När sambon dog ville Jesper inte leva: ”Ett telefonsamtal räddade mitt liv”
Jesper Bergkvist, 40, strålar av lycka när vi träffar honom och sambon Maryam Delforoush, 41, i deras mysiga lägenhet i centrala Uppsala. Ingen kan ana att Jesper för några år sedan var på livets botten efter att hans förra sambo gått bort i cancer.
Han hade förberett allt för att begå självmord och skulle precis stoppa överdosen av morfintabletter i munnen och skölja ner dem med en skvätt rom.
Då ringde telefonen.
– Det är din förtjänst att jag lever, säger Jesper och tittar på kompisen Johan Flemström som kommit på besök.
För det var Johan som ringde det där samtalet som var skillnaden mellan liv och död. Där och då vände livet för Jesper och när Maryam dök upp blev livet fulländat.
Maryam är forskare i cancerdiagnostik på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon om någon vet vilket trauma Jesper gick igenom när han förlorade sin förra sambo.
Jesper berättar att det var för tio år sedan som hans förra sambo skulle på en rutinmässig gynekologundersökning. Av en slump upptäcktes något som läkaren misstänkte var malignt melanom, eller hudcancer som man vanligtvis säger.
Biopsiprovet bekräftade det läkaren befarat. Det blev en snabb operation och Jesper minns det glada beskedet när läkaren berättade att de hade fått bort all cancer.
Lyckan blev kortvarig. Ungefär ett år efter operationen hade cancern kommit tillbaka.
Jesper glömmer aldrig den dagen
Det blev en ny operation och läkaren sa att det var en resistent hudcancer som aldrig skulle försvinna.
– Sedan blev det flera operationer, hon fick även cellgift och strålbehandling. Det var självklart psykiskt jobbigt, mest för henne förstås, men även för mig. Trots alla motgångar fanns alltid hoppet där, vi skulle klara det. Hennes sjukdomstillstånd blev en del av vardagen och jag funderade faktiskt aldrig över att hon skulle dö.
Det här är Jesper
Namn: Jesper Bergkvist
Ålder: 40 år.
Familj: Sambon Maryam Delforoush, 41 år, och hennes båda söner Radin och Arvin, sju och sex år.
Bor: I lägenhet i Uppsala.
Gör: Maskinoperatör.
Fritid: Fullt upp med barnens intressen fotboll, basket och simning. Annars golf på sommaren och skidåkning på vintern.
Men sambon blev bara sämre och framför sig såg Jesper en människa som var på väg att falla ihop efter sammanlagt sex operationer.
– Hon skickades till specialistvården på Karolinska sjukhuset i Stockholm och en fredag i början av oktober 2018 träffade vi hennes läkare som gav oss det smärtsamma beskedet. De hade gjort allt de kunnat, hon svarade inte längre på medicinerna. Det fanns inte mer att göra.
Den dagen glömmer Jesper aldrig.
– Jag minns att det var en fredag och jag skulle jobba nattskiftet. Jag sa till henne att jag stannar hemma, men hon ville att jag skulle jobba så hon fick vara för sig själv med sina tankar.
På natten ringde hon till Jesper.
– Hon andades tungt och jag förstod att det här var inte alls bra. Jag blåste hem och hemtjänsten var där när jag kom innanför dörren. Hon låg i sängen och kippade efter luft. En tumör i ljumsken hade vuxit och klippt av en stor ven så att blodet forsade ut. Jag kommer aldrig att glömma den metalliska lukten från blodet som var i sovrummet. Ambulansen kom och de började genast med hjärt- och lungräddning. En av ambulansförarna, som jag känner, sa att hon måste snabbt få blod. Han ringde efter en ambulanshelikopter. När helikoptern landade på Gimo idrottsplats var läget mycket kritiskt.
Se också: Här är de vanligaste formerna av cancer i Sverige
Efter en stund kom en av sjukvårdarna ut från helikoptern. Jespers sambo hade avlidit.
