Malin fick förlossningsdepression: ”Jag ville vara den perfekta mamman”

Tove, som idag är fyra år, var inte planerad, men välkommen. Malin Henriksson och hennes sambo såg fram emot att bli föräldrar. Men det var tufft att vara gravid, framför allt psykiskt. Hon hade ångest och kände en ständig oro för barnet i magen, att någon skulle vara fel.

Efter reklamen: Se också: Sara drabbades av förlossningsdepression – ”Jag önskade att mitt barn skulle dö”

—Jag hade läst på om förlossningsdepression, men visste inte att kvinnor som lider av psykisk ohälsa löper en ökad risk att drabbas. Jag har alltid haft en benägenhet till ångest och oro, så jag hörde till riskgruppen. Så här i efterhand tror jag att min depression började redan under graviditeten, men då antog jag att mitt mående berodde på hormoner. Jag trodde att det var normalt, säger Malin.

Malin kände sig alltmer ensam

Hon upplevde förlossningen som jobbig, trots att den gick bra, men kärleken till babyn var omedelbar och överväldigande. Hon blev extremt överbeskyddande och nästan manisk i sin iver att göra rätt och vara den perfekta mamman. Så när amningen inte kom igång kände hon sig misslyckad.

—Jag älskade mitt barn över allt annat, men jag tyckte också att hon var krävande. Jag var ständigt trött och ville bara att tiden skulle gå så att hon skulle växa till sig och börja sova bättre. Känslan var att jag inte hade kontroll och det gav mig ångest, säger Malin och berättar hur hon kunde ligga vaken på nätterna och googla allt hon hittade om amning. Hon köpte en massa dyra amningshjälpmedel, men ingenting blev bättre. I stället kände hon sig alltmer ensam.

—Jag fick ångest av tanken på att gå och handla eftersom jag var rädd att Tove skulle börja skrika i butiken och att jag inte skulle klara av att trösta henne. Jag oroade mig också för vad folk skulle tänka om mig.

hälsaMer än var tredje som mår dåligt efter en förlossning berättar inte för någon: ”Många skäms”

Amningen kändes skamfylld

Hon menar att hennes oro egentligen inte handlade så mycket om Toves hälsa, utan mera om hennes egen förmåga - eller inbillade oförmåga - att vara en bra förälder. Att flaskmata kändes skamfyllt när alla pratade om hur viktigt det är att amma.

—Jag var med i en babygrupp på BVC ett tag, men slutade att gå dit eftersom mammorna bara pratade om hur härligt allting var. Jag fick inget stöd eller någon förståelse där, snarare tvärtom. Jag började isolera mig och kände mig väldigt ensam med mina negativa tankar...

Det är svårt att föreställa sig att den ljusa, positiva kvinna som nu öppenhjärtigt berättar om sina erfarenheter var låg och ångestriden under sin förstföddas spädbarnstid. Det var kanske inget som syntes vid första anblicken - men under ytan kände hon sig deppig.

Förstod inte att det var depression

Det var hennes sambo som till sist sa åt henne att söka hjälp, eftersom hon knappt vågade vara ensam hemma med Tove.

—Jag förstod inte att jag hade en förlossningsdepression. Det jag hade läst om tillståndet handlade om mammor som inte knöt an till sitt barn och som var likgiltiga och avståndstagande. Jag var precis tvärtom. Vad jag inte visste var att ett överbeskyddande beteende också kan vara ett symptom, säger Malin och tillägger att hennes egen slutsats var att spädbarnsperioden inte var hennes ”grej” och att hon nog skulle börja må bättre när Tove blev äldre.

relationerSå kan du hjälpa en anhörig eller vän som drabbats av förlossningsdepression

När dottern var 10 månader började Malin jobba och gick också i KBT-behandling mot sin ångest – och snart vände det.

—Att börja jobba var befriande, plötsligt fick jag näsan över ytan igen. Under graviditeten hade jag råkat se en lapp på BVC om organisationen ”Mamma till mamma”. Nu kontaktade jag dem, trots att min första tanke var att jag inte borde ta upp deras dyrbara tid med mina futtiga problem. Jag var ju inte så pass deprimerad att jag ville döda mitt barn! Tvärtom.

