Susannes son Wille tog sitt liv: ”Jag hör hans röst inom mig”

På en byrå hemma hos Susanne Lundgren, 55, och hennes sambo Anders Johnsson, 52, står ett porträtt av sonen William, eller Wille som han kallades, intill en sjuarmad ljusstake.

Här finns också nallen han hade som liten pojke och några andra minnessaker. Bredvid byrån står hans elbas.

– Musiken och kockyrket var hans liv och allt såg ljust ut för honom. Vi trodde att han mådde mycket bättre än vad han gjort några år tidigare, säger Susanne med gråten i halsen.

I april har det gått tre år sedan hennes son tog sitt liv. Sorgen och saknaden är lika stark nu som då, men Susanne har bearbetat förlusten så gott hon kunnat för att kunna gå vidare med livet för sina andra barns och sin sambos skull.

Ett led i bearbetningen har varit att skriva en bok om sina känslor och om hur påtandet i trädgården har hjälpt henne. Därav titeln Sorgrand under naglarna som den svarta rand man ofta får under naglarna vid trädgårdsarbete.

– Det var faktiskt Anders förtjänst att det blev en bok. Han sa till mig att skriva ner vad jag kände i dagboksform. Bokskrivandet blev en inre drivkraft. Jag var tvungen att få ur mig allt och skriva av mig, säger hon.

Susanne hoppas att boken kan bli ett stöd för andra föräldrar som mister ett barn genom självmord.

– För mig har trädgårdsarbetet hjälpt, men det gäller att hitta sin egen strategi för att klara av sorgen. Det kan vara att vara ute i skogen, spela golf eller hålla på med yoga. Det viktiga är att man hittar något annat att fokusera på som skingrar tankarna.

Sonen Wille var försvunnen

Det var vid sin odlingslott, som hennes hyresvärd Olofströmshus hyr ut för en mindre årsavgift, som Susanne stod torsdagen den 25 april 2019 och rensade bort lite tidigt ogräs som tittat upp ur jorden.

Hon hade inte sin telefon med sig och det var först när hon kom tillbaka upp till sin och Anders lägenhet på andra våningen som hennes dotter Elin, som var hemma under påsklovet, berättade att hennes andra dotter Ester försökt få tag i henne.

– Ester berättade att polisen ringt henne när inte jag svarade i telefonen. Anledningen var att Wille anmälts försvunnen, berättar Susanne.

Beskedet sände en kall kår genom kroppen på henne. Wille hade tidigare mått psykiskt dåligt och hon hade flera gånger fruktat att han skulle skada sig själv.

– Men det var flera år tidigare. De senaste åren verkade han må allt bättre. Han hade avslutat en kockutbildning och fått anställning på en restaurang där han fick lära upp tio andra kockar.

När Susanne avslutade samtalet såg hon att hon hade två missade samtal från polisen i Göteborg. Det var där han anmälts försvunnen på torsdagsmorgonen av den person som han var inneboende hos.

– Vi kopplade in Missing People och jag ringde hans tidigare flickvän, men hon hade inte sett honom.

Det som oroade Susanne och hennes familj mest var att hennes son hade uppträtt på ett sätt som inte var likt honom i samband med försvinnandet.

– Han hade den första mars fått jobb på en restaurang på Liseberg och hade jobbat mycket med förberedelserna inför säsongsöppningen. Det var han som skulle ha låst upp där på tisdagen efter påsk, men han kom aldrig. Det var inte likt honom. Han var plikttrogen.

Två poliser kom på besök

Utmattad av oro somnade Susanne på soffan senare på torsdagskvällen. Klockan ett på natten väcktes hon av sin sambo Anders som berättade att det stod två poliser i porten.

– Den första tanken jag fick var ”jag visste det”. Mina värsta farhågor hade besannats. Poliserna berättade att Wille hade hittats hängd i ett träd. Sedan minns jag inte mycket mer av det samtalet.

Ett par vänner till Wille hade hittat honom i en skogsdunge i närheten av området i Göteborg där han var inneboende.

– Det blev en chock. Jag försökte sova lite senare på natten, men det blev bara en dvala. Vid sjutiden på morgonen vände jag mig till Anders och sa att det bara var en mardröm. Han skakade bara sakta på huvudet och höll om mig.

Hon hade tidigare fruktat att hennes son skulle kunna ta sitt eget liv. Men inte nu längre. Nu hade allt sett ljust ut för honom. Han verkade ha hittat sin plats i livet i och med kockutbildningen.

– Wille hade alltid älskat att laga mat och när han kom in på kockutbildningen i Göteborg levde han verkligen upp. Han blev klar med utbildningen 2018 och fick sedan praktik på en personalrestaurang.

– Han berättade att han tyckte det var bra eftersom det inte var så stressigt som på kvällsöppna restauranger.

Den första mars året därpå blev anställd som förstekock på restaurangen på Liseberg.

– Han växte med det ansvar han fick. Han kände sig behövd, säger Susanne.

Orkade inte hälsa på

Meningen var att han skulle ha kommit hem och hälsat på sin mamma och sina syskon under påskhelgen, som inföll sent i april det året, men i sista stund ringde han och sa att han var så trött efter allt arbete med förberedelserna inför säsongen att han inte orkade.