– Jag minns bara att jag satte mig ner på gräsmattan, helt tom inombords.
Jesper sörjde och fick självmordstankar
På sjukhuset fick han se sin döda sambo och vara ensam med henne en stund. Sedan fick han en bok av sjukhuspersonalen som heter Vad händer nu?.
Hemma igen sjönk han ihop utmattad och tom, med en stor sorg hängande över sig. Med facit i hand hade han behövt professionell hjälp.
– Det blev kaos, konstaterar Jesper krasst.
Han fortsatte jobba för att skingra tankarna. Men sorgen han ifatt honom.
– Jag började självmedicinera med alkohol, berättar Jesper och tillägger att innan sambon dog var han återhållsam med alkohol.
Han försökte sköta drickandet så snyggt det gick. Såg alltid till att inte dricka något när han skulle jobba. Men hemma i sin ensamhet dövade han sorgen.
– När jag drack mig berusad kände jag hur allting blev lättare. Jag åkte till olika systembolag och inhandlade min alkohol. Det är ju inget annat än ett riktigt alkoholistbeteende, även om jag inte ville erkänna det just då.
Jesper berättar att han gick omkring med ett påklistrat leende för att dölja problemen.
Ju sämre han mådde, desto mer började självmordstankarna tränga sig på.
Omedvetet eller inte så hade han sparat morfintabletterna som blivit över när hans sambo dog. Han började googla hur mycket morfin som var en dödlig dos och konstaterade att det fanns tillräckligt mycket tabletter hemma för att klara av det.
Och sent en kväll, ensam i huset i Östhammar, kände han hur de mörka tankarna kopplade greppet om honom. ”Nu orkar jag inte mer”, tänkte han.
Jesper tog burken, öppnade den och hällde ut tabletter och gjorde sig redo. Jämte tabletterna stod romflaskan som skulle ge honom mod att genomföra det som skulle bli slutet på hans liv.
Han hade klunkat i sig en del av spriten och skulle stoppa tabletterna i munnen.
Då ringde telefonen. Det var kompisen Johan Flemström. Han ville bara kolla läget och snacka en stund.
– Jag minns inte vad vi pratade om, men när vi lagt på var det som att jag vaknade till. Vad håller du på med Jesper? frågade jag mig själv. Hade du ringt några minuter senare så hade det varit för sent, säger Jesper och tittar på sin vän.
Jesper samlade in pengar till cancerforskning
Plötsligt hade livsgnistan kommit tillbaka. Han slängde morfintabletterna.
– Det konstiga var att jag fick dåligt samvete när jag spolade ner tabletterna i toalettstolen eftersom jag vet att man ska lämna in dem på ett apotek. Efter det drog jag också ner på drickandet.
Han återupptog sitt intresse för golf och kände samtidigt att han ville göra något för att bekämpa sjukdomen som stulit kärleken ifrån honom. Han skulle arrangera en tävling på Öregrunds golfklubb och samla in pengar under parollen ”Du & jag mot cancer”. Med hjälp från sin morbror lyckades han få flera kända NHL-hockeyspelare att ställa upp tillsammans med golfproffset Filippa Mörk.
Att arrangera tävlingen som skulle ge pengar till Cancerfonden gav honom annat att tänka på. Efteråt kunde han nöjt konstatera att hans initiativ inbringat 277 823 kronor!
Livet hade fått en spark framåt. Men fortfarande saknades någon att älska, någon att dela livet med. Golfkompisen Patrik Jernberg sa det rakt ut:
– Det är dags att gå vidare Jesper, du måste börja dejta.
Jesper tyckte att det var genant att dejta på nätet
Fast hur gör man då? Jo, det finns ju dejtingappar.
Jesper laddade ner en dejtingapp och började konversera med en del tjejer. Men det kändes svårt, obekvämt och inte minst – genant.
– Jag plockade bort den, berättar Jesper.
