Anders dotter tog sitt och barnens liv: ”Hon såg ingen annan utväg”
Anders Nicklasson, 66, står på terrassen utanför radhuset och tittar tankfullt ut mot sjön som skymtar mellan träden.
Här hörs inte tågen som dundrar fram längs stambanan mellan Malmö och Stockholm några kilometer längre bort.
– Jag och min hustru kunde inte bo kvar på vårt gamla ställe som låg alldeles bredvid järnvägen. Varje gång ett tåg passerade blev vi påminda om händelsen, säger han.
Händelsen som Anders refererar till är tragedin som inträffade en onsdag i början av juli förra året. Det var då hans dotter Maria, 31, valde att avsluta sitt liv och ställde sig framför ett tåg på rälsen vid Tormestorp söder om Hässleholm tillsammans med sina två små barn, Liam, 6, och Lion, 3.
– Vi i familjen har valt att kalla det för händelsen. Det gör det lite lättare att prata om det, säger han.
När vi träffar Anders i radhuset i det natursköna villaområdet Finjasjö Park i södra delarna av Hässleholm har det gått drygt ett år sedan tragedin.
Han ställer upp på en intervju för att försöka ställa allt till rätta, ge en korrekt bild av sin dotter och få slut på ryktena som cirkulerat. Hans hustru Kristin orkar däremot fortfarande inte prata om det som hände utan har tagit en långpromenad i skogen med en av deras hundar.
– Kristin är fortfarande sjukskriven och vi går regelbundet och pratar med en kurator. Jag känner dock att jag är färdig med det och kan ta ett nytt steg.
Pappa och dotter stod varandra nära
Deras dotter Maria var den yngsta i en syskonskara på tre och hon stod sin pappa lite extra nära. De delade bland annat intresset för musik.
Han har i många år uppträtt som trubadur vid sidan av jobbet på Stoby Måleri och från det att hon var liten var Maria med och ville spela och sjunga.
– Efter händelsen bestämde jag mig tidigt för att fortsätta spela eftersom jag vet att Maria inte hade velat att jag bara skulle sitta hemma och vara ledsen, säger han.
Anders och hans dotters relation präglades av goda samtal. De anförtrodde sig åt varandra och uppmuntrade varandra alltid. Vad de än gjorde.
– När jag står på golfbanan och precis har slagit iväg bollen kan jag höra hennes röst ”det var ett bra slag pappa”.
Anders beskriver sin dotter som en modig tjej som ofta gick sina egna vägar, och som hade ett stort hjärta och ofta visade det.
– Hon var omtänksam, mycket omtänksam, och ville alltid hjälpa andra. Tiden före händelsen arbetade hon inom omsorgsförvaltningen. Dessförinnan hade hon arbetat med barn som har Downs syndrom.
Maria var aldrig rädd för att synas.
– Hon kunde komma till jobbet i rött läppstift och peruk. När hon fick frågan varför hon hade det svarade hon ”för att jag kan”, berättar Anders med ett sorgset leende.
Det som gör det extra svårt för Anders och resten av familjen är att Maria inte lämnade något brev efter sig, inget avsked och inget som kunde förklara hur hon tänkte de sista timmarna i sitt och deras barnbarns liv.
Däremot visste Anders och resten av familjen att hon hade haft det svårt det sista året. Hon hade lämnat en destruktiv relation och tidvis bott i skyddat boende.
– Jag kan förstå att hon inte såg någon utväg. Det var hennes beslut, men vi tycker det var fel beslut, säger han.
Maria kände sig otrygg efter separationen
Anders vill helst inte prata om mannen som hans dotter tidigare var gift med och som var pappa till hans barnbarn. Det gör för ont.
Men han berättar att han försökte hjälpa henne på alla sätt han kunde när hon en dag hade fått nog och ville bryta deras relation.
– När hon flyttade från honom sökte han upp henne och stod en hel natt på parkeringen utanför lägenheten där hon och barnen bodde. Hon var livrädd för honom.
Ett tag bodde hon och barnen i en sommarstuga som ägdes av en väninna till Kristin. Hon hittade sedan själv en lägenhet på en hemlig adress där hon trodde att hon var trygg.
– Hon ansökte om ensam vårdnad om barnen och att han skulle få kontaktförbud. När inte det gick igenom började hon grubbla och tro att det var fel av henne att inte låta barnen träffa sin pappa.
Till slut kände Maria sig otrygg även i lägenheten. Anders åkte då och hämtade henne och sina barnbarn för att de skulle bo hos honom och Kristin i lägenheten vid järnvägen i Hässleholm.
– Det skulle bli trångt, men det skulle gå till allt ordnade upp sig.
Ringde flera gånger men fick inget svar
Ett tag såg allt ljusare ut. Maria verkade bli mer positiv. Men i efterhand har han förstått att det var en dimridå som hon medvetet la ut för att inte oroa föräldrarna.
– På måndagen, två dagar före händelsen, verkade hon mycket gladare. Hon sa att hon kände sig starkare och att hon ville börja jobba igen.
– Men då hade hon bestämt sig. Jag tror hon sa så för att hon ville förvilla oss. Hon ville inte att vi skulle försöka stoppa henne.
Den hemska onsdagen kom Maria in till sin pappa och berättade att hon tänkte ta barnen och köra till badplatsen Björkviken vid Finjasjön eller till någon lekplats.
– Okej, sa jag. När ni kommer tillbaka ordnar jag lunch. Kristin var i Vankiva hos vår andra dotter.
Någon timme senare ringde Kristin till Anders eftersom hon sett på nyheterna på mobiltelefonen att det befann sig personer på järnvägsspåret vid Tormestorp. Anders fick en klump i magen och ringde sin dotter.
