Jennie: "Min elvaåriga dotter tog sitt liv"
– Vi måste prata om att barn mår dåligt och öka medvetenheten om psykisk ohälsa hos våra unga, så att de får hjälp i tid, säger mamma Jennie.
När Jennie skulle natta sin lilla dotter hördes musik från Brynas rum. Allt var som vanligt, tills Jennie öppnade dörren.
– Där var Bryna, helt livlös! Hon var fortfarande varm och jag lyfte ner henne på golvet och påbörjade hjärt-lungräddning. Jag ropade på mina tonårsbarn, bad dem ringa 112 och lägga telefonen på golvet bredvid mig och sedan fortsatte jag med kompressionerna och konstgjord andning. Jag tänkte inte, kände inte – jag bara gjorde.
30 bröstkompressioner, två inblåsningar, 30 bröstkompressioner, två inblåsningar … rörelserna som Jennie lärt sig en gång för längesedan kom från ryggmärgen.
Aldrig hade hon trott att hon en dag skulle kämpa för att väcka liv i sin egen dotter! Det kändes som en evighet innan ambulanspersonalen kom och tog över livräddningen. Men Brynas liv gick inte att rädda. Elvaåringen hade tagit sitt liv.
– Inte förstod Bryna att det här var oåterkalleligt. Att hon aldrig mer kommer att vakna, säger en förtvivlad mamma mellan tårarna.
Hon som förgäves kämpat för sin lilla dotters rätt att må bra och som nu bestämt sig för att berätta Brynas historia för att inga fler barn ska känna en sådan hopplöshet att de inte längre vill leva.
För familjen Jakobsson i Lycksele blir livet aldrig detsamma igen. Jennie och hennes tre tonårsbarn har mist en älskad dotter och lillasyster och måste lära sig att leva med sorgen, saknaden och tomheten.
Nu finns bara minnen kvar
Familjens lilla troll, tjejen som älskade musik och sjöng i kör, flickan som nästan alltid var glad och ville att alla skulle må bra, elvaåringen som drömde om att köpa en nakenkatt, finns inte längre.
Flickan med det lockiga håret som alltid ville vara nära och älskade att kramas har för alltid lämnat ett tomrum i många hjärtan. Nu finns bara minnen kvar.
– Min favoritbild är den här, säger Jennie och visar ett fotografi som föreställer lilla Bryna som ligger nedbäddad i sparklådan, hennes två systrar som sitter på varsin sida och storebror som skjutsar sparken.
Det är ett minne som ligger nära Jennies hjärta. Det är en bild från en bekymmerslös tid som nybliven fyrabarnsmor.
– Jag fick mina tre första barn på tre år. Det var intensivt. Bryna föddes några år senare och blev genast omhuldad av hela familjen. Under större delen av barnens liv har jag varit ensam mamma och vi var ett väldigt sammansvetsat gäng. Storasyskonen älskade att bygga duplo med lillasyster och se på filmer med henne. Hon var en så älskad liten flicka.
När Bryna började i förskolan hade hon både storasyskon och många vänner på avdelningen. Hon var inte den som kastade sig in i leken, hon ville ha koll på läget till en början, men hon trivdes bland andra barn.
– När barn är så där små är de raka och tydliga. De leker och bråkar om vem som ska ha dockan eller spaden. När barnen växer och blir större säger de mycket som är underförstått, det är något de flesta lär sig att tolka. När Bryna började i skolan hade hon svårt att tolka kommunikation som inte var rak och tydlig och när hon inte förstod blev hon förtvivlad. Hon ville ju göra rätt, säga rätt, vara som alla andra och passa in, säger Jennie och beskriver det som att Bryna ofta tänkte ”Jag ser att de andra förstår. Vad är det JAG inte fattar?”
Utreddes och fick en add-diagnos
Jennie säger att det ändå gick ganska bra, tills det var dags för Bryna att börja i mellanstadiet och kraven på att jobba självständigt ökade.
Hemma var det inga problem. Brynas tre syskon har neuropsykiatriska funktionsdiagnoser och hemmet och vardagen hade inrättats efter tydlighet och regler. Det var något som även passade Bryna. I skolans värld var det inte så och det var där det märktes att något inte stämde.
– Jag följde med till skolan ibland och en gång när barnen skulle läsa en bok sa Bryna till mig att hon redan läst samma bok flera gånger. Klassen hade ett eget bibliotek i ett hörn av klassrummet. Dit gick barnen och bytte till nya böcker, men Bryna hade inte förstått att hon också kunde göra det. Hon förstod inte spelreglerna och det var en sådan händelse som fick mig att reagera.
Även skolan reagerade och efter en utredning fick Bryna en add-diagnos, med misstänkta autistiska drag. Hon skulle genomgå en autismutredning, men den dröjde så länge att den aldrig blev gjord, Bryna hann ta sitt liv.
– Bryna ansträngde sig till max i skolan för att försöka förstå och hänga med. När hon kom hem exploderade hon av utmattning och frustration. Hon kraschade. Skolpersonalen tyckte att det funkade bra, men det var ju för att hon gjorde allt för att hålla ihop när hon var där. Bryna var inte utåtagerande eller stökig. Utåt sett var hon lugn, kampen kämpades inuti henne.
Till slut vägrade Bryna gå till skolan. Hon kröp ner under täcket och gömde sig och under vårterminen i fyran var hon bara i skolan några få gånger. De gångerna hon tog sig dit växte förtvivlan ännu mer, hon såg hur mycket roligt hon missade och att hon hamnade utanför kompisarnas lek. Jennies dotter blev allt mer ensam och isolerad. Hon kände sig alltid misslyckad och fel.
