Charlotte är präst på nätet: ”Min tro prövades när jag förlorade min son”
När Charlotte Frycklund, 53, konfirmerades vid 15 års ålder fick hon en första kallelse till yrket som blev hennes. Uppenbarelsen kom när konfirmationsprästen sa: ”Låt Charlotte få bära ditt budskap”.
Charlotte pratar med mild röst fylld av värme, hon har nära till skratt och en underfundig humor som piggar upp. Den hon samtalar med har lyxen att känna att Charlotte verkligen lyssnar på det man säger.
Nu har hon arbetat som präst inom Svenska kyrkan i 26 år. Men när hon prästvigdes fanns inte många kvinnliga präster.
Charlotte säger att tiderna och inställningen till kvinnliga präster har förändrats till det bättre i vissa avseenden.
– Förr fanns altare som kallades ”rena” med hänvisning till att ingen kvinna rört vid dem. Det var en annan tid.
Förr fanns altare som kallades ”rena” med hänvisning till att ingen kvinna rört vid dem.
– Numera är det vanligt med kvinnliga präster, det har blivit mer accepterat. Det har blivit ett kvinnoyrke.
Sitt yrkesval till trots har hon inte alltid varit sams med Gud. När hon förlorade en liten son i späd ålder prövades hennes kristna tro till det yttersta.
– Ansgar, som han hette, dog bara fyra dagar gammal. I år skulle han ha fyllt 20 år om han fått leva. Jag är med i en Facebook-grupp för dem som mist ett barn. I den bekräftar medlemmarna att livet går vidare, att det inte tar slut trots att det kan kännas så. Men också att sorgen aldrig tar slut – den är ju ett eko av den kärlek man känner för den som har gått bort.
Charlotte beskriver att sorgen efter Ansgar finns kvar, men att hon ändå vill beskriva sig som en lycklig människa nu, när sorgen inte ”handikappar henne längre”.
Höll i sonens nöddop
Under en period efter att Ansgar gått bort, ifrågasatte Charlotte om hon verkligen skulle fortsätta som präst. Hon kände att hon nog inte var så intresserad av det.
– Jag var för låg för att orka med ett uppbrott från Gud, som inte svarade på min fråga om varför min son måste dö, men jag behövde ju försörja mig så jag tog på mig arbetsskorna. Och har med tiden utvecklat en ny relation till Gud och insett att vi delade ett mörker tillsammans och att jag därför egentligen aldrig var lämnad ensam fast det kändes så.
Charlotte har pratat med sina fyra nuvarande barn om att de någonstans har en storebror. På vardagsrumsväggen finns ett gipsavtryck av hans hand som ett minne av hans korta tid här på jorden.
– Att växa upp med ett osynligt syskon är en utmaning, mina nuvarande barn kände inte Ansgar, men de förstår livets skörhet eftersom även deras farföräldrar har gått bort. Barnen kan fråga om Ansgar är en ängel nu, vart han finns och om man kan prata med honom.
Nöddopet av Ansgar förrättade Charlotte själv.
– Det var nog konstigt för personalen på spädbarnsintensiven, men jag ville verkligen döpa honom själv. Jag hade ju i förväg planerat det perfekta dopet för honom, vilka psalmer vi skulle sjunga, vilken dopklänning han skulle ha. Jag ville göra det även om allt hade ryckts ifrån mig.
Begravningen fick en annan präst utföra. Det finns gränser för vad en människa klarar av, även en präst.
– Jag känner att man nog inte bör vara för ung när man blir prästvigd. Det finns saker som livet lär en. I väldigt ung ålder hoppas jag att man inte har förlorat för många nära och kära i sitt liv. Ju äldre man blir desto mer får man vara med om och inser att livet inte är svartvitt. Som ung var i alla fall jag mer bestämd när det gäller vad som var rätt och fel än jag är nu. Som präst behöver man ha förståelse för att livet inte alltid är så enkelt.
Som präst behöver man ha förståelse för att livet inte alltid är så enkelt.
Förstår tvivlet
Under skolåren läste hon mycket och drömde om att bli en författare.
