Eva-Lotta drabbades av förlossningsdepression: ”Jag kunde inte möta mitt barns blick”
Livet som tvåbarnsmamma innebär fullt upp för Eva-Lotta Lejdel. Visst kan det vara stressigt ibland, men det är precis som det ska vara och hon njuter av att vara med barnen Alfons, 5, och Ellie, 2. Det har dock inte alltid varit så.
Eva-Lotta bjuder på fika hemma i villan i Nybro där hon bor med barnen och maken Tom. Medan hon häller upp kaffet börjar hon berätta om hur det var när Alfons kom till världen.
– Vissa dagar kunde jag inte ens gå upp ur sängen när Alfons var liten. Jag kunde inte se framför mig hur det skulle bli en fin och bra familjesituation, men nu är det naturligt. Det är som jag ville att det skulle ha varit från början, säger Eva-Lotta.
#bebisbubblansprack – om förlossningsdepression
Mer än var tredje person som mår dåligt i samband med att de fått barn pratar inte om det med någon. Det visar en färsk underökning som genomförts bland läsarna på allas.se. Här får du möta kvinnor som berättar sina historier. Med #bebisbubblansprack vill vi bryta tabun och ge fler mod att prata om förlossningsdepression.
Hennes första graviditet slutade med missfall och när hon sedan blev gravid på nytt var hon orolig för att det skulle hända igen. Men allt gick vägen. Eva-Lotta och Tom hade varit ett par i sju år när Alfons föddes i början av maj 2017.
Det var som om tiden stannade upp. Alfons låg i Eva-Lottas famn på BB. De såg på varandra och hon kände sig mycket stolt och glad. Samtidigt var hon trött och överväldigad av alla känslor. En dag grät hon mycket.
– Min storasyster skrev till mig att det finns något som kallas för baby blues. Det är jättevanligt att man känner efter några dagar att man känner sig överkänslig.
Var det baby blues?
I efterhand tänker Eva-Lotta att gråten på sjukhuset mycket väl kan ha varit baby blues (nedstämdhet efter förlossningen som även kallas tredagarsgråten). Hon hade precis gått igenom en förlossning och var nybliven mamma till ett litet barn som hon nu skulle ta hand om. Allt var nytt. Väl hemma från BB förändrades hennes mående. Hon sökte information om plötslig spädbarnsdöd och började att oroa sig för att sonen skulle dö.
Jag hade ångest när vi skulle gå och lägga oss på kvällarna och undrade om han skulle leva när vi vaknade
– Jag kunde inte känna igen mig själv i tankar och reaktioner. Jag vet att alla mammor är oroliga för att bebisar ska sluta andas när de sover, men det gick verkligen till överdrift. Jag vågade knappt lyfta honom. Jag hade ångest när vi skulle gå och lägga oss på kvällarna och undrade om han skulle leva när vi vaknade.
Detta är Eva-Lotta Lejdel
Ålder: 28 år.
Bor: Nybro.
Gör: Lokalvårdare.
Familj: Maken Tom, 29 år, sonen Alfons, 5 år, och dottern Ellie, 2 år.
Orostankarna malde och hon sov dåligt. Hon höll mycket inom sig själv, men hennes man märkte ändå att Eva-Lotta var förändrad.
– Jag tände till på småsaker, var stressad och uppjagad hela tiden. Han kände nog att jag inte kunde njuta av att vi hade blivit föräldrar. Det var något som vi hade sett fram emot jättelänge, men jag kände ingen glädje till någonting överhuvudtaget.
Förutom oro för sonens hälsa och liv hade hon även svårt att knyta an till honom. Hon ammade sin bebis, men lämnade sedan över honom till pappan.
Det var som att jag hela tiden planerade för att det värsta skulle hända
– Jag tyckte inte om att sitta och gosa med honom och kunde inte möta hans blick. Det kändes som att det blev för intensivt när han tittade på mig. Det låter helt sjukt nu, men jag ville inte att Alfons och jag skulle ha något band. Jag ville inte bli för fäst vid honom, för om det skulle hända honom något, kanske det kunde hjälpa mig att klara av det. Det var som att jag hela tiden planerade för att det värsta skulle hända.
Orostankarna och sömnlösheten eskalerade. Till slut tog oron över hennes liv och övervägde att ta sitt liv.
– Jag kunde inte fungera som mamma och kände mig som en börda. Jag tänkte att det är bättre för Tom och Alfons att jag inte finns.
Skadade sig själv
För att lindra ångesten hände det att hon skadade sig själv genom att klösa sig i ansiktet. Revorna i ansiktet var svåra att dölja för omgivningen. Tom vädjade till henne att söka hjälp, men hon ignorerade rådet. När hon var på mammasamtal på BVC någon månad efter sonens födelse fick hon svara på frågor om sitt mående.
