Vilma är särskilt begåvad och mobbades svårt: Jag ville försvinna

Som liten var Vilma Lindvall nyfiken, framåt och lättlärd. Hon kunde gå redan när hon var åtta månader gammal och vid fyra års ålder kunde hon läsa, räkna och skriva. Ett intensivt, glatt och roligt barn som det alltid hände saker omkring, beskriver mamma Charlotta sin dotter.

När storebror började skolan var Vilma avundsjuk och mamma och pappa skrev ner små “läxor” som de lade på nattduksbordet, som Vilma kunde göra när hon vaknade. Då hade de ingen aning om att deras dotter var särskilt begåvad, de tänkte bara att hon var tidig i utvecklingen.

Vilma blev mobbad under alla år i grundskolan

Efter några veckor på sexårsverksamheten frågade hennes mamma hur hon trivdes på skolan.

– Det är okej, men jag tänker inte gå dit så ofta sa hon, berättar Charlotta.

Vilma blev mobbad under alla år i grundskolan. Hon säger att hon har många minnesluckor, men hon kommer ihåg våldet, glåporden och utanförskapet.

– De kallade mig ful, äcklig, dum och de retade mig för att jag hade glasögon. Jag minns inget av lektionerna men jag kommer ihåg alla gånger jag satt i trädet, dit barnen hade jagat mig, förbi lärarna som satt ute och drack kaffe och tittade på, berättar Vilma.

– Vilma kom ofta hem med blåmärken efter slag. När jag frågade om dem sa hon att blåmärken inte gör något, de går ju bort. Det är såren i själen som gör ont, de stannar så länge, berättar Charlotta.

Vilma ville försvinna, hon orkade inte

En dag när Vilma satt i trädet kände hon att hon inte orkade längre.

– Jag tänkte att jag måste komma bort på något sett, men jag ville inte rymma för då skulle de hitta mig. Jag behövde försvinna. Efteråt har jag förstått att jag i princip var självmordsbenägen, säger hon.

Charlotta märkte att Vilma inte längre var sig själv; den glada, sjungande och frågvisa flickan.

– När jag hämtade henne från skolan grät hon i bilen och sa att hon inte ville vara i skolan. Vad är det som händer, tänkte och jag bokade möte med personalen på skolan, men de sa att allt bara var bra. Vi hade möten i stort sett varje vecka och alltid handlade det om vad Vilma gjort för bus; att hon brutit sönder pennor eller klottrat på väggen, säger hon.

En höstdag i första klass när Charlotta kom till skolan för att hämta Vilma såg hon hur hon jagades av fem pojkar över skolgården som fällde henne och började sparka på henne.

– När jag sprang fram till Vilma skingrade sig barnen och en lärarvikarie kom fram. Hon sa att hon sett Vilma bli utsatt för liknande saker under hela veckan och att inget barn ska behöva vara med om det min dotter var med om, säger Charlotta. Hennes röst spricker och tårarna börjar rinna.

Vilma fick stanna hemma resten av terminen och den glada lekfulla flickan kom tillbaka. Men några dagar innan skolstart sa Vilma något som får mamma Charlotta att gråta än idag.

– Tre dagar kvar till helvetet, sa hon och det knöt sig i magen på mig. Sen satt jag med i skolan en tid och såg att ungarna var på Vilma hela tiden. Då bestämde vi oss för att byta skola, säger Charlotta.

I den nya skolan fick hon en specialpedagog som hon jobbade med och det gick bra i några veckor, sen drog mobbningen igång även där.

Årskurs tre var en pina. Tjejerna i klassen började med psykisk misshandel.

– De skrev lappar som de gav mig där det stod att jag var ful, och jag fick inte gunga i kompisgungan för man fick inte gunga ensam, och ingen ville gunga med mig.

Vilma mådde allt sämre. Hon försökte hela tiden att få vänner i klassen men de lurade henne.

– Jag grät på rasterna, jag minns att jag skrapade armarna mot träd, jag var ju "för smart" för att våga skära mig - det hade blivit rabalder. Det här kunde man skylla på trädklättring och utomhuslek. De andra barnen gav mig ett kryddmått medlidande eller intresse och sedan vände de mig ryggen – det var fruktansvärt. Jag minns att hela min existens på den skolan bara var en önskan om att få slita mig ur situationen och undkomma tortyren, berättar hon.

Ingen förstod vad det handlade om

I fjärde klass var Vilma mest hemma. Då reagerade skolan och kuratorn hörde bekymrat av sig.