– Jag var en drömmare och läsare som inte var så socialt skicklig, sammanfattar Charlotte.
Sin sociala förmåga har hon erövrat under åren som präst.
Hon tyckte om att plugga. Fortsatte efter gymnasiet med studier på universitetet, var student länge för att hon gillade studier, studentfester och spexen.
Hon är uppvuxen på lite olika platser i Sverige. Föräldrarna flyttade dit där jobben inom elektronik-tekniska företaget Asea fanns. Numera ABB.
– Mina föräldrar kom från Göteborgstrakten. Där bodde vi ett tag. Sedan en period i Dalarna. Därefter Uppsala. En stad jag lärde mig älska och ville bo i.
Pappa Kjell arbetade som civilingenjör, mamma Erna som språklärare.
Själv har Charlotte ägnat sig åt teologi, det vill säga läran om Gud och frågor som: Hur kan Gud tillåta det här?
– Vi får ibland fler utmaningar än vi känner att vi kan bära, säger Charlotte och fortsätter:
– Vi orkar våra bördor, när vi kan få känna att vi själva är burna. Det är förstås inte alltid oss förunnat att veta det. Men det kan komma något enstaka ögonblick som jag kallar för nåd. En sekund, när man inser: jag kommer att orka det här. Jag kommer inte att kollapsa förrän jag är i mål.
När hennes älskade Ansgar dog var det tre saker som höll henne över ytan. Vänner, musik och böcker där hon hittade andra med samma erfarenhet av att förlora ett barn.
Det här är Charlotte
- Namn: Charlotte Frycklund.
- Yrke: Präst på nätet och författare.
- Ålder: 53 år.
- Familj: Gift och har fyra barn, 19,18,16 och 12 år gamla. Plus katter och hundar.
- Bor: På landsbygden mellan Enköping och Uppsala.
- Aktuell: Med boken Bibelns förlorare (Argument förlag).
- Övrigt: Vann 2022 Bibelpriset, bland annat för att ha ”bidragit med nya perspektiv, inte minst på Bibelns kvinnor”.
Den som förlorat allt kan ifrågasätta om Gud ens finns?
– Jag förstår att man kan titta på sitt liv och säga ”det är inte rimligt att det här livet går ihop med en god Gud, jag kan bara inte tro det”. Då tänker jag att både tvivel och oro måste vara en viktig del av livets utveckling. Att bara glatt fortsätta som man alltid gjort är inte den vuxna trons väg. Den behöver gå över oländig mark emellanåt, man måste snava och trilla. Tvivlet är inte farligt, inget att vara rädd för. Det är ett sätt att orka bara.
Tänker att både tvivel och oro måste vara en viktig del av livets utveckling.
Människor svälter, det pågår ett krig i Ukraina och på andra platser i världen som nu har glömts bort lite, vi har hög inflation, dyr el, dyr mat. Och våra nära och kära eller vi själva drabbas fortsatt av utmaningar som allvarliga sjukdomar till exempel.
– Livet har blivit mer osäkert för oss alla. Pandemin lärde oss att vi hör ihop globalt, att det som händer på en del i världen även påverkar oss här i Sverige, någon vi inte insåg tidigare.
– Vid sidan av det pågår vanliga liv och människor man älskar blir sjuka och barn mördas. Jag tänker att personlig tragedi och global osäkerhet går hand i hand. Kanske har de senaste årens svårigheter som pandemi och nu ett krig nära oss i Ukraina påmint oss om vår egen skörhet, funderar Charlotte.
Hon tror att alla erfarenheter vi gjort av kriserna vi haft och har i slutänden skapar en bättre värld.
En del samtal hon har med sin församling på nätet är hjärtslitande och svåra. Men många av dem handlar om praktiska saker som kyrkans öppettider och möjlighet till diakoni (kyrkans sociala arbete) där man bor.
– Min uppgift varierar mellan det som är djupt och mörkt till skratt och det som är färgglatt och roligt, allt från bröllop till begravning. Men det är ju mitt kall och min uppgift i livet.
Blev författare
Hon har dragit ner på sin tid på sociala medier till förmån för att umgås med barnen, gå ut i naturen på en promenad eller rasta sina hundar, för att hon ”ska hålla”.