Det hann gå någon månad och han var hemma hos kompisen Patrik Jernberg som tyckte att han borde ge det här med nätdejting en chans till.
Okej då tyckte Jesper och installerade appen igen. Det var då hon dök upp, kvinnan som nu är hans sambo och sitter jämte honom i soffan, Maryam Delforoush.
Hon hade varit gift i 13 år, skilt sig för något år sedan och var ensamstående med två barn. Precis som Jesper sökte hon någon att dela livet med, och precis som han var hon kluven till nätdejting.
– När jag anmälde mig till den där dejtingsidan kände jag mig som en sak på Blocket, säger Maryam och tycker att många av männen på dejtingsidan var ”too much”.
Men så dök Jesper upp och hon hade på hans Facebook-konto sett en bild på hans förra sambos grav och det han skrivit. Det fanns något i hans sätt att uttrycka sig som grep tag i henne. Hon gillade även bilden på Jesper, tagen på bron över Dalälven i Älvkarleby.
– Men det störde mig att du bara lagt upp en enda bild på dig själv, skrattar hon.
Hon bestämde sig för att ge honom en chans. De började chatta, han kändes trevlig och intressant. Men helt plötsligt bara slutade han att skriva. ”Varför skriver du inte mer? skrev hon och kände besvikelse över att han inte var intresserad.
Men orsaken var ett tekniskt fel som gjorde att Jesper inte såg hennes meddelanden.
– Jag trodde du hade somnat och jag somnade själv också, säger Jesper.
– När jag vaknade hade jag fullt av meddelanden från dig. Jag var då snabb att skriva tillbaka, för att rädda situationen.
Efter att de skrivit till varandra i ett par veckor tog Jesper mod till sig och frågade om de skulle träffas och äta middag. Maryam svarade glatt ja och de bestämde att de skulle träffas på en restaurang i Uppsala.
– Jag var hos min bror som bor i Uppsala och skulle sova över där. Jag var på restaurangen 20 minuter innan vi skulle träffas. Så nervös som jag var då, så nervös har jag aldrig varit i hela mitt liv, säger Jesper.
Det kändes rätt vid första dejten
När han såg Maryam komma gående stegrades nervositeten, vilket inte undgick Maryam.
– Är du nervös? frågade hon.
– Ja, det är jag, svarade Jesper uppriktigt.
Då gav Maryam honom en kram och en puss på kinden. Då släppte Jespers nervositet. De tog en fördrink, beställde in maten och ju längre kvällen led, desto mer uppsluppen blev stämningen.
– Vi satt och pratade om allt och ingenting, säger de.
Båda kände att det var den rätta de träffat och dejten avslutades med en promenad i ett Uppsala där våren gjort sitt intåg. Kvällen kändes förtrollad. De hörde ihop.
– Bara en sådan sak som att vi båda fyller år den 17 december säger ju något, skrattar de.
Jesper var så säker på sin sak att han spontant frågade Maryam när de skulle gifta sig?
– Precis när jag sagt det kom jag på att hon skulle uppfatta mig som påflugen, hade jag sabbat alltihop?
Men Maryam bara skrattade.
– Du var så oerhört snäll och gullig, säger hon.
För det fanns ingen tvekan om att det skulle bli en fortsättning. Jesper sålde sitt hus i Östhammar och flyttade in i Maryams lägenhet i Uppsala efter bara några månader. Det innebar samtidigt att han blev extrapappa till hennes båda söner Radin, sju år, och Arvin, sex år.
– Det känns grymt, säger Jesper.
Lägenheten är dock lite trångbodd och målet är att inom en snar framtid hitta ett större boende.
Från att livet har varit på botten har det vänt uppåt för Jesper. Han strålar av glädje och livslust.
– Jag har en fantastisk tjej att älska och hon har två fantastiska grabbar som jag också älskar. Jag är världens lyckligaste människa, säger han och kramar om sin nya familj.