Emelie drevs in i en förlossningsdepression av kritiken från sina anhöriga
– Jag hade väldigt mörka tankar under den här tiden, säger hon.
Ända sedan de tidiga tonåren har Emelie drömt om att få barn. Uppvuxen med en anhörig som led av svår psykisk ohälsa tänkte hon ofta på den familj hon skulle skapa åt sig själv i framtiden. Hon bestämde sig tidigt för att hennes barn inte skulle behöva gå igenom samma saker som hon själv tvingades uppleva.
– Min vårdnadshavare led av schizofreni. Jag och mitt syskon kunde bli uppväckta och utsläpade till vardagsrummet mitt i natten där hen satt och vaktade oss med kniv mot en massa män som inte existerade. Det hände många liknande saker under min uppväxt, men ingen vuxen lyssnade på oss när vi försökte berätta. Därför blev jag tidigt van vid att ingen tyckte det var värt att lyssna på mig. Det har påverkat mig i stor utsträckning, säger Emelie.
Svärföräldrarna ville träffa bebisen direkt
I vuxen ålder fanns Emelies barnlängtan kvar i allra högsta grad. När hon och hennes partner hade varit tillsammans i tre år blev Emelie till sin stora lycka gravid och sommaren 2021 kom hennes son till världen.
– Eftersom jag har svårt att lita på människor var jag livrädd inför förlossningen. Men allt gick väldigt bra.
Förlossningsdepression
Mer än var tredje person som mår dåligt i samband med att de fått barn pratar inte om det med någon. Det visar en färsk underökning som genomförts bland läsarna på allas.se. Här får du möta kvinnor som berättar sina historier. Med #bebisbubblansprack vill vi bryta tabun och ge fler mod att prata om förlossningsdepression.
Emelie och hennes son blev kvar på sjukhuset över natten, men eftersom allting hade gått så bra blev de utskrivna redan dagen därpå. På väg till bilen ringde hennes sambo till sin mamma, som omedelbart bjöd hem den nya lilla familjen till sig.
– I min sambos kultur är det vanligt att familjen ska vara tillsammans och hjälpa till med barnet direkt. Jag är mer van vid att man får vara för sig själv i början. Men jag kände en stor press från mina svärföräldrar, så vi stressade hem för att jag skulle få duscha efter förlossningen och sedan skyndade vi iväg till dem. Då satt där elva personer som alla skulle titta på mitt barn.
Kände sig bortvald
Det dröjde inte länge förrän Emelie kände sig både bortvald och ignorerad av sin sambos familj. Hon upplevde att alla bara brydde sig om det nyfödda barnet och inte ens frågade hur hon mådde efter förlossningen. Ändå sa hon ingenting utan bet ihop.
– Till sist fick vi åka hem. Men då hörde jag att min sambo bestämde med sin mamma att vi skulle komma tillbaka dagen efter eftersom hon ville bjuda oss på mat. Så jag tänkte att jag bara fick lov att stå ut i en dag till. Men när vi kom dit var där 15 personer och alla ville hålla i vårt barn. Jag hade ju knappt hunnit hålla honom själv ens. Det här var dessutom mitt under pandemin. Det var extremt jobbigt.
Fick inte vara ifred med sitt barn
Emelie upplevde att hon inte fick vara ifred med sitt barn överhuvudtaget. När hon gick in i ett sovrum för att amma ostört följde folk efter henne. När hon skulle byta blöja blev hon ifrågasatt om hon verkligen gjorde rätt– trots att Emelie till vardags jobbar som förskollärare och har bytt ”minst 300 000 blöjor”. Till sist kom Emelie med ett svepskäl för att få åka hem.
– Dagen efter det skulle vi till sjukhuset på kontroll och det visade sig att min son gått upp dåligt i vikt. Det var kanske inte så konstigt eftersom jag var så stressad. Nu började också babybluesen komma i gång, alla hormoner bara rusade och jag var nära att bryta ihop.
Trauma från barndomen
Ändå fick hon inte åka hem och vila utan kände sig tvungen att än en gång åka hem till svärföräldrarna som hade släktingar från en annan stad på besök. Att hon aldrig riktigt satte ner foten tror hon att har med hennes uppväxt att göra.
– Folk kanske tycker att det är konstigt att jag inte sa ifrån men antagligen var jag traumatiserad av min barndom, där jag var van vid att ingen i vuxenvärlden lyssnade eller ställde upp.
Fick mängder av opåkallade råd
Tiden som följde minns Emelie i dag som otroligt stressig. Samtidigt som hon själv försökte hitta sin roll som mamma och anpassa sig till den nya vardagen med ett litet barn, hade familjen konstant besök. Och alla ville gärna ge henne råd och anvisningar kring hur hon skulle ta hand om sonen. Hon fick höra att hon skämde bort sonen när hon bar omkring på honom i stället för att lägga ner honom, att han skulle sova på ett visst sätt och att han borde dricka vatten i stället för bara bröstmjölk.
– Jag blev ifrågasatt i allt, det kändes som om jag inte var kompetent att ta hand om mitt barn.
Emelie kände sig alltmer sliten och stressad.