Hon ville ringa in till psykiatrin och be dem lägga in mig för jag hade fyllt i att jag hade självmordstankar, men jag ville inte
– Jag svarade ärligt och min BVC-sköterska blev nästan förskräckt. Hon ville ringa in till psykiatrin och be dem lägga in mig för jag hade fyllt i att jag hade självmordstankar, men jag ville inte. Vi kom överens om att jag skulle få en remiss till en psykolog som är kopplad till mödrahälsovården.
Eva-Lotta minns att hon tänkte att det var något fel på henne, att hon var knäpp som inte kunde ta till sig barnet. Hon tänkte på lyckliga mammor och deras bebisar, men själv kände hon skam och uppgivenhet. Hos psykologen fick hon veta att det inte var fel på henne, att hon inte var knäpp. Hon hade drabbats av en förlossningsdepression.
– Psykologen sa att det är vanligare än vad man tror, men man pratar inte mycket om det. Hon sa; ’du är inte galen utan din hjärna fungerar inte som den ska just nu och då tänker man saker som man inte tänker i vanliga fall’.
Terapi och antidepressiv medicin
Hon kände en lättnad redan under samtalen. De träffades regelbundet under ett år och Eva-Lotta började också med antidepressiv medicin.
– Jag var först kluven till medicin, men till slut insåg jag att jag måste för mig själv, men framför allt för Alfons och för vår familjs skull.
Detta är förlossningsdepression
Depression i samband med att du får barn, så kallad förlossningsdepression, kännetecknas av att du är nedstämd nästan varje dag i mer än två veckor. Symtom kan vara att du kan ha svårt att känna glädje, sömnproblem, svårt med koncentration, skuldkänslor, ångest, stark oro, panik eller ha svårt att ta hand om barnet. Det behöver inte bara drabba den som har varit gravid utan även en medförälder eller adoptivförälder kan också få en depression.
Kontakta en vårdcentral, barnmorskemottagning eller BVC om du tror att du är drabbad.
Källa: 1177.se
Successivt började hon känna sig mer trygg i mammarollen. När hon kunde sitta med sonen i famnen och möta hans blick var det som att ta ett stort steg framåt.
– Det kändes som att jag kommit över en tröskel, att jag hade gjort en liten vinst.
När Alfons var ett år kom vändningen. Eva-Lotta kände igen sig själv, som den hon var innan hon fick barn.
– Jag kunde tänka rationella tankar som jag brukade kunna tidigare. Jag reagerade på något sätt som gamla Eva-Lotta skulle ha gjort.
Hon började jobba och kände att hon var något mer i livet än bara mamma. Det gjorde henne mentalt starkare. Hon längtade också efter att få komma hem till Alfons efter arbetsdagarna.
– Då kunde vi leka hur länge som helst och jag tyckte det var jättemysigt att vara hemma igen.
Minnena som väcks till liv gör att hon strålar av glädje. Hon minns det som en bra tid när hon och sonen umgicks mycket.
Jag vet inte om det är ett önsketänkande, men jag tycker att Alfons och jag har ett speciellt band
– Vi var i skogen eller på lekplatsen. Jag vet inte om det är ett önsketänkande, men jag tycker att Alfons och jag har ett speciellt band. Vi kanske har den tiden att tacka för det.
Dåligt samvete gentemot sonen
Idag kan hon få dåligt samvete för att hon inte kunde vara den mor hon hade velat vara till sin nyfödde son.
– Jag var orolig för hur han påverkades av hur jag mådde, men har pratat med BVC om det och de säger att det inte påverkar honom.
Hon känner sorg för att hon få minnen från när Alfons var nyfödd. Hon minns mest hur dåligt hon mådde.
– Men jag är också väldigt stolt över mig själv. Jag kan ha dålig dagar nu, men jag brukar tänka att om jag kunnat ta mig upp från botten är en dålig dag ingenting i jämförelse.
Eva-Lotta vet inte varför hon blev deprimerad. Hon funderar på om hon kan vara extra sårbar. I tonåren drabbades hon av psykisk ohälsa. Det tidigare missfallet berörde henne också väldigt starkt.
– Kanske oron hela tiden fanns i grunden och banade väg för något värre. Jag var också oförberedd på hur livet skulle förändras som förälder. Jag såg bara allt bra och tänkte inte på att man inte sover som man gjorde innan och att allting handlar om att sätta en person före sig själv.
När Alfons blir äldre vill Eva-Lotta prata om vad som hände när hon mådde dåligt.
Jag tycker det är viktigt att man lär dem att det är okej att visa att man är ledsen
– Jag tror på att man ska vara öppen med sina känslor inför barn. Jag tycker det är viktigt att man lär dem att det är okej att visa att man är ledsen.
Syskon till Alfons
Tidigare i livet planerade Eva-Lotta för flera barn, helst fyra, fem stycken. Efter depressionen var hon osäker på om hon överhuvudtaget skulle våga skaffa fler barn. Under denna tid var hon med om en annan prövning.