– Han fyllde 28 år den sjätte april och jag hade tänkt överlämna födelsedagspresenten när han kom hem. Han hade önskat sig odlingstillbehör eftersom han ville odla kryddor och lite grönsaker på balkongen där han var inneboende.

Susanne och hennes familj har flera gånger frågat sig varför Wille tog sitt liv just när han gjorde det, vad det var som fick honom att ta det ödesdigra beslutet.

– Han efterlämnade ett avskedsbrev som jag fick i samband med begravningen. Det var mycket kort och koncist, typiskt Wille. Exakt vad det stod vill jag behålla för mig själv, men det gav ingen förklaring. Tvärtom.

Psykisk ohälsa

Wille började visa tecken på psykisk ohälsa när han kom in i puberteten.

– Jag har ofta frågat mig om min och hans pappas skilsmässa hade något med det att göra, men vi skilde oss redan 1999 och vi hade ett bra förhållande efter separationen. Wille bodde hos sin pappa, men var hos mig varannan helg.

Susanne beskriver sin son som en djupsinnig, tänkande konstnärssjäl.

– Jag brukade skoja med honom om att han var djup som ett hav, säger Susanne.

Han älskade att spela bas och han åkte varje sommar till musikfestivalen Sweden Rock. Där träffade han några likasinnade från Halmstad och 2011 tog han beslutet att flytta dit för att tillsammans med dem spela i sleazerockbandet Scary Mary.

– De var ett gäng killar som tyckte om att sminka sig innan de gick upp på scenen.

Lades in på psykiatrisk klinik

Men efter några år i Halmstad visade Wille tecken på att han inte alls mådde bra. Det gick så långt att han blev inlagd på en psykiatrisk klinik.

– Han berättade att han låg inlagd eftersom han försökt ta sitt liv. Jag fick honom att komma hem till oss på en permission eftersom jag sa att vi skulle kunna ta hand om honom. I efterhand ångrade jag att vi tog hem honom. Det blev övermäktigt.

Susanne försökte förgäves försöka få en förklaring på varför hennes son mådde så dåligt. Han berättade själv om ett rånförsök han hade varit utsatt för i Göteborg där rånaren tryckte en pistol mot hans tinning.

– Han sa till rånaren ”Ja, men skjut då! Varför skjuter du inte?

Sonens självmord slog undan fötterna på Susanne. Hon hade precis börjat resa sig efter en utmattningsdepression och arbetstränade på en bondgård där hon fått säsongsanställning över sommaren.

Kunde varken sova eller äta

De första 2–3 veckorna efter chockbeskedet kunde hon varken sova eller äta. Hon rasade i vikt och var oförmögen att företa sig något.

– Då kunde jag också sända William en ilsken tanke. Varför hade han gjort mig detta? Varför just nu?

Se också: Så stöttar du någon i sorg

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

Redan första dagen fick hon träffa en läkare. Hon gick sedan ett halvdussin terapisamtal i Kristianstad och hon hade nära kontakt med en präst och en diakon i Svenska kyrkan.

– Min tro har varit det viktigaste i min bearbetning av sorgen, men snudd på lika viktig har min sambo Anders varit. Utan honom hade jag aldrig klarat det här, säger Susanne och nämner de strategier i bearbetningen av sorgen som hon tar upp i sin bok.

– Odlingen har fungerat som en terapi för mig. När det har känts jobbigt har jag pysslat med mina pallkragar. Det ger mig frid och ro att gräva med händerna i jorden och det är också då som man får en sorgrand under naglarna.

Men inte minst har Wille varit ett stort stöd och hjälp för sin mamma. Genom att prata högt med sin son upplever Susanne att hon bearbetar sorgen efter honom.

– Det är snarare Wille som pratar med mig än jag med honom. Jag hör hans röst inom mig. Det var som när jag hörde honom när jag beställde ut hans journal från psykiatrin. Det var en tuff läsning och det var skönt att höra hans tröstande ord.

Viktigt att prata med andra

Att överhuvudtaget prata med någon är mycket viktigt enligt Susanne. Sorgen efter ett barn eller en annan anhörig som tagit sitt liv är inget som man ska hålla för sig själv.

Hon gick själv med i Facebookgrupperna Föräldrar till barn som lämnade livet och VSFB (Vi som förlorat barn).

– Jag är mest aktiv i Föräldrar till barn som lämnade livet. Där kan man få hjälp och stöd. Jag har ibland också lagt ut en förfrågan om att få någon att ringa och prata med på min privata Facebooksida. Alltid är det någon som hör av sig.

Susanne fingrar lite eftertänksamt på sitt halssmycke – ett smycke format som en pusselbit med Willes födelse- och dödsdatum.

– Jag bär det för att påminna mig om att han är pusselbiten i mitt liv som saknas, säger hon sedan.

Fotnot: Boken Sorgrand under naglarna kan beställas via hennes Facebooksida Ränder som aldrig går ur, nätbokhandlarna eller via förlaget www.ostbok.se Fem kronor av varje såld bok går till organisationen Suicide Zero.