– I fem veckor hade vi besök i snitt fem dagar per vecka. Jag kände inget stöd, ingen respekt, ingen empati. Jag blev hela tiden bedömd och alla lade sig i allt jag gjorde konstant. Till sist bara kraschade jag. Jag berättade för min sambo hur dåligt jag mådde och då började han faktiskt också sätta gränser gentemot sin familj.
Fick en förlossningsdepression – men ingen hjälp
Men vid det laget hade Emelie redan gått in i en förlossningsdepression. I dag är hon övertygad om att den första tidens påfrestning lade grunden för depressionen.
– Jag låg vaken på nätterna och ältade allt de hade sagt till mig. Jag funderade mycket på varför jag inte fick vara ifred och vila efter förlossningen som andra mammor får. Jag bröt ihop mer och mer.
Ett antal veckor efter förlossningen fick hon göra ett test hos BVC. Testet är till för att upptäcka just förlossningsdepression hos nyblivna mammor i ett tidigt skede, men Emelie upplevde inte att frågorna var relevanta för hennes problematik. När hon hade lämnat sina svar föll hon heller inte inom ramen för förlossningsdepression. Trots att hon flera gånger försökte påtala hur dåligt hon mådde fick hon bara höra att hon inte var tillräckligt deprimerad och att alla psykologer knutna till BVC oavsett var fullbokade.
– Jag mådde bara sämre. Jag hade svårt att sova och jag grät nästan hela tiden. Jag ringde tillbaka till BVC men fick rådet att kontakta vårdcentralen i stället. Jag gjorde det och sa att jag trodde jag hade en förlossningsdepression, men fick då höra att jag skulle ringa en psykologmottagning i stället. Och där hänvisade de mig till sjukhusets kurator. Jag blev bara runtskickad och fick ingen hjälp alls.
Fick tankar på att avsluta sitt liv
Emelie mående blev sämre och sämre. Till sist kom tankarna på hur hon skulle kunna avsluta sitt liv.
– Jag kände att jag bara stressade för andra människors skull och att ingen brydde sig om mig. Jag tänkte att min sambo och hans familj lika gärna kunde ta hand om sonen och att det var lika bra att jag dog. Jag funderade på att ta bilen och köra av vägen. Eller att jag skulle skära upp handlederna när min sambo jobbade natt, och att jag skulle göra det strax innan han slutade så att sonen slapp vara ensam så länge. Jag hade väldigt mörka tankar under den här tiden.
Att hitta andra drabbade blev en räddning
Framför allt, berättar Emelie, kände hon sig så ensam. Var hon knäpp som hade de här känslorna? Fanns det andra som hade samma tankar? Till sist hittade hon den ideella organisationen Mamma till mamma via Instagram där hon fick ta del av andras historier. Det blev en vändpunkt.
– Det kändes läkande att läsa om andras erfarenheter och att själv få berätta min historia. Att äntligen få kontakt med andra som gått igenom liknande, det var lite av en räddning faktiskt.
Fick träffa en psykolog ett år efter sonens födelse
Till slut kom Emelie också i kontakt med en psykologmottagning, men fick samtidigt veta att kön var nio månader lång. I väntan på en tid fick hon utskrivet antidepressiv och ångestdämpande medicin. Inte förrän i somras, när sonen hunnit fylla ett år, fick Emelie äntligen träffa en psykolog. Dit går hon fortfarande och det hjälper – hon mår betydligt bättre i dag.
Ibland kommer de gamla känslorna tillbaka och Emelie kan ligga vaken på nätterna och grubbla över hur de där första veckorna som nybliven förälder blev. Men de mörkaste tankarna kommer inte längre. Hon känner också att hon nu har ett mycket bättre stöd hemifrån.
– Min sambo har blivit bättre på att ta sonen så att jag får vila och vi har pratat jättemycket om det här. Han förstår att jag har känt mig väldigt sviken.
Råder anhöriga att respektera mammans önskan
För Emelie är det viktigt att vi vågar prata om förlossningsdepressioner eftersom motsatsen kan vara livshotande.
– Det är viktigt att andra inte känner att de är ensamma. Även om man tror att man är ensam med alla negativa tankar och är den enda som mår dåligt så är det inte så. Det är jättemånga som mår väldigt dåligt efter att de har fått barn.
Hur ska man som anhörig tänka när någon närstående fått barn och man själv gärna vill träffas?
– Man måste förstå att det är en väldigt känslig tid för mamman, särskilt de första veckorna när man behöver tid för att få igång amningen och lära känna varandra. Det gäller speciellt för dem som blivit mamma för första gången. Man vill såklart inte förhindra mormor eller farmor från att träffa barnet, men ha åtminstone respekt de första dagarna. Jag tycker att det är viktigt att vara lyhörd och bry sig om mamman.
Emelie tycker också att man ska tänka på vikten av kommunikation innan barnet har kommit.
– Jag tror att det är viktigt att göra en tydlig plan för den första tiden efter förlossningen tillsammans med sin partner så att man är på samma plan sen när bebisen väl är här.
Emelie heter egentligen något annat.