Skadade sig själv för att döva sin ångest
Jennie kämpade för att hitta en lösning och hade otaliga möten med skolledning, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin för att få allt att fungera.
– Mötena ledde inte någon vart. Alla ville väl och tyckte att något självklart måste göras, men sedan bollades vi runt. Socialen ansåg att det var skolans ansvar att skolan inte fungerade. Skolan undrade vad socialen gjorde för att hjälpa mig att få i väg Bryna till skolan. Det är ett systemfel! Alla ville väl, men ingen hade ansvaret och mitt i allt stod jag, en förtvivlad ensam mamma och kämpade, och Bryna som mådde allt sämre.
Under förra våren upptäckte Jennie det fruktansvärda att Bryna medvetet skadade sig själv för att döva sin ångest. Jennie larmade till BUP och till vårdcentralen och Bryna berättade att hon skar sig, men att hon inte visste varför.
– Det var hjärtskärande att inse att ens barn mår så dåligt. Doktorn skrev ut antidepressiva mediciner till Bryna och jag blev sjukskriven för att kunna hålla henne under ständig uppsikt. Jag kände mig så ensam med min oro. Jag ville att Bryna skulle få samtalshjälp och jag ville att autismutredningen skulle påskyndas, men det var personalbrist och vi förblev ensamma. Jag försökte prata med Bryna, och hon svarade med att skicka mig Tik-toks som förklarade vad hon kände.
Jennie säger att Bryna ofta vände sig till sina äldre syskon, som fick ta del av hur hon mådde och att hon var öppen med när hon mådde extra dåligt och kände ett behov av att skada sig.
– Jag försökte avleda hennes manövrar så gott det gick och det var ett heltidsjobb att ha koll. I november sa Bryna under ett besök hos BUP att hon slutat ta sin antidepressiva medicin. Hon sparade tabletterna, eftersom de kunde vara bra att ha. Hon ville berätta! Hon ville ha hjälp!
Bryna fick börja med medicinerna igen och nu hade Jennie stenkoll på att dottern faktiskt svalde sina tabletter.
Flickorna hade så roligt
Efter en höst med bara sporadiska timmar i skolan kom jullovet, och det blev ett fint avbrott i vardagen. Familjen umgicks med Jennies föräldrar och bröder med familjer. De åt god mat, spelade sällskapsspel, var nära varandra.
Efter ett nyårsfirande med släkten började det nya året med kompisbesök för Bryna.
– Flickorna hade så roligt, de åt glass, såg på film och skrattade. I efterhand har jag tänkt på om det fanns några tecken? Men det gjorde det inte. Det var så skönt vanligt och jag tänkte till och med att det var en härlig start på det nya året. Men det fanns ju en sorg hos Bryna hela tiden, en känsla av att inte höra hemma här på jorden. Ibland sa hon åt mig att om hon inte funnits hade jag kunnat jobba. Hon visste att vi inte hade det så fett ekonomiskt.
Efter att kompisen åkte hem vid åttatiden på kvällen tog Bryna lite fika i köket innan hon gick in på sitt rum. Jennie satt i vardagsrummet och såg en film. Vid 22-tiden skulle hon titta till sin dotter och ge henne en melatonintablett. Den fick hon för att hon skulle sova bättre. Det var då Jennie möttes av den fruktansvärda synen.
Här finns hjälp
Bris – för dig under 18 år på telefonnummer 116 111 eller chatta på bris.se.
Jourhavande medmänniska Ring telefonnummer 08-702 16 80 eller chatta via hemsidan jourhavande-medmänniska.se.
Jourhavande kompis En chatt för barn och unga upp till 25 år. rkuf.se
Mind självmordslinje Telefonnummer 901 01 eller chatta på mind.se. Hit kan du vända dig även som närstående.
Det var årets första dag som lilla Bryna avslutade sitt liv och familjen Jakobssons hem fylldes med polis, brandmän och ambulanspersonal som fortsatte med hjärt-lungräddningen. Bryna fördes till sjukhuset och Jennie fick skjuts dit av polisen.
– Det blev en jättelång väntan. Polisen var fantastisk. Jag fick någon att hålla i, att hålla om, tills en av dem meddelade att Bryna var död. Jag skrek och ramlade ihop och minns inte mycket efter det. Kanske kände Bryna att hon inte orkade leva sitt liv i en obegriplig värld i ett år till, kanske kände hon att hon inte klarade av att bära sin inre smärta längre, men hon förstod inte att det var oåterkalleligt.
Jennie och henne barn fångades upp av släkt och vänner, som turades om att sova hos familjen i flera veckor. De fixade mat, samlade in pengar och stöttade Jennie på alla sätt. De fanns där när begravningen skulle planeras och de stod vid Jennies sida när hon rasade.
Ingen ska behöva känna samma smärta
Jennie sökte förtvivlat efter svaret på varför det blev så här. Hon googlade om barn och självmord. Men hon fann inget svar och det är därför hon själv måste berätta.
– Bryna finns inte kvar, och jag får aldrig tillbaka henne. Men jag kommer att fortsätta kämpa vidare för hennes och för andra barns skull. Vi måste prata om att barn mår dåligt och öka medvetenheten om psykisk ohälsa hos våra unga, så att de får hjälp i tid, säger Jennie som har startat en insamling till Suicide Zero, föreningen som arbetar för att minska självmorden i Sverige.
– Jag vill inte att ett enda barn till ska känna den hopplöshet som Bryna kände. Jag vill inte att fler familjer ska behöva gå igenom den smärta som jag och mina barn tvingas genomleva. Bryna ville inte dö. Hon ville hitta en lösning.
Jennies insamling hittar du här.