälp.”
Och Anne fick hjälp. De följande åtta månaderna låg hon inlagd på psykiatrin. De första sex veckorna var hon så pass sjuk att hon behövde hållas inlåst – hon fick inte ens träffa sin son.
– Det har jag fortfarande svårt att tänka på, och jag vet inte om det var rätt beslut eller inte att göra så. Det är ju en lång tid för ett litet barn att inte träffa sin mamma. Men kanske hade det skadat honom ännu mer att se mig i det tillståndet.
Om Alfred hade kommit till den psykiatriska avdelningen hade han sett en mamma som var utanför sig själv. Anne hade börjat höra röster, sex till sju stycken olika som alla hade egna budskap. En sa: ”Hoppa i vattnet, din feta ko.” En annan sa: ”Gå ut i köket, hitta en kniv och skär upp handlederna.” En tredje beskyllde henne för att vara en dålig mamma.
– Jag kunde inte få tyst på dem. Jag var helt förstörd av dem. Jag bara grät och skrek. Det var extremt obehagligt att ha rösterna i huvudet.
Behandlingen gjorde så småningom att Annes tillstånd stabiliserades och hon kunde äntligen återförenas med sin Alfred. De träffades på helgerna hemma hos hennes föräldrar. Anne längtade så efter de stunderna – hon räknade ner dagarna. Men det var också smärtsamt.
– Jag gladde mig något enormt att träffa min son men jag kände mig också så otroligt otillräcklig. Ibland behövde jag räcka över honom till min mamma som fick hitta på en vit lögn, som att jag behövde vila för att jag var lite trött. För hur förklarar man för ett litet barn att hans mamma är psykisk sjuk och inte kan ta hand om varken sig själv eller honom?
Anne saknade sin son så det gjorde ont i bröstet. På väggen i hennes lilla rum hade hon klistrat upp massor av bilder på honom. Förutom längtan brottades hon med en annan svår känsla: Skam.
– Jag skämdes. Skämdes över att jag inte var en bra mor eftersom jag inte kunde finnas där för honom, säger Anne som vet att hon inte är ensam med att känna skuld och skam. Många kvinnor drabbas av psykiska sjukdomar, men det är ofta tabu att vara öppen med det. Just därför vill Anne berätta.
Det är viktigt för mig att visa andra att det är okej att vara mamma och psykiskt sårbar
– Det är viktigt för mig att visa andra att det är okej att vara mamma och psykiskt sårbar. Det ska inte vara skamfullt. Man har så mycket annat att kämpa med ändå, säger Anne som under sin tid på sjukhuset fick diagnosen schizoaffektivt syndrom, en slags mellanform av schizofreni och bipolär sjukdom, för vilken hon fick både antidepressiva och antipsykotisk medicin.
Anne behöver stöd
I dag är det elva år sedan Anne blev mamma. I vardagsrummet hänger det bilder på en leende Alfred, både som liten och som större. Solljus lyser in genom de stora fönsterna. Det har också kommit in ljus i Annes sinne, även om hennes roll som mamma fortfarande inte liknar det hon en gång läste om i mammaböckerna. Alfred bor hos sin pappa och en kärleksfull bonusmamma. Där har han en bra och stabil vardag. Men varannan helg och på loven är han hos sin mamma.
– Vi har det så bra när vi är tillsammans och jag saknar honom varje dag. Det är en sorg att han inte är här oftare men jag skäms inte längre över det. Jag tänker helt enkelt inte skämmas för det är inte konstruktivt.
Det är många saker med att vara sjuk som Anne har fått acceptera och vänja sig vid. För även om hon blev utskriven efter åtta månader bedömde vården att hon inte klarade sig helt själv.
För att få vardagen att fungera behöver hon boendestöd. För Annes del innebär det att en kvinna kommer på regelbundna besök och gör alltifrån att diska till att hjälpa med att betala räkningarna. Kvinnan har också bidragit till att få struktur på vardagen med ett detaljerat schema som Anne kan följa.
– För mig har hon varit en ängel. Jag får rysningar när jag pratar om henne, för hon har varit en så stor del av att jag fått det bättre, säger Anne som i dag har fått en bättre balans och överblick över sitt liv.
Anne har hittat kärleken
Hon har också träffat kärleken. Han heter Martin och de träffades första gången för sju år sedan. Anne bestämde sig direkt för att vara öppen med sin diagnos, men det skrämde inte bort Martin.
– Martin tog det med ro. Han är empatisk och vidsynt, och kan skilja på mig som person och min sjukdom. För honom är jag inte min diagnos, och det är viktigt.I början av deras relation var det också viktigt att Anne fick veta hur Martin såg på barn.
Hon gjorde det tydligt för honom att hon inte klarade av att skaffa fler barn. Också detta har Martin accepterat utan att visa minsta tvivel. I dag är Alfred också en viktig del i hans liv, och Martin ser han lika mycket fram emot helgerna och loven med Alfred som Anne gör.
– Martin och Alfred har fått ett mycket starkt band. Martin älskar honom som sin egen son. Det är den största gåvan till mig. Ibland kan Martin och jag sitta och krama varandra i soffan för att vi både saknar Alfred så mycket.
De kramarna är extra betydelsefulla för Anne; just det att kunna dela svåra känslor med någon annan. Det är också därför som hon har valt att vara så öppen med sin historia.
– Jag hoppas att jag kan vara med att ta bort skammen och ge andra bättre förståelse för psykiskt ömtåliga mammor.
Svensk bearbetning: Leone Milton