– Jag har det lyxigt, få människor älskar sitt jobb som jag gör och det kan vara svårt att dra gränsen ibland mellan arbete och privatliv. Man får göra ett medvetet val och tvinga sig själv att göra det.
Charlotte skriver även böcker, dikter och psalmtexter på fritiden. Bland annat har hon skrivit en bok om Bibelns kvinnor som hon tycker behöver lyftas fram ur männens värld. Särskilt jungfru Maria, som hon uppfattar som ung, kaxig och lärd.
– Jag trodde att inget förlag i världen ville ha mitt manus, men att det skulle vara kul att åtminstone bli refuserad. Kvällen innan jag fyllde 50 cyklade jag iväg och la manus på brevlådan och fick napp.
Hon bor med sin familj på landsbygden mellan Enköping och Uppsala i en gammal men inte längre verksam bondgård. Tror inte att någon annan i hennes familj skulle betrakta sig som kristen.
– Jag tycker att det är viktigt att inte dela upp folk och tro att man är en bättre människa som kristen, vi kämpar alla med samma svårigheter i livet. Brist på tro diskvalificerar ingen.
Som vanlig normalstörd människa kan man undra om andra vågar vara vän med en präst eller om folk blir lite avvaktande av rädsla att bli dömda…
– När barnen var små och man umgicks med andra föräldrar i skolan, så undrade andra nog ibland ”kan man bjuda henne på en fest eller hennes barn på kalas, hon är ju präst”.
Men som Charlotte säger: Hon har varit på fest förut och även hört svordomar… Hon dyker upp för att hon gillar någon och inte för att döma.
– Jag kan ha förlorat potentiella vänskaper för att jag är präst, men den vita kragen står inte för alla egenskaper jag har.
Jag kan ha förlorat potentiella vänskaper för att jag är präst.
Många lämnar kyrkan
Hon beskriver sig som en estradör. Någon som kan berätta historier.
– Jag blir glad när människor skrattar år mina skämt. Men som präst måste man också kunna sitta ner och prata med dem som är i sorg och med tiden bli något mer än det man var från början och bli ett ännu bättre stöd.
Hon ser kyrkans roll som någon som vandrar i mörkret med någon när något svårt har hänt.
– Jag tror även att vi skulle vilja vara en profet, en stark röst som säger att ”tillvaron är på väg åt fel, vi måste se till att fixa det, världen är en underbar plats som vi vill bevara”.
Att medlemmar ändå bevisligen lämnar Svenska kyrkan handlar till väsentlig del om ekonomi, enligt Charlotte.
– En undersökning vi har gjort, visar det. Det är tragiskt att behöva välja bort kyrkan för att man inte har råd, om man vill vara en del av den.
Den som inte är medlem kan inte begravas eller gifta sig inom Svenska kyrkan, men man kan döpa sitt barn ändå. (Bara en person av de två som gifter sig behöver vara medlem i kyrkan).
Ett annat skäl är att man blir arg på något kyrkan har gjort. Eller så har man ingen Guds-tro helt enkelt.
– Jag tror med eftertryck att alla människor har en andlig sida, men att den kan uttryckas olika, summerar Charlotte.
– Vårt viktigaste budskap inom Svenska kyrkan är att man är älskad för den man är, även om det blir lite fel ibland.
5 korta frågor
Framtidsplaner?
– Att Svenska kyrkan ska finnas på lite andra sajter än Facebook, Twitter och Instagram, och möta dem som är yngre än jag är.
Om du inte blivit präst, vad hade du jobbat som då?
– Kanske som journalist eller lärare.
Vad gör dig till en bra präst?
– Man vet aldrig riktigt vad det innebär att vara en bra präst, ibland är jag nöjd med en formulering som någon haft nytta av.
Tankar inför 2023:
– Jag hoppas att kriget i Ukraina tar slut, att de äldre barnen tar studenten i vår. Och att få skriva fler böcker.
Är du Sveriges coolaste präst?
– Det tror jag absolut inte, men det är fint sagt.