– Jag ringde åtta-tio gånger, men fick inget svar.
En stund senare knackade det på ytterdörren och när Anders såg att det stod tre poliser utanför besannades hans värsta farhågor.
– Nej, ni behöver inte säga något. Jag vet, var det enda jag fick ur mig. Sedan skjutsade de ut mig till Vankiva.
Anders hittade Marias berättelse i datorn
Timmarna efter det hemska beskedet samlades alla anhöriga hos Marias syster och hennes familj i Vankiva. Dit kom även hennes storebror med sin familj.
– Det kom även en präst dit för att prata med oss. Vi i familjen har alltid haft en fin sammanhållning och det hjälpte oss nu. Sedan händelsen har vi träffats ofta.
Men det lindrade inte den traumaliknande chocken.
– Vi fick tabletter mot ångest, men det hjälpte inte. Kristin skrek hela natten ”kom tillbaka, kom tillbaka”. Det var den värsta dagen i mitt liv.
– På torsdagsmorgonen satte min sons fru, som är polis, mig och Kristin i bilen och körde in oss till psykakuten i Kristianstad.
Se också: Småbarnsmamman Magriffe planerade självmord
Efter att polisutredningen var klar fick Anders tillbaka den bärbara dator som han lånat ut till Maria när hon bodde på skyddad adress. Då upptäckte han att hon skrivit cirka 20 sidor där hon beskrev sin flykt från den destruktiva relationen och hur hon och barnen hade haft det de sista åren.
– Hon hade haft ett helvete, men hon skonade oss genom att inte berätta allt. Barnen var hennes allt. Hon kunde inte lämna dem när hon försvann och själv såg hon ingen annan utväg.
Anders tror att hans dotter planerat allt noga i förväg.
– Hon måste ha varit på platsen tidigare och rekat och visste att tåget från Malmö skulle komma framrusande i 180 kilometer i timmen just där utan att kunna stanna i tid. Hur hon fått upp barnen på spåren kan vi bara spekulera om, men hon har troligen sagt att de skulle leka en lek.
Har skrivit en bok om Maria och det som hände
Med utgångspunkt från Marias första 20 sidor har Anders fortsatt skriva om vad som hände sedan, om händelsen och om hans och Kristins långa väg tillbaka.
Resultatet har blivit en bok som kommer ut i slutet av oktober på Lava förlag, och även kommer att ges ut som ljudbok.
– Om den bara kan hjälpa en människa som gått igenom något liknande har jag nått mitt syfte. Och med boken kommer en förståelse för det som hände och Maria får den upprättelse hon förtjänar.
Anders har också en långsiktig plan med boken. Han hoppas i framtiden kunna föreläsa om sorgearbete för att hjälpa andra i samma situation.
– Det handlar om hur man blir människa igen efter att ha gått igenom en sådan här sak. Men vi är olika i vår sorg. Min fru har inte velat synas offentligt. Jag känner att jag blir starkare av att berätta om det som hände Maria, säger han och tillägger att han själv haft stort stöd av Facebookgruppen VSFB - Vi som förlorat barn.
Föreningen finns över hela landet. Anders tillhör Kristianstadsavdelningen.
– Vi träffas en gång i månaden i Kristianstad, tänder ett ljus för våra änglabarn, och skrattar och gråter tillsammans.
De påmindes ständigt när ett tåg passerade
Samtidigt känner han att Maria på något sätt hela tiden är närvarande i det han gör. Han pratar ofta med henne och han tycker att han får svar.
– Jag var vid hennes grav i förrgår och berättade för henne att jag skulle ge ut boken.
Maria och hennes båda barn är begravda i en lummig del av Hässleholms kyrkogård. Platsen är markerad med tre kors med deras namn. Vid dem ligger blommor och leksaker.
– Gravstenen är inte färdig än. Allt tog så lång tid på grund av utredningen efter händelsen, berättar Anders.
Vid tiden för själva begravningen tog han fortfarande ångestdämpande medicin. Men just då valde han att inte göra det.
– Man blir omtöcknad av tabletterna. Jag ville vara helt närvarande på min dotters och mina barnbarns begravning och avstod därför från att ta dem. Men jag hade en karta med tabletter i bakfickan om det skulle behövas.
Efter tragedin kände Anders och hans hustru att de inte längre kunde bo kvar inne i Hässleholm där de ständigt påmindes om det som hänt när ett tåg passerade bara några meter från deras hus.
Ett barn och två barnbarn i himlen
Den första oktober förra året flyttade de till marklägenheten i ett radhus i Finjasjö Park. Från deras terrass är det bara ett par hundra meter till Finjasjön och i området finns gott om vandringsleder där de kan rasta sina hundar rottweilern Tyson och valpen Elton, som är en korsning mellan en shetland sheepdog och en pudel.
– När jag känner mig ledsen ibland kommer Tyson och lägger sin nos i mitt knä. Han var från början Marias hund. Innan hon dog sa hon att vi skulle skaffa en valp eftersom Tyson börjar bli gammal och inte orkar så mycket längre, berättar Anders.
På platsen där Maria och hennes barn ställde sig på spåret ligger det fortfarande blommor, kramdjur och små minnessaker.
– Trafikverket ringde och frågade om vi ville ha en minnesplats där. Men platsen är inte så viktig. Maria är här med mig. Det är så jag känner det.
Anders och Kristin förlorade inte bara en dotter utan även två barnbarn vid tragedin, vilket de ofta tänker på.
– Vi brukar säga att vi har tre barn, varav ett är i himlen, och sex barnbarn, varav två är i himlen.