– Hon sa att Vilma visade tecken på att inte vilja leva längre, att vi måste göra något. Alltså vi, föräldrarna. Ingen förstod vad allt det här handlade om utan det fokuserades på själva mobbningen, säger Charlotta.

– I skolenkäten klickade jag i att det mesta var dåligt, då sa kuratorn att det var viktigt att inte ljuga. De utgick från att jag överdrev, berättar hon.

Vilma fick en tid på BUP och det gjordes en neuropsykiatrisk utredning, men hon hade varken adhd eller asperger. Däremot hade Vilma bland annat en språkutveckling som en niondeklassare och andra kognitiva färdigheter som låg över snittet.

– Vi var inte ett dugg överraskade, vi trodde aldrig hon hade en diagnos, men vi hade ett barn som inte ville leva längre. Man sa fortfarande inte ett ord om särskild begåvning, däremot rådde man oss att återigen byta skola, berättar Charlotta.

Hon hade ingen självkänsla kvar

Rektorn på den nya skolan ställde frågor som Charlotta minns att hon reagerade på.

– Hon frågade hur Vilma varit som liten och när hon lärt sig att läsa. Irrelevanta frågor tyckte jag då. Vad jag inte visste var att rektorn hade full koll på det här med särskild begåvning och ville checka av Vilmas situation, säger hon.

Skolbytena har varit en lättnad berättar Vilma. Däremot hade hon knappt någon självkänsla kvar.

– För mig hade det nu blivit en sanning att jag var tjock, ful och äcklig och att ingen någonsin skulle tycka om mig. Att vara duktig i skolan hjälpte inte, tvärtom, jag blev ju mobbad även för det.

Efter någon månad var mobbningen i full gång igen. Charlotta gick till rektorn som sa något oväntat:

– Hon sa: “Jag tycker att du går hem och in på Mensas sida och läser om Gifted Children, jag tror ni har en del att lära”. Där fanns all information som jag och alla andra missat om särskilt begåvade barn. Hur kunde det vara möjligt att ingen under alla dessa år; kuratorer, psykologer eller lärare, hade förstått vad det handlade om?

Charlotta skrev ett mejl och berättade om Vilma och undrade om det fanns någon hjälp. Hon fick snabbt svar och en inbjudan att komma till en föräldralunch bara några dagar senare.

– Det här är det jobbigaste att berätta om, men också det mest fantastiska, säger Charlotta och börjar gråta. Jag och Vilmas pappa hamnar runt ett bord med femton andra föräldrar till “Vilmor”. Känslan av att inte vara ensam och insikten om all smärta hos dessa människor, går inte att förklara. Det är fortfarande, efter så många år, väldigt känslosamt att prata om, det var så underbart, säger hon och nu skrattar hon.

Lättnad när hon fick veta att hon var särskilt begåvad

– När jag fick veta att jag var särskilt begåvad kände jag en lättnad. Det var så skönt att förstå att det inte var fel på mig, säger Vilma.

Vilma fick en plats på Kunskapsskolan och den här gången bytte de skola av fri vilja, inte för att slippa ifrån mobbningen. Där hade man delat upp hela grundskolan i 45 steg med tillhörande häften med uppgifter och prov för varje steg.

– Jag började till exempel i engelska på steg 14, vilket är vanligt. Sen var jag snabbt vid steg 33. I åttan skrev jag en bachelor i engelska, berättar Vilma.

Plötsligt blev Vilma intellektuellt stimulerad med de utmaningar hon behövde. Men hon var skadad från åren innan och litade inte på auktoriteter.

– Jag framstod nog som väldigt avståndstagande, utmanande och i många fall rent otrevligt till en början. Jag tror att jag testade deras tålamod lite - absolut inget jag var medveten om men jag tänkte inte visa "mig själv" vid första mötet, om jag skulle bli sviken än en gång. Jag var hårt sminkad, klädde mig i svart läderjacka, piercingar och kedjor. Det fanns en del lärare som direkt visade ett starkt missnöje och då visste jag ju att dessa kunde jag inte lita på, säger hon.

Men det fanns lärare som såg Vilma som en människa, inte bara en elev.