Ingen ska behöva må dåligt

Samtalet blev en ögonöppnare för Malin. Hon förstod att hon inte var ensam om att känna som hon gjorde och - framför allt - att ingen ska behöva må så dåligt. Hon bestämde sig för att engagera sig som stödförälder för att hjälpa andra mammor som mådde lika dåligt som hon hade gjort. I dag är hon ordförande i den ideella organisationen.

—Att vara stödförälder blev en del av min bearbetning. Jag fick mejl av ledsna, bekymrade mammor och det kändes fint att kunna stötta och hjälpa. Att förmedla att det finns hjälp att få och att man inte är ensam är jätteviktigt. Jag önskar att jag själv hade fått det stödet. Men jag förstod aldrig hur illa det var. Jag trodde att det var vanligt att känna sig otillräcklig, ensam och deppig som nybliven mamma. Men så ska man absolut inte behöva ha det!

Så här med facit i hand tycker hon att personalen på BVC borde ha uppmärksammat hennes låga sinnesstämning. Hon fick visserligen frågan om hur hon mådde och svarade som man gör; jo, det är väl bra. Hon fick också fylla i ett skattningsschema om sitt mående.

—Men att skatta sitt eget mående är svårt och beror på hur ”tålig” man är. Jag skattade inte mina problem som svåra, men det hade kanske någon annan gjort, säger Malin eftertänksamt.

När hon var gravid med sitt andra barn Harry, två år efter Tove, insåg hon att barnsjuksköterskan faktiskt hade uppfattat hur dåligt hon hade mått psykiskt.

—Hon sa lite skämtsamt att hon aldrig hade trott att jag skulle skaffa ett andra barn med tanke på hur jag hade mått med mitt första… men varför sa hon inget? Varför erbjöds jag ingen hjälp?

Vården borde ha förstått

Malin rycker uppgivet på axlarna. Hon klandrar inte den enskilda barnsjuksköterskan, men anser att vården borde att snappat upp hennes sinnesstämning och ställt fler frågor.

Hon hoppas att hennes egen historia och det påverkansarbete som ”Mamma till mamma” gör på sikt ska leda till att mödravården blir bättre på att fånga upp mammor med psykisk ohälsa i ett tidigt skede.

relationerEva-Lotta drabbades av förlossningsdepression: ”Jag kunde inte möta mitt barns blick”

—Man behöver aktiv och snabb hjälp och den ska sättas in redan under graviditeten. Det sparar mycket lidande. Själv känner jag en sorg över att jag inte var så mentalt närvarande under Toves första år. Hon fick all min omsorg, men jag kunde inte njuta av den första tiden med henne. Jag ville bara fly bort och komma vidare till ett ”sedan”, när spädbarnstiden var över.

Annorlunda med andra barnet

Malin kände tidigt att hon ville ta ”revansch” med ett nytt barn. Hon vägrade att acceptera att det inre mörker hon hade upplevt under Toves första tid skulle bli hennes enda erfarenhet. Harry var planerad - och den här gången kändes allt annorlunda.

—Jag hade bättre självförtroende och var förberedd. Jag gick hos en psykolog under graviditeten utifall att jag skulle må dåligt, åt antidepressiv medicin och var också med i projektet ”Min barnmorska” som syftar till en sammanhållen förlossningsvård. Jag kände att jag hade kontroll den här gången och jag födde Harry hemma. Det blev en helt annan upplevelse, säger Malin med ett leende.

—Jag vet att jag tänkte ”kan man verkligen må så här bra?”. Nu var jag den där lyckliga mamman som tyckte att det var underbart att vara hemma med min baby. Jag upplevde Harry som lite enklare än Tove. Men det kan lika gärna ha berott på att jag mådde bra!

hälsaFörlossningsdepression kan bestå i upp till tre år efter födseln visar ny studie

För Malin är det viktigt att förmedla att man inte är svag som människa eller att man är dålig på att bita ihop för att man hamnar i en förlossningsdepression.

—Jag var inte svag, utan jag led av psykisk ohälsa och var inte kapabel att söka hjälp själv eftersom jag inte uppfattade hur dåligt jag mådde. Jag önskar att det kunde upprättas en plan för alla gravida som har eller har haft psykisk ohälsa, eftersom de har en ökad risk för förlossningsdepression.