– Min mamma var sjuk i cancer och vi visste att hon inte skulle överleva. När Alfons var två år gick hon bort. Då ville jag att Alfons skulle få ett syskon, att han skulle få någon att dela minnen med när Tom och jag inte längre finns.
En tid efter mammans bortgång blev Eva-Lotta gravid igen. Hon oroade sig för hur det skulle bli denna gång, men fick stor hjälp från mödravården. De höll koll på hennes psykiska hälsa och hon fick i förebyggande syfte gå i samtal hos psykolog. När Ellie föddes i april 2020 var det en helt annan upplevelse än med Alfons.
– Den gången blev det som en revansch, för det var ingenting som förra gången.
Självförtroendet växte
När dottern föddes fick pappan på grund av pandemin endast vara kvar på BB i några timmar. Eva-Lotta var ensam kvar med dottern.
– Det var nästan som en boost för självförtroendet, för jag kände att det här klarade jag hur bra som helst. Allt kändes naturligt. Jag visste vad jag skulle göra, för jag hade gjort det en gång tidigare.
Eva-Lotta fann sig till rätta direkt i mammarollen. Hon visste hur hon skulle vara tillsammans med och sköta om en bebis. Hon kände igen utvecklingsfaserna hos ett litet barn. Det kan stundtals vara jobbigt, men blir lättare med tiden.
– Det är klart att jag någon gång blev överväldigad känslomässigt, men det blir man när man är trött. Det är ett svårt uppdrag att vara mamma. Alla känner säkert att man tvivlar på sig själv för det finns ingenting man gör i livet som är viktigare. Man vill ge barnen allt och man vill göra rätt.
Första året med Ellie var helt underbart. Eva-Lotta mådde prima, njöt av bebistiden och gosade mycket med sin dotter.
Jag försöker att bekräfta hans närhetsbehov och har gjort det sedan han var ett år
– Det låter orättvist, eftersom jag inte gjorde det med Alfons, men jag tar igen mycket med honom idag. Jag försöker att bekräfta hans närhetsbehov och har gjort det sedan han var ett år. En positiv sak med pandemin var att vi hade barnen hemma mycket. Visst var det en utmaning med en nyfödd och Alfons som var tre år, men det var himla fint att kunna ge båda av min tid.
Eva-Lotta arbetar som lokalvårdare. Hon börjar jobba tidigt, men kommer också hem tidigt till familjen och kan umgås. Familjen tycker om att vara ute och cykla tillsammans. De kan ha ett mål, som att leta efter änder som de matar, eller bara ta en tur till en lekplats eller ha picknick.
– Vi tycker om enkla saker som att leka tillsammans och vara ute. Vi tycker också om att åka till Leos lekland eller simhallen, men vi kan vara lika nöjda med att vara hemma. Om vi bara får vara med varandra, är vi nöjda.
Våga prata om förlossningsdepression
Eva-Lotta är oerhört glad för att hon vågade att skaffa fler barn, att förlossningsdepressionen inte blev ett hinder.
– Det var inte den resan jag hade sett framför mig, att jag skulle behöva gå hos psykolog och ha självmordstankar, men det blev jättebra i slutändan. Det känns som att det var menat att det skulle vara Ellie också.
Eva-Lotta hoppas att fler vågar prata om förlossningsdepressioner. I diskussionstrådar på internet har hon läst om mammor som varit rädda för att berätta. Hon känner igen rädslan. Själv var hon rädd för att barnet skulle tas ifrån henne.
– Det är hemskt, att man lägger skulden på sig själv, att tänker att man är galen. Man måste förstå att det är inte Eva-Lotta som tänker tankar och känner känslor utan det är depressionen som tar över.
Hon vill vara öppen med sin historia, för att sprida kunskap om depression i samband med att få barn.
Jag vill att mammor ska se att även om de mår jättedåligt kan det bli bra
– Jag vill att mammor ska se att även om de mår jättedåligt kan det bli bra. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp och ta emot hjälp på alla sätt, från BVC, sjukvård eller närstående. BVC också kan vara tydligare med att berätta om förlossningsdepression. Visst förstår jag att gravida mammor kanske inte vill tänka på det, men det är ändå en viktig sak att få veta.
Det händer att Eva-Lotta funderar på hur förlossningsdepressionen påverkade familjen. Hon är tacksam för att relationen med Tom höll.
– Det känns som den yttersta kärleksförklaringen att Tom stannade hos mig. Jag kan tänka mig från hans perspektiv, att jag inte var mig själv längre och hade mycket ångest som gick ut över honom. Han kunde se bortom det och att där bakom fanns fortfarande jag. Jag skäms verkligen inte över det som hänt. Jag känner mig stolt över det svåra jag har gått igenom, stolt över Tom och min familj.
Idag är hon en lycklig mamma.
– Det är fullt upp med barnen hela tiden, men det är härligt. Nu känns det som att jag är där jag ville vara från början i livet. Jag är lugn och harmonisk i mammarollen. Självklart är jag trött och stressad vissa dagar, men det är som det ska vara, säger hon med värme i blicken.