– De såg hur otroligt skadad och skör jag egentligen var och behandlade mig lite som en rädd hund – de sträckte fram handen och lät mig ta ett steg i taget. Det absolut viktigaste de kunde göra var att lyssna på mig, höra mig när jag sade att jag inte ville jobba i grupp, när jag sade att någonting var för lätt eller när någonting gjorde mig obekväm. Genom att acceptera att jag inte var en maskin som bara antogs passa i alla situationer, så visade de att de var människor att lita på, säger hon.

Vilma kraschade i nian

Vilma hade redan i lågstadiet börjat ge sig själv nya tilltalsnamn som Emma och Sofia och hittade på nya bakgrundshistorier om sitt liv,

– ”Vilma” hade ju varit med om så mycket jobbiga saker. Det här gjorde jag för att skydda mig själv. Hela jag var en lögn, men jag ville inte att någon skulle känna mig.

I årskurs nio kraschade Vilma. Hon tror att det handlade om att hon under åttan mått tillräckligt bra för att kunna börja bearbeta det hon varit med om.

– Jag antar att jag slappnade av och sänkte garden, och blev utbränd.

Hon fick svårt att komma upp på mornarna, tappade minnet och kände sig trög. Saker som varit enkla tidigare blev nu oöverstigliga.

– Jag stirrade på enkla mattetal och kunde för mitt liv inte fatta hur jag skulle göra, säger hon.

När hon mådde som sämst kände hon att det liv som erbjöds inte var värt allt lidande.

– Om hela mitt liv skulle kokas ned till att vara en kamp för att orka leva – orka vara en kropp med ett hjärta som fortsätter slå och ingenting mer, så var det ju inte värt besväret. Jag ville skada varje del på min kropp för att varje del, inklusive hjärnan, var så illa skapt att passa in i formen som samhället kunde acceptera.

Gymnasiet blev räddningen

Hon berättar att hon även hade självmordstankar, som att hoppa framför tåget.

En av tre i världen med sin diagnos

relationerJennie är kortväxt: Jag blir arg när nyfikenheten övergår till stirrande

– Men om jag skulle ta livet av mig skulle min bror, som också är särskilt begåvad och har haft jobbigt i skolan, inte orka leva, så jag valde att leva för hans skull. Han har senare sagt att han tänkte likadant, så vi stöttade varandra omedvetet. Då hjälpte det att jag hade mina andra personligheter, då kunde jag ha en person som mådde bra, säger Vilma med tårarna rinnande.

Gymnasiet blev räddningen. På Lantbruksgymnasiet och hästlinjen blev Vilma utmanad kunskapsmässigt.

– Jag fick anpassningar uppåt, så att säga. Min engelskalärare gick hem och pluggade extra för att hitta svårare uppgifter till mig och min svenskalärare tog fram sina gamla universitetsuppgifter. Och nya ämnen som anatomi och träningslära gjorde att jag behövde plugga, något jag tidigare aldrig gjort. Jag visste inte riktigt hur man gjorde när man pluggade, säger Vilma med ett skratt.

Det lyser om henne när hon berättar om tiden på gymnasiet, om de fantastiska lärarna. När saker äntligen föll på plats.

Jag kan inte komma på någonting jag lärt mig innan jag började gymnasiet

– Jag har fått så mycket stöttning; det var som om jag hade både lärare och terapeuter. Tänk om jag hade fått ha det så här redan i grundskolan.

– Alla barn borde ha rätt till utmaningar, men så ser det inte ut i skolorna. När barn som älskar att lära sig börjar må dåligt och får dåliga resultat, då är något väldigt fel, säger Charlotta.

– Problemet för mig har alltid varit att det varit för lätt och det har gjort mig både frustrerad och oengagerad och det i sin tur har gått ut både över min psykiska hälsa och det sociala. Jag kan inte komma på någonting jag lärt mig innan jag började gymnasiet, möjligen något ord, säger Vilma.

Just nu har Vilma pluggpaus och arbetar som personlig assistent åt barn. I framtiden ska hon studera till veterinär och arbeta med utrotningshotade djur.

Hon säger att hon mår bra, men att det ligger saker kvar som är jobbiga.

Efter reklamen: Se också: Kakan Hermansson om tiden som tonåring: "Jag grodde ett enormt självhat"

– Jag har ett ganska osunt prestationstänk, jag är rädd för att göra andra besvikna, så det måste jag jobba med. Självförtroendet har blivit bättre tack vare jobbet. Mitt driv, organisationsförmåga och viljan att lära mig är väldigt uppskattat. För första gången i mitt liv kan jag slappna av och vara mig själv, alltså Vilma, säger hon och ler.